Utmattad sjunker jag ner i en fåtölj. Man kan tycka att jag inte borde längta efter just sittdon efter 12 timmar på ett flygplan, men så märkligt är man skapad.

Singapores flygplats har ett gott rykte bland vana resenärer. Nu är jag inte en sådan, och det är.med ett barns ögon jag utforskar den har platsen. Det som först slår mig är att jag kommit till åttiotalet. Hela terminal 2 är täckt av vad som troligen är världens största heltäckningsmatta. Stolar, färger och doft är allt lite murrigt. I mitten av terminalen finns lite porlande fiskdammar. Stora färgglada koi-fiskar blänger och gapar åt våra plirande röda ögon. Datorer står utplacerade här och var, fria att användas, och en skylt upplyser vänligt om att wlan finns gratis i hela flygplatsen. Det som borde vara en självklarhet i alla flygplatser upplevs som mycket sympatiskt.

Här finns till och med gratis filmvisning, och ett antal ställen där man kan rita, något som fullvuxna lokalinvånare verkar suspekt intresserade av.

Märkligt nog ser jag inga fönster i terminalbyggnaden. Visst brukar man väl kunna se en massa flygplan? Kanske är det för att jag är lite trött, jag har varit vaken en hel dag, och där jag är nu har dagen knappt börjat.

Jag ska äta lite mer gratismat, sedan lyfter nästa plan som tar mig till en söderhavsö där jag stannar ett tag. Det blir alltså glest mellan mina inlägg ett tag, och nu vet ni varför. Vi ses om några veckor.