Enligt etiketten ska det vara en ”triplo malto” på 9%, men redan vid uppkorkning fattades misstankar: en citronig arom spred sig fort. Vid dekanteringen av denna hyfsat rikligt skummande öl späddes dessa misstankar ytterligare på – ska en trippelmaltad öl vara såhär ljusgult dimmig? En närmare olfaktorisk utforskning avslöjade svaga aromer av tropiska frukter, och ytterligare citrondoft, och vid första smutten var ölen avslöjad: det här, det är en wit! Fruktiga toner, lätt jästighet, toner av ananas och citron, och en liten vag humlebeska: det är inget tvivel om saken. En vag eftersmak dröjer sig kvar, lätt besk, och dunstar bort i en efterhängsen citronighet.

Så vad blev det av vår tripel-malt? Tja, en halvtråkig wit – den hade sannolikt kunna blandas ihop med en Hoegarden i ett blindtest. Två citrontvålar av fem. På plussidan får väl nämnas att den bär upp sina 9% alkohol väl, och inte blir övermåttan spritig.