Den var smått legendarisk runt millenieskiftet, kebabvagnen på Mårtenstorget. Många gånger mitt i veckan var det den enda nattamat som fanns att få i denna stad vars storlek ibland gör sig omilt påmind, lite som när man som ickestudent inventerar ställena att dricka öl på, och kommer fram till att man kanske inte ska gå till Botulfs ändå. Men kebabvagnen på Mårtenstorget återkom man till, ofta för en stödkebab på väg från uppvärmningen till kvällens huvudmål, och sedan en på vägen hem framåt två- eller tretiden (vissa väldigt urbana och kosmopolitiska uteställen hade faktiskt öppet så länge som till tre, vilket var närmast överväldigande). Så mången kebab avåts, kebabmästarens rop ”Nästa! Dressing! Mildstarkellervitlok!” är inpräntat på ens hjärnvindlingar, Steve (alltså Student-TV) gjorde reportage, kebabmästaren visste att man skulle ha extra feferoni, det var tider. Visst fanns Hamburgerstället, visst hade Falafelkungen öppet senare de flesta dagar, men vid Kebabvagnen stod man oftare och slabbade vitlökssås över skinnjackan, skorna och jeansen, tryckte i sig den där sista såsiga klumpen av våt pita, hyvlad kött-torped och safter, gled vidare mot nya mål i natten, mer eller mindre rakt, oftast mindre.
Det finns fortfarande en vagn på Mårtenstorget men den är fräsch, blå, och salladen är pigg som fan, brödet verkar seriöst men är segt, det är långt från millenieskiftets optimistiskt vita vagn, ja, även den gröna vagn som senare anskaffades när stadens mäktige ansåg den vita för anskrämlig och ville ha bort denna institution. Det är unga män uppe i vagnen, väldigt unga människor utanför, det är bländande sol och otroligt långt från de dagar när vi inte oroade oss för Y2k. Det är en å man inte längre kan kliva över, för det är inget kvar vare sig av den eller den man var, utom suddiga hågkomster. Men man kan fortfarande få extra feferoni. Om man kommer ihåg att fråga efter det.
Fantastiskt med lite lundareportage, detta är ju vagnen med de starka gurkorna. Jag har ärligt talat inga minnen alls från den vagnen vilket inte betyder att jag inte varit där. Snabbmatsstället som i en den av Jan Öjvind Swahn censurerade versionen kallades ”boven i backen” har jag dock spaltmeter av helt ointressanta minnen av.
Ser fram emot en sammanställning av Boven i Backen! Själv har jag bara ytterst sporadiska minnen av denna inrättning, ity den låg åt fel håll.
Härlig läsning!
Vågar man föreslå att skillnaden i upplevelse kan ha att göra med att det är första gången den avnjuts i dagsljus och med en promillehalt under 3.0?
Härlig nostalgi! Är man några år äldre så var det ju framför allt ovan nämnde ”Boven” i Backen och Falafelkungen vid Domkyrkan som var nattställena nummer ett – det här med falafel var så enormt exotiskt och stora världen när det kom i början på 90-talet. Det tror man inte nu. 🙂
Men Kebabvagnen är ändå en klassiker, och det händer än att jag avnjuter en kebab med stark och vitlök, och sån där salt drickyoghurt ,på väg till kolonin när jag varit inne i stan.
Jonas – Jag ska inte säga att det är omöjligt, men om något, brukar ju alkohol göra mig mer entusiastisk inför mat – jag brukar liksom kunna hålla ett meal från McD för fullt ätbart, t.ex. – så frågan inställer ju sig om fyllekebaberna alltså var än mer soggiga och såsiga än jag minns dem? Huva..
Jens, Johan, jag säger det igen: vi behöver era anekdoter från Boven mfl nattmatställen! Eftervärlden måste få veta!