Almond 22, det började så grant – men liksom en utekväll i parken med en kasse fulöl, har det liksom blivit ganska fladdrigt och oklart, utan att man riktigt visste när och hur det hände.. Irie vill inte riktigt ordna in sig i ledet, det är lite wit, lite pilsner, lite humle. Det kan ju låta lite anarkistiskt, rentav lovvärt, men dessvärre är det inte riktigt de mest spännande bitarna ur vardera kategorin man plockat upp – snarare de mer diffusa. Doften är lite citronigt fruktig, och när man kikar ner ser det ju ut som en wit, grumligt gult med en blekvit, lätt löddrande skumkrona. Men sen tar man sig en klunk, och den där witsmaken gör sig inte mycket påmind, det är rent så man tror man sitter med en möjligen lätt citronig pilsner. En ensam humle-atom dröjer sig kvar på tungroten, och man känner sig lite sådär.. lurad.

En och en halv diffus känsla av fem möjliga. Egentligen är inte Irie dålig så mycket som väldigt menlös. Enligt rykte bryggs den inte längre, och jag kan inte säga att jag känner någon större ledsnad över det.