Save the Boozer

Det rasar en mäktig kamp på de brittiska öarna. Under senare år har Storbritanniens många pubar blivit långt färre och de mer polerade gastrobarerna har blivit långt fler. En efter en har de inlevda gubbpubarna fått lämna plats för trendiga konceptställen, den ljumna bittern har ersatts av importerad öl på flaska och de gråa öronhåren har bytts mot fjuniga hipstermustascher. Naturligtvis har inte detta övergrepp gått obesvarat. Det finns en motståndsrörelse.

En härförare i kampen är Kate Burt som driver bloggen ”Save the boozer”, en blogg vars glöd för de ohippa pubarna bara överträffas av glöden för ohipp webdesign. På bloggen porträtteras exempel på traditionella och hopplöst otrendiga pubar och läsarna uppmanas att skicka in egna beskrivningar av sina favoriter i genren. 

Den traditionella puben är förstås svår att definiera på annat sätt än att man känner igen den när man ser den. Det är som regel en lokal som är trivsam och intim snarare än ljus och fräsch men lokalen är egentligen inte avgörande. Kate och andra entusiaster verkar överens om att den sociala komponenten som definierar puben. Även om det finns en god möjlighet att bli full som en kastrull för en rimlig penning så kännetecknas puben av det måttliga eftermidaggsdrickandet, direkt efter eller helst under arbetet. 

Den som häller upp ölen ska helst vara en äldre person som har jobbat där sedan imperiets glansdagar men gästerna får vara en hur brokig samling av olika åldrar och bakgrunder som helst. De som känner det brittiska publivet menar att puben som ingen annan institution på de brittiska öarna för samman främmande människor till något som liknar ett samhälle. 

Jag vet inte hur jag ska ställa mig till den brittiska motståndsrörelsen. Kanske är den bara fantasilös nostalgi och kanske ger den uttryck för den sortens nationalism som på något sätt verkar bli mer betydelsefull varje gång vi genomgår en ekonomisk kris. Mellan raderna på ”Save the Boozer” kan man läsa om samma fruktan inför eroderingen av det brittiska som personer som John Cleese och, mer berömt, Morrissey gett uttryck för. 

En mer positiv tolkning är att bloggen ifrågasätter vad vi kommit att värdesätta idag. Om den traditionella puben är en plats där man möts så är den moderna gastropuben snarare en plats dit man går för att utmärka och profilera sig själv. Det sociala drickandet har ersatts av ännu ett individuellt projekt. Det pratglada fyllot har ersatts av en twittrande matbloggare. Det är ungefär samma utveckling som vi på gödsvinet identifierat bland de svenska konditorierna.  

Oavsett hur man läser ”Save the boozer” så leder den till inspiration. Nästa gång jag ser en hopplöst ohipp bar här i Sverige tänker jag inte gå den förbi. Det är dags att ägna det konceptfria drickandet den respekt det förtjänar. Det är en lärdom som kanske är viktigare i det tvångsmässigt trendiga Stockholm än någon annan plats på jorden. 

Sigtuna east coast IPA (1436)

Sveriges småskaliga bryggerier är också lokala bryggerier och saker som kommer från Stockholm är av någon anledning aldrig lokala. Inte ens i Stockholm. Därför fastnar lätt ögonen på en öl som East Coast IPA vars etikett pryds av en Stockholmssiluett. Det är en vacker etikett med söderleden, riddarholmskyrkan och stadshuset i skymningsljus. Hur smakar då en sådan huvudstadsöl?

Inte så illa visar det sig. Sigtuna East Coast IPA är en humlefruktig öl som, ironiskt nog, måste sägas vara av amerikansk västkusttyp. Den helt dominerande smakupplevelsen är den mycket bitiga beskheten, som är på gränsen till övermäktig. På något sätt håller dock smaken ihop trots de bittra övertonerna, det är en intensiv upplevelse men långt ifrån en obehaglig sådan. 

Sigtuna East Coast IPA påminner en del om öl så som Sierra Nevada Torpedo extra IPA men med ett bredare fruktregister och, faktiskt, en rikare eftersmak. Det här går att dricka.

21,90 kronor på systembolaget, nummer 1436 i katalogen

4 sommarstockholm av 5 möjliga

 

Den sista turen

Scen från en parkbänk

Jag minns Helsingör som en av de festligaste platserna på jorden. För mig var det som barn en plats dit man åkte för att sedan återvända hem i en bil full av danska produkter. Varför det var så upphetsande att handla i Helsingör när man var sådär 9-10 år gammal är egentligen ett mysterium. De åtråvärda varorna där var ju mest illaluktande ost som jag ännu inte lärt mig gilla och sprit som jag var för ung för att dricka. Till och med i Danmark. 

Det måste ha varit något annat med resan som lockade. Förmodligen var det att Helsingör trots alla sina likheter med Sverige ändå utsöndrade någon sorts exotisk lockelse för någon från den andefattiga blekingska landsbygden. Till och med de många spritbutikerna med priser på både svenska och danska var djupt fascinerande. Jag minns ännu förtjusningen över att vandra nerför långa rader med flaskor av en till synes ändlös variation. För mitt inre föreställde jag mig alla flaskorna jag skulle pröva en dag. Jag tror inte att det kan ha haft någon skadlig inverkan på mig.

Tidigare i veckan återvände jag för första gången på många år till Helsingör. Jag var i Helsingborg på jobb med en eftermiddag ledig. Kalle anslöt nere från Lund och vi satte oss ganska omgående på färjan. Den var nästan ny och luktade starkt av lösningsmedel.

Det hade varit en hemsk morgon och en lång förmiddag. Klockan var bara tolv men det var redan sent för en öl. Jag berättade lite om hur jag sprungit mellan olika vårdinstitutioner för att samla in enkäter som människor med missbruksproblem fyllt i. Det är inte alltid muntra platser och de ligger för långt ifrån varandra ifall man som mig går till fots men jag har aldrig träffat en otrevlig människa på en sådan institution. Kalle hade förstås sina egna problem. Sist jag sett honom var kvällen innan på en pub i Lund. Han hade då fått kraftig vittring på de mer obskyra ölflaskorna i det välfyllda sortimentet och hans livsbesparingar fick lida för det. Jag tror att vi båda behövde den där ölen. När vi steg av båten på den danska sidan började det snöa.

Det stod klart redan från början att lite av färgen flagnat från Helsingborg. Exotismen hade runnit av och jag kunde inte säga om det var jag eller staden som blivit äldre även om det utan tvivel var vi båda. Spritbutikerna låg fortfarande kvar där de legat en gång men priserna på svenska var nu högre än de danska istället för tvärtom. Butikerna i sig verkade mindre på något sätt. Vi köpte ett par öl i en av dem och gick ut på stan igen. 

En stund senare satt vi på en parkbänk i snön och såg på tåg som gick fram och tillbaka. Jag sög på en öl och tänkte att ”detta var inte riktigt den sortens missbruksstudie som jag är här för”. Efter en ny shoppingrunda var vi tillbaka på båten.

Det var nu vi tänkte tura. Att tura är en sedan århundranden hävdvunnen tradition som går ut på att man sitter på en båt som går fram och tillbaka över  Öresund medan man äter och dricker som om man vore utomlands, vilket man ju är ungefär varannan halvtimme.

De moderna färjorna är mycket rationella och funktionella. De har en mycket lättillgänglig servering med ett litet men högeffektivt sortimente. De har två sorters öl, två sorters sprit och korv som enda förtäring. Färjan som vi valt att tura på hade ingen restaurang.

Vi lät det inte bekomma oss. Helsingör skulle få vara Helsingör som vi mindes det och inte som det såg ut för oss idag och förresten hade vi båda haft en väldigt påfrestande dag. Vi köpte några öl och satte oss i aktern.

Redan på dagens andra resa mot Danmark började det lätta. Det snöade fortfarande men något sprack upp och något sorts ljus sken på oss där vi satt omgivna av en hastigt växande mängd tomglas. Vi testade några gammeldansk, en av de två spritsorterna, och allt var bra för en stund.

Vi åkte säkert fram och tillbaka på det sättet tre eller fyra gånger. Vi var ganska, för att inte säga helt, ensamma i vår iver att tömma båtens lager på Tuborg. Någon fyllgubbe satt en bit bort men han hade medhavd öl av okänt märke. Vi försökte inte kommunicera med någon och framför allt försökte ingen kommunicera med oss.

Plötsligt står en man i en uniform från Scandlines framför oss. Han undrar var vi ska stiga av. Vi sa att vi hade en preferens för den svenska sidan, om än svag. Han var inte road. Han sa att man måste gå av båten när den nått kajen redan första gången. Det finns en del riktigt historielösa människor ibland oss.

Han lät oss sitta kvar en tur till men det var inte detsamma. Något hade gått förlorat. Vi fortsatte att dricka, tänkte att en Tuborg fortfarande är en Tuborg. Det var då jag läste på etiketten att dagens Tuborg i fula engångsflaskor är licensbryggd i Litauen. Det snöade när vi steg av på den svenska sidan.

Knutpunkten i Helsingborg  är en själslös betongarena för alkoholism, tristess och misär även på en bra dag men den var något alldeles speciellt denna måndag i februari. Helsingborgs förenade station och färjeterminal stod där som en symbol för allt som vi förlorat. Äventyret dog långsamt här men det är dött nu. Jag tog en buss genom dimman till flygplatsen. På det sista planet hem till Stockholm somnade jag och när jag kom fram kunde jag inte minnas något alls. 

Bianca

Efter att ha läst på Brùton-bryggeriets hemsida och från deras knaggliga turistbroschyrs-engelska uttytt något om de av deras öl vi ännu inte smakat, gjorde Gödsvinet syd ett tappert men i slutändan fruktlöst försök att övertala sitt middagssällskap att beställa något annat än deras öl Bianca. Vi kan förvisso stundtals, vissa skulle säga anfäktade av martyrskap, vi säger hellre med omtanke om konsumenten, dricka öl för vilka vi inte har några större förhoppningar, men att låta det gå ut över en intet ont anande omgivning är att gå för långt.

Men la cucaracha spelade för tredje gången på en volym som varken gjorde våra öron eller de något underdimensionerade högtalarna gott, diverse förfriskningar hade redan passerat revy, och snart satt alla där med varsitt glas Bianca. Det stod snabbt klart att detta inte varit något lyckoskott, och glasen tömdes endast långsamt, under plågat grimaserande. Biancas övriga innehåll må vara finaste humle, malt och vatten, men det smakar av en enda sak, och de är de apelsinskal (sic!) som bryggarna Brùton, månne under inflytande av psykoaktiva substanser, haft i denna brygd. Gödsvinet syd har aldrig närt någon större faiblesse för apelsinjuice, och efter vissa upplevelser i ungdomen ser vi det för gott att i möjligaste mån dricka något annat. Inte för att Bianca behöver något sådant mentalt bagage för att bli en mindre njutbar upplevelse, det klarar den av på egen hand, med den äran. Utöver en bitande torr, besk, tungskrynklande bitterhet, diverse fadda citrustoner, och en molande eftersmak av gamla soljästa apelsiner, är det inte mycket bevänt med Bianca. Den närmaste referenspunkten inom ölvärlden skulle möjligen vara Oud Beersels Oude Geuze Vieille, fast utan alla de kännetecken för öl denna belgiska spontanjästa sak trots allt har.

En halv skrumpen fjolårsapelsin av fem möjliga. Undvik.

A Christmann gimmeldinger biengarten riesling 2010 (90552)

En enda gång har Gödsvinets vällingbyavdelning utdelat en kompromisslös femma i betyg till ett vin och det är nästan på dagen ett år sedan. Då recenserades A. Christmanns fenomenalt stilrena riesling och omdömet var självklart och mycket positivt. För ett tag sedan kom samma vällingbyavdelning över ett annat vitt vin från samma producent och förväntningarna var förstås monumentala. 

Det rörde sig om en A Christmann gimmeldinger biengarten från 2010, en lite exklusivare eller åtminstone dyrare flaska jämfört med fempoängaren från förra året. Huruvida den verkligen smakar exklusivare är en öppen fråga. Jag lutar åt att den inte gör det. 

Gimmeldinger biengarten är ett smakrikare och lite fruktigare vin än A. Christmann men de smakmässiga utflykterna i fruktträdgården förtar också lite av den strama elegansen som kännetecknade det tidigare testade vinet. Vinet är trots all frukt helt torrt med en tydlig citrussyra och smak av persika och äpple.

Nej detta är ingen fullpoängare. Det är ett fint vin som alla förtjänar att någon gång få dricka alldeles för mycket av. Med pris stiger i vår kapitalistiska värld också förväntningarna och kvoten för genialitet per krona är långt mindre för detta vin än för det tidigare testade från samma producent. Det förändrar dock inte att det fortfarande är lysande och att det fortfarande får ett högt betyg.

199 kronor på systembolaget, nummer 90552 i katalogen

4 degraderingar av 5 möjliga 

Grådask (8089)

Det är ingen hemlighet att gödsvinets skribenter är mycket gamla och jag är ofrånkomligen äldst av dem alla. Vi gamla människor har seder och vanor som dagens ungdomar inte förstår. Jag vill tro att Grådask är en sådan vana. 

När nordanvinden drar genom Solursparken och upp till toppen av mitt örnnäste behöver man något att värma sig med. Några droppar portvin att jaga bort fukten i luften och reumatismen i lederna med. Grådask är det enda alternativet för den stofilt, förtida åldrade. 

Enligt sägnen och wikipedia har varumärket Grådask använts för ett särskilt portvin sedan mitten på 1800-talet. Anledningen till namnet var tydligen att vinhandlaren Grönstedts hade valt ett alldeles för krångligt namn och en grå etikett till flaskan. Folk hade mycket kortare livslängd på den tiden och de hann därför inte uttala hur långa namn som helst. Därför syftade man på etiketten och kallande drycken för grådask. 

På just etiketten kan man läsa att drycken i sig inte alls är grådaskig utan ”läderbrun”. Det är den förstås inte heller, grådask är portvinsfärgad. 

Grådask har legat särskilt länge på ekfat och smaken berättar allt du behöver veta om upplevelsen. Smaken är likt konsumenten mogen och balanserad. Den är förstås söt men med en stram struktur av russin, hasselnötter och torkad frukt. 

Man behöver inte vara gammal för att dricka Grådask men man blir det. Det är dock en värdig ålderdom som jag önskar alla som någonsin hittat till de avlägsna regionerna för starkvin på systembolaget. Var noga med att inte överdosera. 

159 kronor på systembolaget, nummer 8089 i katalogen

3 liggsår av 5 möjliga

Stoner

Det är milt sagt oklart varför de italienska bryggarna på Brùton envisas med att brygga trist öl, när de helt uppenbarligen har kompetensen att skapa något betydligt behagligare. Det är möjligt att de följer den lokala traditionen att nogsamt mikro-brygga dyra varianter på pripps blå, eller så har de helt enkelt vissa brister i sitt omdöme. När man slår sig en flukt på en flaska stoner så, tja, man behöver ju inte vara konspirationsteoretiker för att en hypotes ska börja formas.

Vid nosande i glaset slås man av en påtagligt örtig (man frestas säga osande) odör, med vissa olycksbådande anslag av våt hund. Men ska man tro på innehållsdeklarationen är det, utöver de vanliga ölingredienserna, faktiskt inget konstigare än apelsinskal och kanderat socker i drickat. Inte för att apelsinskal och kanderat socker låter som nåt som hör hemma i öl, men det är knappast den märkligaste ingrediens Gödsvinet syd hittat i en öl här vid foten av de italienska alperna. Dessbättre gör dessa annorlunda tillsatser inte mycket väsen av sig. Stoner är en rak, enkel ale, med en aningen sträv, men behaglig beska. Kan man stå ut med cannabis-pastisch-känslan så är det ingen dålig öl, om än aningen tunn på maltsidan. Men om Brùtons Lilith saluförs, finns det egentligen inget skäl att inte ta den istället.

Tre amerikanska turister i Holland av fem möjliga.

Aurora (2969)

Det växer inga vindruvor i Finland men finnarna är inte ett folk som låter sig hållas tillbaka av klimat. Aurora är ett finskt vin av svarta vinbär. Det är på tiden att någon pratar om det. 

Det framgår ingenstans på flaskan exakt hur mycket svarta vinbär som drycken faktiskt innehåller. Jag misstänker att inte särskilt många vinbär fått sätta livet till i produktionen men smaken av dem är ändå mycket distinkt. Drycken håller 13% alkohol vilket gör att den förmodligen helt enkelt räknas som svartvinbärssaft i Finland. 

Vad har man en dryck som denna till? Man dricker den och man gör det ofta. Även om Aurora höjer sig ett huvud över sådana finska vidunder som Marinella och Rosita så är detta inte en exklusiv dryck. Det finns dock ingen saklig grund till varför det skulle vara mindre socialt acceptabelt att dricka ett glas Aurora med is istället för den brittiska överklassens motsvarighet Pimm’s

Aurora smakar huvudsakligen av svarta vinbär. Inget konstigt med det. Skulle jag likna vinet vid något annat skulle det förmodligen bli Alvedon mixtur med smak av skogsbär. När jag dricker Aurora går ibland till när jag var förkyld som barn och fick sådan flytande alvedon som smakar på samma vis. Åtminstone tror jag det var alvedon jag fick. Kanske fick jag helt enkelt Aurora hela tiden. Det skulle förklara så mycket. 

59 kronor på systembolaget, nummer 2959 i katalogen

3 trauman av 5

Coopers Pale Ale (89016)

Säg australiensisk öl, och de flesta får nåt tomt i blicken, alternativt påtalar att den som försöker beställa en Fosters på en bar på denna röda, torra kontinent riskerar att bli om inte hudflängd så åtminstone utskrattad. Den ene framhåller Victoria Bitter som en fin representant för kontinenten, näste säger att det är en öl för män som lever så stor del av livet som möjligt med nätlinne som enda beklädnad på överkroppen. Coopers känner Gödsvinet syd sen tidigare som producent av maltsirap-och-humlesatser för den ekonomiskt lagde hemmabryggaren. Det är alltså inte precis exklusivitet som utmärker öppnandet av en flaska Coopers Pale ale. Drycken är om inte påtagligt skummande, desto grumligare. Partiklar av okänd karaktär seglar runt i glaset, men en närvarande representant för den tidigare nämnda sydliga kontinenten lugnade Gödsvinet syds utsände – tydligen är detta blekt beigefärgade grums ett normalt och förväntat resultat av bryggprocessen. Smaken är om inte rik så väldefinierad, en beska skarp och rakbladstunn som Lukasjenkos combover, återhållen maltighet, och en lång, fin efterbeska som gör sig väl hemmastadd på tungan. Småningom slår de dansande partiklarna sig likt trötta koalabjörnar till ro i botten av glaset. Utöver det spill de därigenom orsakade, då man inte gärna störde dem från deras slummer, kan det inte sägas att de inverkade menligt på smak eller mouthfeel. Allt sammantaget alltså en rätt juste öl, även om den förvisso inte höjer sig speciellt högt över andra öl av typen män i nätbrynjor föredrar.

Två och en halv svettig man av fem möjliga. Den som känner ett trängande behov kan beställa ett kolli om 24st, nr 89016 på systembolaget. Gödsvinet syd avsvär sig allt ansvar för eventuella bieffekter på exvis klädesval konsumtionen av detta kan ha.

Wayan

Italienska bryggarna Baladin, som vi haft nöjet att tidigare bekanta oss med, ger oss i Wayan sitt försök till Saison-ale, en öltyp som enligt uppgift ska bryggas under vinterhalvåret för att drickas under sommaren. En saison är inte helt väldefinierad men ska vara törstsläckande, dock med visst djup, ofta fruktigt aromatiska toner, viss syra och föga sötma. Utöver just törstsläckande kan man fråga sig exakt var allt detta kommer in i bilden med Wayan, för mycket kan man säga om den, men den är inte direkt överlastad med komplexa fruktiga, syrliga toner. Det är snarare en välsmakande mittemellan-öl, god men slätstruken, lite belgiska dragningar i smaken, men annars en relativt liten beska, några ensliga citrustoner, och ja, ingen större eftersmak. Inte dåligt, bara inte speciellt bra heller. Och på sitt sätt kan ju denna relativa oförmåga att lämna mentala avtryck vara till fördel, försäljningsmässigt alltså, då det kan leda till behov av upprepade prover i akt och mening att försöka utröna hur det egentligen stod till med smaken.

Två och en halv inte-besviken-egentligen-och-det-är-ju-alltid-trevligt-att-prova-nåt-nytt-med av fem möjliga.