Jag ramlade på det här teet för ett otal år sen, på rekommendation från Jonas, ja ni vet, han som skrev här en gång i tiden, för nästan lika många år sen. Han kallade det ett mellanting mellan grönt och svart te, jag blev nyfiken, och sedan dess har jag nog nästan alltid haft lite gunpowderte hemma. Låt vara att en mycket liten påse ofta räckte i flera år, i den takt jag och mina gäster drack te. Ska man vara petnoga är gunpowder helt klart ett grönt te, om än ett lite udda sådant, med sina hoprullade löv, som tydligen ska påminna just om lite lagom kornigt krut. Det ska således inte alls bryggas med kokande vatten, utan neråt 75-85 grader, eller där i trakterna. När jag blev varse det, efter kanske 8-10 år med en påse gunpowder hemma, blev mitt te med ens mycket trevligare, och lite mindre som en utfärd bland garvsyra och munsnörpande bitterhet. Alltså precis lagom till att dessa smaker hade blivit rejält på modet bland öl. Vi väntar fortfarande på 200 IBU-teet, det har blivit bortsvept i en dimma av frukt-te, grädd-te, rooibos och andra påfund.

Hur smakar gunpowderte, då? Ja, sådär lite mittemellan grönt och svart te, hade jag nog sagt, även om det definitivt är ett grönt te. Det finns definitivt en del terpener här, GLV-osande gräsklipp är det kanske inte, men det hintar lite åt gröna löv och kanske lite hö. Det är lite rökigt, behagligt småsträvt, och har en mild doft av växtriket. På det hela taget är det ett te som man lätt dricker i parti och minut, i stora muggar, till rostat bröd, scones, bullar och småkakor, eller kanske till sushin, rentav. Ett mycket smakligt te, helt enkelt.

Fyra goda krut av fem möjliga. Ekologiskt, 69 kr/hg, Tehuset Java, Lund. Finns till försändelse, om er lokale te-hökare inte skulle ha det hemma.