En effekt av att inte ha skrivit här på länge är att min mobiltelefon är nästan full med nästan helt meningslösa anteckningar. Jag skriver dem för senare konsumtion men medan Gödsvinet slumrat har de samlats på hög. En del är rätt gamla nu och de är alla mer eller mindre obegripliga. Många av dem är skrivna i barer.

Ett sådant exempel är en rätt lång miljöbeskrivning från en osannolik liten bar i Osaka. Den heter Area 51 och ligger helt öppen i en av många underjordiska gångar kring Senri-Chuos tunnelbanestation. Jag är inte säker på att jag skulle hitta dit igen och då har jag ändå hittat dit ett par gånger med något års mellanrum.

Barstolarna står direkt i gångtunneln så det är lätt att stanna till och ta en fullständigt omotiverad öl på vägen hem eller vägen bort. Jag har sökt mina motiv sittandes på en av de stolarna men inte kommit fram till något bättre än att det inte finns någon anledning att låta bli. Sittandes på en av de stolarna har jag skrivit följande anteckning till mig själv:

”Den åldrande bartendern i collegetröja dricker och kedjeröker. Var är den unga morfinberoende kvinnan? Familjeföretag? På TV ett program om morötter. Jag är rätt säker på att mannen bakom baren precis urinerade i vasken”.

Det är inte Shakespeare men en berättelse med oväntade djup. Den unga morfinberoende kvinnan var en som jobbat i baren vid ett tidigare besök. Det som kännetecknade henne var framför allt att hon gjorde allt väldigt, väldigt långsamt. Rogivande på sätt och vis, om man inte är för törstig. Den kedjerökande mannen som kanske eller kanske inte urinerade i vasken är värd ett besök i sig. Om han gjorde dådet var det säkert för att han inte ville lämna sin post. Den japanska arbetsmoralen kan få ovanliga effekter.

De många gångtunnlarna kring denna och andra tunnelbanestationer i Japan huserar ett helt osannolikt antal små restauranger. De är nästan alltid bra eller bra nog. Min japanska kollegas favoritställe för tempura ligger i en av de där gångarna i Senri-Chuo, hon tog med mig dit för räkor friterade med skalet på och andra allergena läckerheter.

Japaner är förresten mästerliga på att placera skaldjur i oväntade sammanhang. En gång bjöd jag mina arbetskamrater på vad som såg ut som japanska havreflarn, ovetande att de innehöll en betydande mängd languster eller langusterskal.

Det var vid Senri-Chuo jag senast led ett allvarligt nederlag mot min ärkenemesis saken. Den dracks högst upp i en skyskrapa med fruktansvärda konsekvenser för mig och min mobiltelefon, som såvitt jag vet fortfarande åker omkring i baksätet av en taxi i norra Osaka.  

Det är en underskattad del av staden som kommit i skymundan sedan världsutställningen 1970. Jag har spenderat mer än en (två) heta söndagseftermiddagar på det gamla utställningsområdet, nu en park och populärt tillhåll för loppmarknader. Det finns en liten kiosk ungefär mitt emellan Bampaku-Kien-Koens monorail-station och den norra utgången vid universitetssjukhuset. De säljer iskalla Asahi från botten på en delvis vattenfylld glassfrys och de känner mig där.

I september åker jag tillbaka till Osaka och det skulle inte förvåna mig om jag snart sitter på en barstol i en underjordisk korridor igen. Area 51 är värt en anteckning.