Jag har gått förbi den några gånger, den lilla vagnen i Gamla stan som lockar (eller inte) med nystekt strömming. Till slut kom dagen då jag stannade till. Vagnen, och kanske framförallt skylten, ser ut som den kommer från nån slags forntida epok när arbetargubbar avslutade ett hårt pass i Gamla stans vikingahjälms-fabriker med en strömmingsmacka och kanske en kall öl till, på gamla gubbars vis, högst troligen med gubbkepsen stadigt på huvudet.

Men vi lever i ett nytt tidevarv. Gubbkeps markerar nu oftare en hipster, och snarare än arbetargubbar, är kön till nystekt strömming fylld med fransktalande barnfamiljer, antagligen lockade av denna till synes väldigt svenska företeelse. Strömmingen kan fås på flera sätt: på knäckemacka, med mos, i hamburgerbröd, i rulle, eller på rågbröd (det kallas ”på skånskt vis”). Likaledes finns det inte mindre än tio toppings, med pedagogisk meny med bilder, både på svenska och engelska. Kort sagt känns det ungefär lika genuint som valfri turistfälla på Playa de las Américas.

Men hur är strömmingen, då? Ja, jo. Egentligen är jag nog inget utpräglat fan av strömming men likväl kan man ju ibland bli sugen. Jag tog en knäckis, dvs strömming på knäckebröd med pressgurka och inlagd rödlök. Det var faktiskt inte så dumt – men tyvärr aningen för flottigt. Och ska inte stekt strömming vara en välsaltad rätt? Det fanns ett saltkar och jag hade nog rest mig och saltat lite extra, om inte belgiska backpackers hade stått redo att knipa min hårt förvärvade sittplats vid ett av de trivsamt välanvända träborden. Likväl vete tusan om det inte kan bli en mosplatta nån gång när jag är i Gamla stan, nu när man vet att ska salta lite extra måste man ju nästan pröva. Sen får man leva med känslan av att ta del av turistfällor på fullt allvar. Så länge man håller den hornförsedda vikingahjälmen borta från hyllan därhemma får det väl gå, på nåt sätt.

Tre och en halv hjälm av fyra möjliga. 40 kr, Gamla stan, Stockholm.