Refreshers

Det är inte Ako, nej ingalunda, långtifrån, men Refreshers har sin egen grej, schysst citroniga och bra tuggiga. Och man får ju passa på medan de fortfarande säljs, vi vet ju hur det brukar gå med klassiskt godis. Nästa steg blir att försöka hitta Banana Skids, för den där ultimata nostalgitrippen. Barnet i mig blir sugen på att köpa tre kilo på studs, direkt från tillverkaren, Swizzles Matlow, som även tillverkar Refreshers. För övrigt ligger tydligen fabriken i närheten av Manchester. På nåt sätt har jag alltid antagit att Refreshers var amerikanska, jag vet inte riktigt varför. Kanske kändes de sådär fräscht häftiga som allt från USA kändes på den tiden. Att tugga på en Refreshers är att uppleva lite av den där känslan igen, när tecknat kl 7 en lördagsmorgon lät som rena himmelriket och läsk var granne med gud.

4 uppfräschande citronsockerklumpar av 5 möjliga. Finns där lösgodis finns… än så länge.

Close, but no cigar

Hoppet, hoppet kan blossa upp så hastigt, och släckas så fort. Fransk fruktkola, visst låter det som det hade kunnat fungera som något slags substitut för klassikern från Ako? Men nej. Istället för att som Brio smaka lite för lite, har fransmännen tryckt ner för mycket smak i sin fruktkola. Istället för en behaglig, lite pastellig, mjuk och krämig kola, blir man här närapå överfallen med fruktsmaker. Ja, och bärsmaker. Låt oss inte debattera om det borde ha hetat Ako frukt-och-bär-kola. Ni vill inte se den debatten. Det hade blivit smutsigt och hårt. En amerikansk presidentkampanj hade framstått som ett under av renhårighet och slag över bältet i jämförelse. Nåväl. Fransmännen håller inte igen, det smakar som sjutton, och ja, det är ju inte dåligt. Man kan göra så, men det är inte rätt. Det är inte en ordentlig fruktkola. Det har konsistensen och tugget helt rätt, men smakmässigt är det motsvarigheten till att trycka ner alla tangenter och pedaler på kyrkorgeln samtidigt, det är kul, men inte i längden. Likväl är det här en motgång som ger oss styrka, motsatsen till en Pyrrhus-seger – varje förekomst av någon slags fruktkolor talar ju för att det nånstans därute finns någon som begriper sig på hur sådant verkligen ska tillverkas. Hoppet lever, ja, hoppet lever än!

Fransk fruktkola, tre smakbomber av fem möjliga. Lösgodis för runtikring 20 kr/hg på en lokal Ica-affär.

So close, yet so far away..

Jag undrade för ett ögonblick om det gick att lirka ut dem, eller diskret bryta upp plasten. Fruktkolorna tittade på mig, försmädligt, retsamt, ur sitt polyetenfängelse. Nedan låg bara deras choklad-mint-bröder: ätliga, rentav inte så tokiga, men lättglömda, likt tillvaron lite för bruna. Jag slog en blick över axeln, tanter med fryst fisk och unga män med innerslangar trängde sig förbi. Ingen personal inom synhåll. Men modet hade fallerat mig. Resignerat rafsade jag ner några Ako chok-kolor och ett par andra sorter i en pappmugg, halvt på måfå. En genomskinlig, ondsint barriär skulle hindra mig från att nå mitt mål, plastburen hade vunnit, ännu en gång skulle jag gå hem utan mina Ako fruktkolor.