I sydostasien finns en frukt som heter durian. Den ser ut som en medelstor taggig boll, och insidan består av ett gulvitt fruktkött. Den här frukten är ganska populär, bland annat kunde man få den som smoothie (oavsett vad man egentligen beställde) på ett hotell där vi bodde.
Till saken hör att durian luktar fruktansvärt illa. Och precis som surströmming smakar det nästan ännu jävligare. Varför folk äter detta förblir ett mysterium, men kommer de till Sverige på besök skulle de säkert uppskatta lite rutten fisk. Smoothien på durian var så odrickbar att den fick förpassas till strax utanför hotellrummet, i ren rädsla för liv och lem.
På bilden skymtar man även lite av Singapores faiblesse för böter.
Snicketisnicksnack. Durian är att jämföra med mogen blåmögelost. I min värld är det största problemet att bautafrukterna har en tendens att ramla ner i skallen på stackars sydostasiater och pga tyngden och taggarna slutar det väldigt sällan väl. Västerländska hotells durianfobi är inte bara en pinsam eftergift till den anglosaxisiska fixeringen vid att allt ska lukta (sjukligt artificiell) liljekonvalj, det tyder också på ett visst förakt för det infödda folket (då durian är en omtyckt fattigmansfrukt).
Att du aldrig druckit en duriansmoothie är nu helt uppenbart.
Jag behöver en durian.
En blåmögelost-smoothie låter faktiskt inte så dumt. Kanske med lite citron i?
Överlag så dricker jag inte smoothies, det är något med snorigheten på skapelsen jag inte riktigt uppskattar. Färsk durian dock, wunderbar!
Googla på ”smakfull stinkbomb”!