Idag såg jag på mitt favoritprogram halv åtta hos mig. Jag skulle inte säga att det är det bästa programmet i etern just nu, men det är det enda som heter sitt klockslag. Detta är en förutsättning för att jag ska minnas när det går och därför är det det enda programmet jag kan följa med en sådan noggranhet att jag lyckas pricka in det någon enstaka gång i veckan. Denna frekvens räcker gott och väl till epitetet favoritprogram i min värld.

I dagens avsnitt serverades chèvre. Och bara 40% av deltagarna i programmet klarade av att uttala namnet på denna getens nektar rätt. Resten valde att lägga betoningen på ordets sista e. Den nitiska och aningen snorkiga språkpolisen inom mig vaknade direkt. De som kan lite franska (vilket ovan nämnda polis inom mig tror sig kunna) vet att detta sista e är stumt och inte uttalas alls.

Hur ser man då detta om man inte är lingvist, grodätare eller uttråkad Malmöbo som bara kan komma ihåg ett tv-program åt gången? Jo det ska jag berätta för er.

Skillnaden ligger i accenten. Det första e’et i chèvre har en så kallad grav accent. Den skiljer sig från akut accent, som är den vi ofta ser i svenskans låneord från franskan, till exempel i ordet buffé eller entré. Hur akut accent låter i ordet buffé vet de flesta som klarat av lågstadiet, och personerna i programmet valde helt enkelt att bortse från accenten de inte kände igen och lägga den någon annanstans och på ett annat håll. Så som de lärt sig i lågstadiet. De sa alltså chevré.

Grav accent på ett e, alltså è,  uttalas mer som ä. Och ett e i slutet av ett franskt ord som inte har en accent som markerar att det ska uttalas på ett speciellt sätt, uttalas normalt inte alls, detta känner vi också igen från franska låneord som till exempel garage.

Så, chèvre uttalas alltså [tjävr]. Klarar man inte av denna enkla språkliga manöver föreslår jag att man säger getost istället. Eller bara get, för det är faktiskt vad chèvre betyder.