Imperial stouts är ibland aningen överladdade öl – beskan börjar dra åt IPA-hållet eller där förbi, och maltigheten har för att kompensera skruvats upp så den skulle få en vanlig stout att brista i sömmarna och trycka sig ut flaskan med våld, och man känner hur svångremmen börjar hugga till redan efter ett par klunkar. Måttlighet är ju kanske inte den dygd som de hårt arbetande skottarna på Brewdog håller högst, men Rip tide är faktiskt en relativt (nåja) återhållen imperial stout. Därmed inte sagt att man inte sitter med en humlebomb i näven som kan brisera vilken sekund som helst – men man kan liksom i teorin tänka sig att ta en till på direkten, vilket man inte kan säga om alla imperial stouts. Beskan broderar inte ut sig i mångordiga haranger om frukt, metaller, eller kalla källare, och maltigheten är en inte en värld av knäcktoner, honung, och all annan naturens söta och dolska försök att försöka få din LCHF-diet att gå i stöpet.

Tre och en halv skotsk dygd av fem möjliga.