En forskningskonferens är ett utmärkt tillfälle att presentera resultat för kollegor, bygga nätverk med andra forskare och få kommentarer på den uppsats man presenterar. Om någon frågar varför man åker så kommer svaret låta ungefär så. Det är dock inte hela svaret, det finns en annan anledning. Den andra anledningen är konferensölen.
En forskningskonferens består i grunden av två huvudsakliga element: De saker man borde göra och de saker man vill göra. De saker man borde göra är att gå på öppningsanförandet (det gör man inte), bära namnbricka (det gör man ibland), intressera sig för sponsorernas information (HA!) och komma i tid (glöm det). Sakerna man vill göra är saker som att smyga iväg med en grupp finska doktorander till någon lokal ölsylta nere vid stationen. Syftet med varje konferens är att minimera det första elementet och maximera det andra.
Det finns vid en konferens sociala sammankomster man borde gå på och det gör man också eftersom de alltid innebär åtminstone ett glas vin. Detta är formella mottagningar som inte sällan arrangeras av värduniversitetet, värdstaden eller till och med värdlandet. Under dessa tvingas man lyssna vackert på någon knappt engelskspråkig lokalpolitiker medan man diskret signalerar till serveringspersonalen att glaset är tomt på vad det nu är för slags närodlad vinäger de serverar.
Eftersom jag är statsvetare har jag varit på en del helt renodlade statsvetarkonferenser och under dessa är det helt omöjligt att ha någon sorts servering medan talet pågår. Särskilt om det är många nordiska statsvetare närvarande. Det finns ingen levande organism i universum som förkroppsligar giftemålet mellan snikenhet och alkoholism så bra som den nordiska statsvetaren. Gratis alkohol startar upplopp. Vid den Nordiska Statsvetarorganisationens konferens på Island 2005 var allt vin skyddat bakom en bemannad barrikad tills dess Reykjaviks borgmästare talat färdigt. Sedan bröt helvetet lös, folk trampade varandra på fötterna och drog i varandras hår i jakten på de första glasen. Snittarna var slut på under tio minuter och efter en timme var hundratals vinflaskor urdruckna och alla statsvetarna var redan på väg till hotellen för att dricka skattefri sprit på rummen.
Det finns sociala sammankomster som man vill gå på och det var egentligen de som jag skulle skriva om. Om man har varit på några konferenser så har man i regel arbetat fram ett informellt nätverk av personer man vet vill dricka en öl när alla tal är över och den sista gratisdroppen är drucken. När vi minglar runt bland de andra konferensdeltagarna möts våra blickar ibland och med dem berättar vi allt vi behöver veta om den väntande konferensölen. Vi vet men ingen säger något förrän det man borde göra till sist tar slut. Det är då det man vill göra börjar.
Bara timmar, ibland minuter, bort från de fina salongerna väntar mörka barer och öl köpt i en svag valuta. Ofta kan konferensölen vara en man dricker med ett par vänner och kollegor på någon trevlig pub på väg hem till hotellet. Ibland, tack och lov ganska sällan, leder den dig till att ställa upp i en armbrytartävling i en källarlokal nere vid floden i Ljubljana. Jag syftar på en riktigt utdragen konferensöl som slutade med att en medelålders förvaltningsforskare från Nederländerna dansade så våldsamt att han fick hjärnskakning. Jag hittade honom dagen efter på en uteservering med ett jättelikt och ganska komiskt bandage runt huvudet. Han såg ut som en djupt olycklig taliban.
Poängen med konferensölen är att det är den öl man väljer själv. Det finns massor med formaliserat socialt umgänge på en konferens men ölen man dricker efteråt är den som betyder något. Att gå med någon för en sådan öl är ett erkännande, ett erkännande att han eller hon är en person som man gärna tar en öl med bortom vad omständigheterna kräver. I en värld så ritualiserad som forskarvärlden gör det konfernsölen till konferensens själ.