bloggar

Att blogga om te (och allt möjligt)

av zonk

Det här med att blogga är en konstform som verkar närma sig den punkten där alla utom de mest hängivna lämnat skeppet för andra, mer bildintensiva media. Icke desto mindre är vi några som envisas, ja rentav frodas i motlutet, och Gödsvinet är inte de som inte spottar i motvind. Nej, bloggen som konstform är på inget sätt på väg att dö ut. Tvärtom är den på väg i en reningsfas, där de klentrogna faller från, andra andningen är på gång, och mot slutet av århundradet kommer de stå där, som järtecken och monoliter, de tidiga bloggarna som höll ut.

Den uppmärksamme har säkerligen noterar ett bagar-dussin nya bloggar i Gödsvinets lista över Bloggar vi gillar, härnere till höger. Ett är dock tydligt, och det är att vi har börjat få gå utomlands, över ån efter te kan man säga, för det var hart när omöjligt att hitta några pigga och aktiva svenska te-bloggar. Några svenska ölbloggar verkar däremot liksom svinet härda ut i vissheten att de hittat den ultimata kommunikationsformen.

Följer ni någon aktiv blogg på ämnena mat, dryck, eller överlevnad utöver svinet, ber vi alltså härmed om en kommentar här nedan! Vi bloggar som är kvar måste stå varandra bi.

Döden är inställd

av Johan

Det har gått ett tag som det gör om man väntar tillräckligt länge. Det måste vara månader sedan det skrevs något här och jag borde veta eftersom det är jag som inte skrivit något. Vad jag har gjort istället behöver vi inte gå in på men alla mår bra igen och jag ångrar inget.

Ibland brukar jag skriva om all korrespondens som inkommer till Gödsvinets post och godsmottagning i Malmö. Det roliga med det – om något – är att det inte är sant och att i själva verket väldigt få bryr sig om att skriva oss.

Nu är det dock så att vi faktiskt har fått ett par e-post som på olika sätt undrar vad fan vi håller på med och varför det inte skrivs något här längre.

Frågan är berättigad, Sveriges viktigaste internetpublikation har legat öde och övergiven som ett spökskepp en i en förutsägbar bok av Joseph Conrad. Någon frågade varför vi åtminstone inte skriver en dödsruna så att skapelsen får somna in under ordnade former.

Jag har en åsikt om dödsrunor över bloggar och jag borde veta även detta, jag har skrivit minst fyra, alla till samma blogg. Det var när bloggande var inne (ett kort tag våren 2005) och jag skrev om en lång rad ämnen som ingen någonsin varit synbart intresserad av. När jag för sista gången högtidligt deklamerade att mina bloggande dagar var över började det kännas löjligt. Jag har sedan dess slutat med att sluta blogga.

Samtidigt förstår jag var vår brevvän menar, man vill ha ett avslut. Det fanns ett par bloggar som jag läste frekvent när det var inne att läsa bloggar (från våren och en bit in på försommaren 2005). En sådan hette Polacksnack och skrevs av en ung polsksvensk man i en icke namngiven söderförort. Den handlade primärt om cannabis och självbefläckelse och den var det roligaste jag läst sedan jag läste Will Cuppy första gången.

En dag var det roliga över, som det roliga ofta är. Polacken tog sina ludna händer från tangentbordet och försvann ut i en illa överreklamerad verklighet. Förmodligen går han omkring där ute fortfarande även om vi aldrig kan veta om det som det inte bloggas om verkligen har hänt.

Det kommer inte att bli någon dödsruna över Gödsvinet eftersom det inte finns något slut. Döden är inställd. Jag vill ha någonstans att skriva helt innehållslösa saker som detta inlägg. Det kommer kanske inte att ske särskilt ofta men ofta nog för att inte vara aldrig.

Svensk IPA

av Johan

Det kan inte ha undgått dig att inläggen kommit med allt längre mellanrum här på Gödsvinet. Vi upplever en av våra karaktäristiska svackor men den här är på väg att vända upp igen.

Det är mängder av viktiga inlägg på gång.

Eftersom vi tar ansvar för din fortbildning även då vi inte kan skriva något så kan vi rekommendera en annan blogg som kan ge tillfällig lindring. En man i södra Sverige har tagit det på sig att dricka samtliga svenska IPA i sommar och naturligtvis dokumenterar han det i en blogg. Vi som känner mannen i fråga från en avlägsen forntid vid den Blekingska nationen i Lund hyser inga tvivel om att öl är ett ämne han behärskar i både teori och praktik.

Så håll till godo, tills vi ses igen: http://svenskipa.blogspot.se/

PS: När jag ändå tipsar om bloggläsning så kan jag ju nämna att Gumae – Gödsvinets trogna följare och testare av högoktanig skotsk öl – också skriver en blogg, om en resa till Alperna på motorcykel:  http://gumae.wordpress.com/

Dagen efter

av Johan

Jag har aldrig varit bra på födelsedagar. Jonas är i detta avseende, men förstås ganska få andra, mer civiliserad än mig. Jag hade helt glömt bort att Gödsvinet fyllde två år igår. Skadan blir förstås inte mindre av att det är ett svin som jag kommit att spendera rätt mycket tid med. Nu syftade jag inte på Jonas. 

Historien om Gödsvinet är en som har berättats många gånger. Ändå har det nog undgått en bredare allmänhet varifrån namnet kommer. Det är resultatet av en från början rätt misslyckad associationslek. Vi spånade namn enligt principen ”det ena värre än det andra” ett tag över e-post och kom fram till en lista med förslag. Valspråket ”Att äta, dricka och överleva” var från början ett förslag till namn. Jag var särskilt mån om ämnesförklaringen ”överleva” eftersom det är en restkategori som möjliggör inlägg om nästan vad som helst som vi finner viktigt för vår fortlevnad. Tanken på att jag skulle skriva om mat var helt enkelt för märklig. 

En alternativ slogan var för övrigt ”För att det ändå blandas i magen”. Jag är rätt glad att vi inte bestämde oss för den, även om jag tror att det var jag som föreslog den.

Hur vi fastnade för Gödsvinet är en fråga som kommit under debatt. Det verkar som att ingen av oss var helt övertygad av valet men att alla också ansåg sig ge efter för vad de uppfattade som en stark vilja till förmån för förslaget hos de övriga. Om du har tre terminer CSN-stöd över så kan jag förklara grunderna för detta fenomen i politiskt beslutsfattande.

Ingen ville alltså egentligen döpa Gödsvinet till Gödsvinet men samtidigt stod det tidigt klart för oss att det var ett gödsvin vi skapat. Namnet växte och idag är det förstås ingen som kan ifrågasätta det. 

Det är svårt att inte bli nostalgisk så här vid ett jubileum. Tankarna letar sig oundvikligen tillbaka till när svinet kom till världen. Det var jag som skrev det första inlägget, den var en recension av en flaska vin. Redan i detta första inlägg riktade vi oss mot att beskriva genom att inte beskriva. Att beskriva smaken på ett vin är rätt tråkigt och även vi gör det också ibland så försökte jag förklara betydelsen av vinet genom att väva in en beskrivning av vem jag, rent subjektivt, tror dricker en sådan flaska.

Det är förstås inte en teknik man ställer klockan efter. Ibland vill jag tro att det är vad Werner Herzog kallade extatisk sanning, beskrivningen av den sanna innebörden istället för det faktiska skeendet. Som när Hunter S Thompsons rapportering från 1972 års valkampanj kallades för ”The most accurate and the least factual”.

Det första inlägget och rätt många av de följande skrev jag i en mycket liten lägenhet på David Bagares gata som jag hyrde i andra hand på ett rätt skakigt kontrakt. Sedan min flytt från Malmö var alla mina världsliga tillgångar inlåsta i ett hus i den Blekingska obygden, många mil bort. Istället satt jag omgiven av saker som lämnats kvar av ägaren, i många fall av goda skäl. För att få lite personlig prägel på stället började jag inreda med stora mängder tomglas.

En fördel med lägenheten var att den låg nära systembolagets stora paradbutik vid Passagen på Regeringsgatan, vilket gav mina recensioner av mer eller mindre obskyra drycker en flygande start.

Ändå känns det som om flytten till vällingbykontoret var av godo. Det är först här, i örnnästet överst i ett betongtorn som tankarna och det skrivna ordet fick luft och höjd på ett sätt som inte varit möjligt någon annanstans. Vällingby ligger lite utanför Stockholm och lite vid sidan om allt som är Stockholmskt. Gödsvinet är fullständigt hemma här.

Hur ser då framtiden för Gödsvinet ut, så här på randen till det tredje året? Som Jonas nämnde har en viss existentiell diskussion förekommit. Medan jag skriver detta har jag mellan 3 och 8 andra saker som jag egentligen borde skriva med hänsyn till min karriärmässiga överlevnad. Det exakta antalet beror på hur man definierar överlevnad.

En liknande situation gäller övriga skribenter.  

Samtidigt tror jag att svinet kommer att lunka på, om än i lite maklig takt emellanåt. Det är inte i ett gödsvins natur att göra slut på sig själv. Två år är ingen ålder på ett svin.          

Save the Boozer

av Johan

Det rasar en mäktig kamp på de brittiska öarna. Under senare år har Storbritanniens många pubar blivit långt färre och de mer polerade gastrobarerna har blivit långt fler. En efter en har de inlevda gubbpubarna fått lämna plats för trendiga konceptställen, den ljumna bittern har ersatts av importerad öl på flaska och de gråa öronhåren har bytts mot fjuniga hipstermustascher. Naturligtvis har inte detta övergrepp gått obesvarat. Det finns en motståndsrörelse.

En härförare i kampen är Kate Burt som driver bloggen ”Save the boozer”, en blogg vars glöd för de ohippa pubarna bara överträffas av glöden för ohipp webdesign. På bloggen porträtteras exempel på traditionella och hopplöst otrendiga pubar och läsarna uppmanas att skicka in egna beskrivningar av sina favoriter i genren. 

Den traditionella puben är förstås svår att definiera på annat sätt än att man känner igen den när man ser den. Det är som regel en lokal som är trivsam och intim snarare än ljus och fräsch men lokalen är egentligen inte avgörande. Kate och andra entusiaster verkar överens om att den sociala komponenten som definierar puben. Även om det finns en god möjlighet att bli full som en kastrull för en rimlig penning så kännetecknas puben av det måttliga eftermidaggsdrickandet, direkt efter eller helst under arbetet. 

Den som häller upp ölen ska helst vara en äldre person som har jobbat där sedan imperiets glansdagar men gästerna får vara en hur brokig samling av olika åldrar och bakgrunder som helst. De som känner det brittiska publivet menar att puben som ingen annan institution på de brittiska öarna för samman främmande människor till något som liknar ett samhälle. 

Jag vet inte hur jag ska ställa mig till den brittiska motståndsrörelsen. Kanske är den bara fantasilös nostalgi och kanske ger den uttryck för den sortens nationalism som på något sätt verkar bli mer betydelsefull varje gång vi genomgår en ekonomisk kris. Mellan raderna på ”Save the Boozer” kan man läsa om samma fruktan inför eroderingen av det brittiska som personer som John Cleese och, mer berömt, Morrissey gett uttryck för. 

En mer positiv tolkning är att bloggen ifrågasätter vad vi kommit att värdesätta idag. Om den traditionella puben är en plats där man möts så är den moderna gastropuben snarare en plats dit man går för att utmärka och profilera sig själv. Det sociala drickandet har ersatts av ännu ett individuellt projekt. Det pratglada fyllot har ersatts av en twittrande matbloggare. Det är ungefär samma utveckling som vi på gödsvinet identifierat bland de svenska konditorierna.  

Oavsett hur man läser ”Save the boozer” så leder den till inspiration. Nästa gång jag ser en hopplöst ohipp bar här i Sverige tänker jag inte gå den förbi. Det är dags att ägna det konceptfria drickandet den respekt det förtjänar. Det är en lärdom som kanske är viktigare i det tvångsmässigt trendiga Stockholm än någon annan plats på jorden. 

Vem är Daniel?

av Johan
?
?

Den oroliga del av allmänheten vi känner som Gödsvinet läsekrets är i uppror. Breven strömmar in och uppjagade bybor med facklor och hötjugor har samlats nedanför mitt örnnäste i Vällingby. Innan jag låter dem känna på den kokande oljan är det på sin plats att någon av oss ger dem och er alla ett par svar. Kalla mig blödig men ni har förtjänat det. Det är dags att berätta vem Daniel är. 

Det har gått lite över en vecka sedan omvärlden vaknade upp till ett inlägg av en ännu okänd författare på Gödsvinet. Inlägget var radikalt och på flera sätt trendbrytande i och med att det innehöll recept på något som faktiskt är möjligt att konsumera även för en fullständigt normal medlem av människosläktet.  Vem är då denna nytänkare och hur kom han att skriva inlägg om drinkar på Gödsvinet?

Daniel Napoleon Onassis föddes någon gång under det svunna millienniet till följd av ett kärleksmöte mellan den ökända Golem från Minsk och en dansande björn. Det är åtminstone vad sägnen lät berätta under hans uppväxtår i Odessas storslagna hamnkvarter, dit han förts av det sällskap av ambulerande pärldykare som adopterat och gjort honom till en av de sina.

Daniel lärde sig redan tidigt i livet att krypa, gå, tala och han har bara fortsatt med det ända sedan dess. Då tiden kom att lämna det trygga barndomshemmet i källaren till det lokala Moloktemplet tvingades Daniel till sitt livs svåraste val: Skulle han följa sitt stjärntecken och bli upptäcktsresande eller fullfölja en lukrativ karriär som harpunist? Han beslutade att vandra ut i världen och aldrig låta en rakkniv röra vid hans hjässa tills gud givit honom svaret. 

Nu inser jag förstås att jag kan ha ruckat lite på sanningen. I själva verket vet jag inte säkert om något i den här beskrivningen faktiskt stämmer. Sanningen är väl egentligen att jag inte vet så mycket om Daniel och att jag, så att säga, fyllde i luckorna själv. Det blir så här då. 

Det var Nils idé att inkludera inlägg om drinkar av någon som faktiskt vet något om det och det är en idé som jag applåderar. Jag har ännu aldrig blandat en drink som man inte också kan använda för att konservera små däggdjur. Det är mot denna bakgrund som jag välkomnar tillskottet.

Då så. Det känns bra att ha rett ut den här frågan 

Ordlekar

av Johan

I likhet med alla andra har jag ägnat de senaste veckorna åt scrabble-spelet ”Wordfeud”. Jag är nu en av de oräkneliga 30+ män som kan ses på tunnelbanans gröna linje med hörlurar i öronen och blicken i det närmaste hypnotiskt fäst på skärmen till en platt telefon stor som en skärbräda. I över ett år undvek jag telefonlekarna genom att istället, på ett demonstrativt sätt, läsa vänsterrevolutionär litteratur av författare som David Horowitz, Jan Myrdal, Michael Bakunin, Karl Marx och Vladimir Lenin under min nästan halvtimmeslånga pendling till Slussen. Jag levde för hoppet om att få chocka någon av de villaägare från Nockeby som stiger på i Alvik på dagar de är för bakfulla för sin SUV. Konventionen hann dock ifatt mig och det beroendeframkallande lilla spelet har mig nu i ett fast grepp. 

”Wordfeud” har dock gett mig något mer än bara dålig hållning, skelögdhet och bättre läsvanor. Spelet har fått mig att inse hur mycket i livet som är ordlekar. 

Jag får ibland frågan varför jag skriver här och jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag frågat mig själv det någon gång. Det är en rimlig fråga, trots att jag spenderar dagarna med att skriva på vetenskapliga artiklar, böcker och föreläsningar så lockar av någon anledning tangentbordet till fler utflykter bland bokstäverna om kvällen. Kanske snuddade Hunter S Thompson vid svaret när han skrev att ”skrivande är som sex, det är bara roligt för amatörer”. Det är onekligen roligare att skriva när man stämplat ut för kvällen och lämnat professionen för en amatörtillvaro men det är inte hela svaret.

Det som lockar med att skriva här är ordleken. Leken består i att pussla ihop ord så att de tillsammans beskriver något så obeskrivbart som upplevelsen av en mun öl. Precis som ”wordfeud” ger jag mig själv dubbel eller trippel ordpoäng när jag lyckas trycka in ett sällsynt ord inte hört uttalat sedan tiden för Weimarrepubliken (dubbel ordpoäng).

Ibland ger jag mig själv specialuppgifter som kan ge bonuspoäng. Det kan handla om att smyga in okommenterade citat från och referenser till musik och litteratur. Jag har tagit hela rader från artister Bob Hund, Bob Dylan, Morrissey och försökt att kamouflera dem i enlighet med det omgivande ämnet för inlägget. En gång blev jag övermodig och stal två hela rader från Joni Mitchells ”Chelsea morning” vilket gjorde en recension av en frukost i New York helt obegriplig. Jag gav mig själv 15 bonuspoäng och trippel ordpoäng ändå.

Mitt personliga rekord i självupptagen ordlek var dock när jag helt okommenterat smög in texten från refrängen till en sång från den tecknade filmen ”Dumbo”, en Disneyproduktion från någon gång på 1940-talet.

Under flera år av politiskt färgat skrivande på en annan blogg ägnande jag mig åt att sprida elakheter om personer och fenomen som jag inte gillar, nästan oavsett vad inlägget egentligen handlade om. Det är en särskilt destruktiv form av ordlek som till det yttre har mycket gemensamt med rättshaveristens insändare till olika lokaltidningar. 

I dagens DN skriver Örjan Abrahamsson om den ordlek som består i att komponera ihop en fungerande första mening i en roman. En del vill väcka intresse, en del vill förmedla så mycket information som möjligt och jag misstänker att en del bara vill komma vidare. Abrahamsson ger många exempel på första meningar i romaner men han ger inget som är bättre än min favorit: 

”From little after two o’clock untill almost sundown of the long still hot weary dead September afternoon they sat in what Miss Coldfield still called the office because her father had called it that – a dim hot airless room with the blinds all closed and fasten for forty-three summers because when she was a girl someone had believed that light and moving air carried heat and that dark was always cooler, and which (as the sun shone fuller and fuller on that side of the house) became latticed with yellow slashes full of dust motes which Quentin thought of as being  flecks of the dead old dried paint itself blown inward from the scaling blinds as the wind might have blown them”.

I enlighet med min princip för litterära referenser tänker jag inte tala om i vilken bok denna mening är den första. 

Abrahamsson avslutar med att återge vad han anser är världens bästa roman i kategorin för extremt korta sådana. Romanen heter ”Dinosaurien”, den är skriven av Augusto Monterroso och den lyder i sin helhet som följer:

”När han vaknade stod dinosaurien kvar”. 

Personligen tycker jag att denna roman har långt upp till Erenst Hemingways berömda försök att skriva världens kortaste roman. Han gav sig uppgiften att ha med en början, ett mittenparti och en avslutning. Resultatet blev detta mästerverk:

”For sale: Baby shoes, never worn”

En ordlek blir inte vackrare än så.  

Tillbaka till livet

av Johan

Vi brukar skämta här på Gödsvinet om vilken betydelse vår lilla blogg har i den stora, stora världen. Egentligen så inser vi förstås att inte världen stannar bara för att vi slutar skriva ett tag. Den kanske saktar in lite eller så. Det är utifrån den förståelsen som vi betraktat de senaste veckornas dåliga uppdatering. Samtidigt som inläggstorkan här på gödsvinet inte i sig är en så stor katastrof så samverkar förstås den med andra katastrofer som inträffat på den senaste tiden. Orkanen Irene, massmorden i Syrien, fotbollsförlusten mot Ungern (vem visste att de hade ett landslag?), tillsammans med sådana, var för sig hanterbara katastrofer har vår frånvaro slagit hårt mot mänskligheten.  

Av ödet sammanförda grupper av människor har vandrat planlöst över Vällingbys gator som zombies i brist på vägledning och själsligt ledarskap från oss. Ingen vet om Nils finns eller någonsin funnits, vi förlorade för länge sedan kontakten med Malmö och en expedition är medan jag skriver detta på väg upp för de italienska alperna mot Zonks senaste kända gömställe. 

Med stor makt vilar ett stor ansvar och vi har inte levt upp till det. Min koncentration på det uppdrag som givits mig av historien har brustit medan jag likt en Heimdal stått som portvaktare mellan det kaos som är sommaren och det kosmos som är terminstarten. 

Under den plågsamma omställningen till ordnade förhållanden har jag helt försummat att skriva om öl och, vad värre är, även att dricka den. Ett lika uppmuntrande som oroväckande stycke statistik är att jag under en dryg vecka utan öl tappat tre kilo kroppsvikt och fler ovanor än vad jag visste att jag hade. Lyckligtvis är vägen tillbaka varken lång eller svår. 

På bilden syns några av de oktoberfestöl som jag inhandlade under morgonens första timmar. Längst bak ser du en fond av Hofbrau och det är också så jag ser på säsongens öl. Hofbrau är den högsta, bredaste och viktigaste av alla oktoberfestölen. De vilar alla i denna trygga hamn av frisk, klar och ytterst välsmakande öl av bayerskt märke. 

Sedan ser du några spaten i septembers egna kostpyramid. Spaten är endast ett halvt steg bakom Hofbrau och ett fullgott alternativ till den i nästan alla sammanhang. Lite längre fram solar sig Paulaner, det lite excentriska släktingen som man måste gilla men som man samtidigt kan få lite för mycket av under långa helger av samkväm. Allra längst fram står Flying dogs mer experimentella oktoberfestöl där experimentet består i att göra en god tysk öl i Colorado. 

Bilden visar min omedelbara framtid. Det finns mycket att dricka och det finns mycket att skriva. Jag tänker göra båda de sakerna. Gödsvinet har till sist återvänt. 

En personlig profil

av Johan

Det är ingen hemlighet att jag inte är särskilt tekniskt begåvad. I själva verket har jag en lång historia av övergrepp mot oskyldig teknik bakom mig. Jag ska inte tråka ut er med detaljer men varje gång jag flyttar är jag i enlighet med en överenskommelse med sociala myndigheter förpliktigad att knacka på hos alla nya grannar inom två kvarters radie för att varna dem att elektronisk och annan teknisk utrustning kan sluta fungera enbart beroende på min närvaro i området.

Den världsledande teknologi som gör internetfenomenet Gödsvinet möjligt är därför helt och hållet Jonas förtjänst. Ifall ansvaret för det tekniska underhållet lämnades till mig så skulle Internet omedelbart fatta eld. Därför finns det en lång rad med saker som jag inte förstår och som jag inte heller ska försöka förstå med designen på Gödsvinet.

Ändå finns det en specifik sak som jag måste ta upp. Det är det här med våra profiler. När vi sjösatte Gödsvinet för lite mer än ett år sedan skrev vi korta beskrivningar av oss själva som vi stoppade i den personliga profilen. Syftet med dessa profiler är ännu oklart eftersom ingen utom vi själva kan se dem. Jag antar att man ibland måste läsa en beskrivning av sig själv för att komma ihåg vem man är men samtidigt undrar jag när detta är. För att tala för mig själv har jag aldrig vaknat upp i ett memento-ögonblick med behov av att finna en beskrivning av mig själv. Ifall jag gjorde det så skulle jag förmodligen ändå inte googla på Gödsvin.

Vilket syfte har då denna profil? Jag tänker att det är bäst att dela med sig av den, för att kanske på så sätt få någon sorts klarhet i frågan. Dessutom förtjänar du som läser detta att äntligen få veta exakt vem som döljer sig bakom de olika signaturerna på Gödsvinet. Den profil som jag skrev och postade i min profil i mars 2010 löd som följer:

Johan är en 33-årig massajhövding med ett förflutet inom frikyrkorörelsen. Han är författare till ett stort antal böcker, samtliga på polska, vilket olyckligtvis är ett språk han inte alls behärskar. En del av sin uppväxttid spenderade han i buken på en valfisk vilket är varför han än idag inte kan färdas på en buss utan att känna doften av krill. Efter en fullbordad doktorsexamen i filateli gav han sig ut på de sju haven men återvände snart desillusionerad till en tillbakadragen tillvaro som tyrolerdansare. Johan är inte tillgänglig för intervjuer men låter hälsa att hans tankar är med oss.

När jag nu läser denna beskrivning inser jag att inte riktigt allt i den överensstämde med verkligheten. Exempelvis var jag, när jag skrev beskrivningen, endast 32 år gammal.

Kanske har jag brutit mot en hemlig kod genom att avslöja personprofilen, kanske har alla kunnat läsa beskrivningen hela tiden utan att jag förstått det och kanske, bara kanske, är det ingen som bryr sig. Hur det än är med den saken känns det bättre nu när man fått berätta det jag kunnat läsa själv så länge. Det är en fråga om identitet.

Beer Here Vårwit

av Jonas

Den här ölen har inte fått någon direkt mild behandling bland recensenterna. De flesta verkar se den som tråkig.

Den kanske är tråkig. Men den är tråkig på ett bra sätt. Den är kanske inte den mest spännande ölen jag druckit i mitt liv, och den är kanske inte perfekt balanserad. Jag anar en lätt metallisk smak. Men precis som en frisk veteöl i belgisk stil ska göra rinner den ner i en vansinnig hastighet. Svalkande och lätt, men ändå smakrik. Jag tycker att den var riktigt trevlig.

Tre starka och friska ölbloggare av fem möjliga. Finns/fanns i systembolagets tillfälliga sortiment.