alkohol

Raging Bitch

av zonk

Ett slag tvivlade jag nästan lite på Flying dog: Old scratch var en smula intetsägande, och en kollega sa att Horn dog var rätt rälig, och rekommenderade inte en provsmakning. När nu annorlunda öl än pripps blå-wannabes vankas här i krokarna lär jag ändå testa det förr eller senare, även om barley wine kanske inte riktigt är min kopp te, så att säga. Men när jag tog en klunk Raging Bitch så var mina tvivel som bortblåsta – en riktigt schysst, rejält humlekrutig IPA, som slår till direkt med en tungt gräsig, fruktig, knivskarp beska, som likväl inte tar överhanden, fint balanserad mot en rejäl, grovkornig maltighet, och en inte oangenäm styrka: brygden klockar in på inte mindre än 8.7%. Den kallar sig ju också ”Belgian style IPA”, och det är alltså helt i samklang med dess anfäder: belgisk öl utmärks ju av att slinka in både en, två och tre procent mer alkohol än man hade trott. Inte så man trott att det var alkoholfritt, absolut inte, tvärtom med alkoholen som en väl inflätad del av smaken.

Sammantaget en mycket sympatisk IPA – fyra glada miner av fem möjliga.

Cotta 21

av zonk

Det handlar om tillit. Om förtroende. Om att lita på varandra. Eller mjae, egentligen kanske det handlar om ett första intryck baserat på utseendet, när det helt enkelt inte finns nåt annat att gå på. Man står där och kikar på flaskorna och försöker gissa sig fram till vad man skulle kunna pröva, vad som skulle kunna ligga fint i gommen. Man försöker läsa sig till något om innehållet, men allt som oftast så är texten intetsägande, till intet förpliktande. ”Birra artigianale” innebär t.ex. ”hantverksmässigt tillverkad öl” eller något i den stilen – typ, mikrobryggeri, eller nåt. Man inser dock fort att det för en italienare inte finns nån som helst motsägelse i att hantverksmässigt och mycket sorgfälligt brygga sig något som mest påminner om Falcon export. Vilket ju kanske i princip inte är fel i sig, men det är en typ av öl som roar mig föga. I vilket fall som helst så lever Cotta 21 inte upp till sitt utseende, och bryggeriet, Mastri Birrai Umbri, kan inte kallas annat än bedrägliga. Den här flaskan ser ju ut som om innehållet åtminstone skulle ha nån slags potential bortom tråklagerns marker, ja, såvitt ni läsare nu kan se från det kanske något bristfälliga bildmaterialet. Men det är fel, helt fel. Smaken kan enkelt sammanfattas som Pripps blå, fastän den förvisso ser aningen dimmigare ut.

En ensam humleatom av fem. Undvik.

Torbata

av zonk

”Torbata” betyder, enligt ordboken, torv-aktig, ”peaty” som de hade sagt på engelska. Det är nog veckans underdrift, vad gäller den här ölen från sedan tidigare välbekanta Almond 22, som ju gett oss flera trevliga öl. Nåväl. Redan när man korkar upp sin Torbata & häller sig ett glas, känner man en distinkt arom av gammal vältjärad fiskebåt och dito tross, och när man vågar sticka näsan ner i närheten av den mörkbruna, vagt skummande vätskan i bägaren, ja, då får man en känsla av att ungefär såhär torvig känner sig en såndär mossman som har legat på botten av en myr ett par tusen år. Smaken blir förutsägbart därefter – som långvarig entusiast för hyfsat rökiga single malt-whiskys som Lagavulin & Laphroaig ska det ju sägas att jag uppskattar ett visst mått av dessa tjäriga toner, men i det här fallet handlar det snarare om något som för tankarna till granrötter som långsamt släpper från sig svarta droppar i en industriell torrdestillationsapparat. Vi snackar bitumösa kolväten här, svart guld, asfalt. Om det fanns en eller annan ton av humle eller malt någonstans i bakgrunden, så var det i varje fall inte något som Gödsvinets utsände kunde uppfatta.

Dessvärre var ljusförhållandena vid tillfället inte optimala, och det är oklart om läsaren kan känna igen och undvika flaskan med utgångpunkt från bifogat bildmaterial. Vi på Gödsvinet syd känner dock att vårt samhällsansvar inte sträcker sig så långt att vi kommer uppsöka Torbata för en bättre bild – vi får trots allt ägna en tanke åt vårt personliga välbefinnande också.

En grundstött oljetanker av fem möjliga – arbetsmiljöverket hade eventuellt haft vissa invändningar mot PAH-nivåerna. Undvik!

Thisted Limfjordsporter (11237)

av Johan

Thisted är namnet på en liten stad vid den vida Limfjorden i norra Danmark. Thisted är också namnet på ett bryggeri som gjort den flaska Limfjordsporter som du ser på bilden. Om det inte finns ett samband så har de gått långt för att få det att framstå så.

När drack du en porter senast? Om du är det minsta som mig, och låt oss hoppas på det bästa i det avseendet, så var det förmodligen ett tag sedan. Den senaste portern jag drack var förmodligen ett glas viktoria-porter på Monks i gamla stan. Den var ok men fick mig inte att vilja köpa hem en back. Thisted Limfjordsporter är dock en helt annan historia.

Limfjordsporter är kraftfull som en porter ska vara men det är en naturlig kraftfullhet, långt ifrån det experimentella brygder av tusen smaker som översvämmat genren. Smaken av pumpernickel är välrundad med små inslag av söt frukt som lyfter helhetsupplevelsen utan att göra den märklig. Detta är en mycket bra porter.

23,10 kronor, nummer 11237 i katalogen

4 Jylland av 5 möjliga 

Old Scratch Amber Lager

av zonk

Mja, vad har vi här då? Flying dog kallar det ”Amber Lager”, och det för ju tankarna till tja, blek lättdrucken öl, samt.. bärnsten? Honung? Tja, det skulle väl kunna hålla som snabbsammanfattning, en lager med honungstoner. Den öppnar förvisso med en trevlig liten beska, och maltigheten blir bara sådär aningens, aningens honungsaktiv, och det har en lång fin efterbeska, med en vag ton av sur frukt – men på det hela taget känns den lite tunn, lite spenslig. Beskan, liksom sötman, är lite endimensionell. Med sina 5.5% är den heller vare sig övermåttan stark eller svag. Så på det hela taget är det en överraskande slätstruken öl, inte dålig, men knappast spännande. Kanske har mina första intryck av Flying dog gett mig en viss bias – exempelvis deras Gonzo imperial porter är ju allt utom slätstruken.

Tre surrande, sockerhöga bin av fem möjliga.

Evil twin soft dookie (11168)

av Johan

Det här är en stout men mycket mer än så kan jag inte säga. Herregud, vad har de gjort med den här? Hur kom Evil twin soft dookie att smaka så här? Jag kan bara hoppas att namnet inte ger någon vägledning.

Den är mörk, den är stark, den är dansk och om jag inte skriver snabbt så kommer dryckens potenta egenskaper att hinna ifatt och omöjliggöra all form av grammatik. Ölen är en lika kraftfull som mystisk brygd och en beskrivning av smaken kan göras både lång och mycket motsägelsefull.

Min bästa gissning är att detta i själva verket är jäst vaniljcola. Nu har ju aldrig gissningar varit min starka hand men utan tvivel smakar Evil twin soft dookie just fruktig vaniljcola kryddad med nejlika och anis. Eftersmaken är den av en kall kopp löfbergs lila. 

Soft dookie, vars namn bara kan ha givits av en dansk, håller 10,4% alkohol och du kommer att veta vart de där sista fem procentenheterna tog vägen. Ölen är svagt kolsyrad och om man studerar den på nära håll ser man att den är full av partiklar. Resterna av det som grundlade den märkliga smaken simmar omkring i glasets mörka djup, nästan helt dolda i den mörka färgen. Låt oss inte ta reda på vad det är för något. En del saker är det bättre att inte veta. 

64,90 kronor, nummer 11168 i katalogen

3,5 amager av 5 möjliga

Bat out of hell

av Jonas

Tidigare i somras fick jag med mig en liten liten flaska fatlagrad Bat out of hell från Holland. Det är en sammarbetsbrygd mellan amerikanska Flying Dog och holländska De Molen, som jag skrivit om tidigare.

De Molen är kungar på tunga imperial stouts och porters, och detta är en av de senare. Den är dessutom ekfatslagrad, något som i ärlighetens namn inte brukar tillföra något positivt till öl. Namnet lovar dock en hel del, så jag sätter på Bat out of hell, häller upp de få dropparna (flaskan är nog inte större än 2dl), skrålar högljutt med i den fantastiska och precis lagom långa låten och smakar.

Den segt rinnande brunsvarta drycken har alla de kännetecken man lärt sig lita på från amerikanska bryggerier. Det är hårt och torrt. Alla smakerna är maxade, och i början påminner det om en Yeti. Brinnande kaffeodlingar, krutrök och vattenkvalitén i mexikanska gulfen är bilder som målas upp för mitt inre. Men efter bara några sekunder skiner holländarnas elegans igenom. Det smakar aningen vinöst, med en söt och fyllig avrundning. Jag anar en vagt passerande portvinsfylla. Allra sist känner man en hint av fatlagringen, men bara som om en ektunna rullat förbi sakta i vinden. En minut efter senaste klunken dröjer en diskret smak av torrt trä kvar sig i munnen. Det smakar skrinda.

Den här ölen var helt fantastisk. Fem köttfärslimpor av fem möjliga är det enda rimliga betyget. Köp den här om ni hittar den! Och dela den inte med någon!

Dugges Gustafs Finger (1313)

av Johan

Dugges Ale och Porterbryggeri har lett Gödsvinet till både besvikelser och långvarig lycka. Deras Lager no 1 har tagit plats som någon sorts husöl här på vårt Vällingbykontor medan den märkliga Kals stout testats en gång men aldrig mer. Samma motsatsföhållanden gäller Dugges säsongsöl, deras Spring beer är en förträfflig bekantskap medan jag inte kan förmå mig att ringa tillbaka till deras julöl Rudolf ren ale. Det är mot den här bakgrunden som man mottar nyheten om en ny öl med Dugges med en viss försiktighet. Det finns dock ingen anledning att frukta Gustafs finger. Detta är en av de goda. 

Dugges Gustafs finger är en mycket frisk bitter som kommer att rå om ditt gomsegel med järnhand. De amerikanska humletonerna tar kontrollen direkt och det finns inga alternativ till en fullständig kapitulation inför den efterföljande beskan. Smaken är flerbottnad och som så ofta med Dugges öl berikad med toner av citrus. Gustafs finger smakar som en välhumlad ale och vad som gör denna dryck till en bitter är för mig okänt men det är också ett stycke information jag kan leva utan. 

18,90 kronor på systembolaget, nummer 1313 i katalogen

4 fingrar av 5

Abbaye de bonne espérance

av zonk

Jag har ett lite komplicerat förhållande till belgisk öl. Vi var länge väldigt förtrogna, ständigt tillsammans, men numera finns liksom inte spänningen där längre. Till på köpet så är det flera bekanta som har märkbart svårt för dess sällskap, ja, förutom då några som fortfarande sätter den väldigt högt. Man känner sig lite sliten mellan två läger, ja mellan trofasthet, och att söka något nytt. Det blir rent omöjligt att bara mötas som om inget hade hänt, på neutral mark.

I det här läget är det hopplöst att säga något vettigt om belgiska bryggeriet Brasserie Lefebvres trippel, Abbaye de bonne espérance. Den är ju rätt trevlig! Maltig, hyfsat stark (7.8%), och med ett trevligt litet rått riv. Fast.. inte så spännande, eller hur? Lite som en standard-belgare, fast med påtagligt blek karaktär. Men hade jag sagt nej till ett glas? Fan heller. Ja.. det får bli tre sådär lite oklart halvbra handgester av fem. Lite sådär så man inte vet om man förolämpat italienaren bredvid eller bara verkat tillfälligt förvirrad.