Orval brukar beskrivas som en unik belgisk ale, antagligen i den meningen att den inte låter sig kallas dubbel, trippel, wit eller dylikt. Det stämmer möjligen, men är samtidigt en aning missvisande, då smaken inte är unik så mycket som väldigt allmänbelgisk: här ett spår av leffe-beska, där en hörna westmalle trippel-källarfunk, i botten en antydan om chimay-aktig jästighet. Det blir inte mycket av någon smakriktning och smaken blir, tja, aningen å den överslätade sidan. Samtidigt sitter jag där och smuttar på beskan, den där lätt ingefärs-osande bitterheten, och funderar på om han hade rätt, mannen som först satte en flaska orval i näven på mig. Hans exakta ordval undslipper mig men andemeningen var att det hela smakade typ pepparkakor. Men var den inte bra mycket sötare än såhär? Inte sjutton var den på 6.9%, som det står på den här flaskan framför kameran? Minnets opålitlighet är ju dock lika påfallande som kronisk, och utan annat stöd än att systembolaget i detta nu fortfarande rapporterar att Orval ska hålla 6.2% tvekar man att spekulera. Likväl är det ju ingen hemlighet att bryggerijättar som Carlsberg och Tuborg kontinuerligt uppdaterar sina ölrecept för att ständigt ligga steget före, och erövra flest nätlinnebeklädda kunder. En gammal kollega, numera stadigvarande i Tjeckien, vidarebefordrar mörka rykten om att sådana ölets grundpelare som Pilsner Urquell numera är betydligt mindre beska än de fordom var, och tyska kollegor menar att detsamma är sant för forntida beskans zenit, Jever. När man sen ser gamla trotjänare som Duvel ge sig på nymodigheter som Tripel Hop, ja.. då är steget ändå inte så långt till att tro att en Orval för tio år sen var både sötare och mer pepparkaksaktig. Kanske är den värsta madeleine-kakan den som inte doftar alls som den skulle.

Tre minnen som flytt av fem. Nr 1650 i katalogen, 25.90 kr.