Det är väldigt, väldigt sent. Eller nej, klockan är väl kring elva. Men jag hade redan sovit i flera timmar innan jag hamnade här. Jag är inte säker på att jag har en dygnsrytm längre.

Det är helgen vecka 48 och jag har firat Bob Hunds helg med stil. I fredags kväll besökte jag Berwaldhallen för första gången och jag kommer att skriva om det här någon gång. Jag nämnde namnet Esa-Pekka för min vän Ulrich i Mainz och han har inte slutat att skicka mig tips på klassisk musik sedan dess. Det var något om Mozart.

Jag lyssnar på Rolling Stones skiva ”Some girls” så högt att det gör ont. Det är en bra skiva och jag bryr mig inte om vad du säger.

Imorgon går jag upp kring klockan fyra. Det är inga problem, det kommer att kännas som fem. I morse vaknade jag upp med ett märkligt tryck över bröstet, tveklöst ett resultat av ett mycket lyckat julbord på Källhagen som jag utan tvekan också kommer att skriva om här. Det är sådant jag gör.

Egentligen sov jag, gick till sängs vid klockan sju. Kring klockan tio ringde min mor. Hon hade jobbat hela dagen på ålderdomshemmet och hon undrade om jag sov. Någonstans under täcket ljög jag om att jag inte gjorde det. Nu sitter jag här. Det är fortfarande helgen vecka 48 och jag försöker dricka mig till sömns med en mycket dålig whiskey som jag tveklöst också kommer att skriva om här, någon gång.

Jag ska föreläsa någonstans i Norrland imorgon. Allt är planerat och det kommer att bli en trevlig tillställning. Först måste jag dock ta mig dit och medan jag skriver detta så skymmer ett ymnigt snöfall utsikten från mitt önrnäste  i Vällingby centrum. Gud hjälpe SJ. Det är en kall och våt kväll att vara ateist.

Det är dags att avrunda det här. Det är sent och det dröjer lite innan blommorna slår ut. Jag ser en bar, jag ser en man, jag hör ett tjut. Nu har helgen vecka 48 tagit slut.