Som läsare har ni kanske märkt att det varit lite tunt med visdomsorden här från Gödsvinet. Vi vill gärna framhålla att vi här felat snarare i att vara alltför trogna vårt kall snarare än tvärtom. Det var en väldig batalj, eller åtminstone en skiva, men avd Bromma och avd Vällingby gjorde sitt yttersta, bistådda av Mejeri-Robin. Slutresultatet blev, hur man än må vrida på det, Pyrrhiskt, och återhämtningen har i vart fall för avd Bromma, som stod för värdskapet, varit ganska utdragen.
Många vackra drycker avdracks dock, till köttbullar, prinskorv, paj, sill, etc, med en och annan OP för matsmältningens skull. Många av dem är för evigt förlorade i historiens Lützendimmor, men några framträder fortfarande om inte knivskarpt så åtminstone något luddigt och vagt. Bland dessa finnes Kissmeyer Smokey Oktober. Det är nån slags oktoberfestöl, spekulerar vi – även om detta förvisso säger allt och inget, smakar det påfallande tyskt, så som tysk öl ska smaka, den där fyrkantiga, hockeyfrille-och-snusläppska eftersmaken man känner lika väl som baksidan av sin egen hand. Huvudsakligen är det dock en ordentligt rökig öl, kanske ingen mossmannens zenit, tjärtampens överman, men absolut inte tu tal om någon fadd, mjäkig rökpuff. Nej, det är tokigt rökigt, Kissmeyer tävlar bara mot smogskadade jättar vars like det är svårt att mäta sig med. Även om kombinationen rök och tysk ger vissa bitoner av fuktskada och däven papp, är det på det stora hela en synnerligen behaglig skapelse, om än kanske inte påfallande lättdrucken. Allt sammantaget är det således en öl man kan rekommendera, om än ingen man personligen beställer vartenda sista exemplar av.
En liten rökpuff under fyra stora moln av fem möjliga. Nr 11229 på bolaget.
Brewdog Stockholms sortiment innefattar dock mycket annat utöver aningen söta öl, och avd. Bromma passade på att nära sitt långtida, envetna intresse för spontanjäst öl. Mikkellers spontanpeach (bryggd av belgiska De Proefbrouwerij) får väl sägas vara kanonisk inom denna aningen speciella genre, lite som en snällare variant av Oud Beersels Oude geuze, med den vanliga doften av förfall och förödelse, torr, jordig, och karsk i smaken, ett förstrött tuggande på astrakan och ekplankor. Det är en kärleksförklaring till äppelkarten som kanske förvånar den som väntar sig en reguljär stor stark, eller ja, något som överhuvud taget påminner om det vi brukar kalla öl, men det är inte dåligt. Däremot är det kanske fortfarande mer speciellt, udda och intressant snarare än direkt bra. Men skam den som ger sig – spontanbryggd öl förblir något avd. Bromma mot bättre vetande fortsätter prova sig igenom.
Sist ut – eller i vart fall den sista för vilken nåtsånär specifika minnen finns att tillgå – i den uppsjö öl avd. Vällingby korkade upp samman med fd. syd, är Wrath, från Amagers syndar-serie. Enligt uppgift är det en saison, som dock lagrats på pinot noir-fat, något atypiskt även för en såpass luddigt definierad ölsort. Men även om saison antagligen kan laddas med ungefär lika många betydelser som vrede, får Wraths koppling till någondera nog ändå sägas vara relativt lös. Det är för den skull inte negativt – vi har här en behagfull beska och en rätt stor kropp, en ganska reguljär, modernt humlig öl, vilket inte precis utmärkt andra saison somviprövat. Men nog är Wrath en öl utan skarpa kanter, väl avrundad, harmonisk, lugn, fin, verkligen precis på rätt sida gränsen till intetsägande.
Tre och en halv respektabel törstsläckare av fem. Nr 11097 på systemet.
De säger att OS är över nu så jag måste tro dem. Det verkade ett tag som om det aldrig skulle ta slut och när jag såg att de moderna OS hållt på sedan 1896 stod det först inte klart för mig att de faktiskt pausar för att träna, köpa linement och överklaga resultat då och då.
Jag antar att de svenska atleterna har ställt upp med högburet huvud i alla de 7000 olympiska grenarna och tagit massor av hedervärda fjärdeplatser i hoppa bock, spökboll, träslöjd och vad det nu är de tävlar i.
Det finns dock en resultatlista i vilken Sverige tappat och fortsätter tappa på ett oroväckande sätt. Du ser den här ovan. Det är tabellen över ölkonsumtion per capita för världens ledande 35 nationer inom området.
Var på listan över de 35 bästa finner vi Sverige? Du kan se det själv. Sverige ligger på en allt annat än hedervärd 35:e plats.
För att sätta detta resultat i perspektiv: Norge ligger på 34:e plats. Missförstå mig inte, om jag bodde i Norge så skulle jag också dricka mer. Norge är dock den första, sista och enda sovjetstaten vilket gör att en öl kostar ungefär en halv (svensk) månadslön. Det är därför anmärkningsvärt att den genomsnittliga norrmannen ändå lyckas hälla i sig en hel deciliter mer per person och år än den lika genomsnittliga svensken.
Jag börjar tro att vi inte vill vinna.
Bland våra övriga nordiska grannländer finner du att den fina gamla ölarnationen Danmark tappat fem placeringar till en katastrofal 24:e plats. Finland överraskade mig med en imponerande 10:e plats men å andra sidan så är ju finska sedan länge det mest gångbara språket i Solursparken.
Tjeckerna är förstås i en klass för sig. Storfavoriter att ta hem förstaplatsen även nästa år. Ett dream team bestående av 10,3 miljoner av världens allra törstigaste medborgare.
De har förstås alla förutsättningar. Utmärkta träningsförhållanden, året-runt-säsong och storslagna traditioner som går tillbaka till när en ett berusat följe av hussiter ledda av en präst 1419 kastade ut Prags borgmästare och hans råd från ett högt fönster i stadshuset.
Dessutom skadar det ju inte att stora delar av den inhemska ölproduktionen är utmärkt och att en stor Budvar fortfarande kostar 10 spänn i de flesta av Prags ölhallar och barer.
Är det då så omöjligt för det svenska öldrickandet att nå böhmiska nivåer? Jag vill inte tro att det är det. Det är kanske inte möjligt för alla i vårt land att öka sin konsumtion med 80 liter per år men det kan gå om vi hjälps åt. Det är en hederssak.
Jag behöver förstås inte tala om att jag för egen del är beredd att anta utmaningen. Jag kan utan vidare öka konsumtionen med 80 liter och då syftar jag ändå bara på den här veckan.
Idrott kan vara något vackert om du låter den gripa dig. Det räcker inte med att kunna reglerna, man måste kunna spelet. Det här är en sportslig utmaning som jag kan ställa mig bakom. Nu gör vi det här!
Danmark är som land vida överlägset Sverige. Det visste du redan. Vidden av den danska överlägsenheten är dock inte känd för alla. En liten bildexposé från en för mig okänd del av Internet påminde mig om att de i Danmark gör rätt med mycket av det som vi gör så väldigt fel i Sverige. Mejeri-Robin visste redan detta. Han är av ett åtminstone delvist danskt ursprung och det var han som fann detta fantastiska bildreportage.
Vad är då så fantastiskt med bilder klippta ur DSB:s ombordtidning från 1981? Jag tycker att bilderna talar för sig. Eftersom pedagogik är mitt kall låter jag dig ändå få en särskild förklaring om du behöver den eller inte.
Den stora bilden ovan är bara vacker. Vacker på ett ganska brunt sätt. Det är inte svårare än så. Notera att man på tågen i kunde få både en öl och snaps serverat utan knussel direkt på en bricka av en dam i brunt. Om man bläddrar vidare i tidningen får man se bilden nedan. Den presenterar två sätt att njuta av resan. Jag ser bara ett. Vad de menar är förstås att man kan välja mellan att handla i kiosken eller i serveringsvagnen. Oavsett vilket är sortimentet tillfredställande på sådant sätt att det endast undantagsvis saknar alkohol.
Så fortsätter det tidningen igenom. Man kan köpa öl och snaps i kiosken, i serveringsvagnen, i stationens DSB restaurang, i DSB kvikbar, i DSB minibar och förmodligen på en hel rad andra ställen som de låter en finna genom personlig nyfikenhet. Tidningen erbjuder möjligheten att hålla konferens på tåget och erbjudandet illustreras av en bild på glada män kring en groggbuffé. Allt är mycket vackert och brunt.
Som jämförelse är Sverige idag och än mer 1981 en slags frireligiös sekt av nordkoreanskt snitt där en skandinavisk typ av leviatha gömmer flaskor för vuxna människor. Bara några kilometer bort över havet ruvar och ruvade friheten. Medan vi i Sverige tittar på klockan för att se om den slagit midsommar innan vi vågar röra en butelj så är några munnar öl en hjälpare i vardagen på andra sidan sundet. En dag ska jag ta mig dit. Danmark 1981
Härförleden dryftade jag med några bekanta huruvida det är möjligt att på ett meningsfullt sätt välja öl med utgångspunkt från flaskans formgivning och estetik, och då särskilt etiketten. Vi kom rätt snabbt fram till att det är snårig mark. Självklart hade man i en pressad situation inte velat lita enbart till utsidan på flaskan, och hade hellre gått på något mer handfast, som öltyp och bryggeri. Samtidigt är det ju fel att säga att flaskan och dess etikett inte säger nåt. Gödsvinet syd vill här hänvisa till bifogat bildmaterial, people’s exhibit A, Ceres strong ale export art edition 2011.
Vilka associationer får man av den här flaskan?
Gödsvinet syd hade ett spontant intryck som till stor del påminde om det man får av insekter randiga eller prickiga i skarpt gula, röda och svarta nyanser, grodor i samma färgskala som ett trafikljus, eller polisens avspärrningstejp. Akta, peta inte, håll dig långt borta, inte bra, aj aj, fara! I ett hörn står dessutom ”birra doppio malto”, dubbel-malt, vilket sällan är ett gott tecken.
Men det är ju så ofta nåt med fara som lockar, och ett hånflin mot bleka dödens käftar senare låg den i varukorgen. Den där kittlande känslan av fara var dock långt borta när ölen väl var upphälld. Danskar jag talat med beskriver med sedvanlig generositet Ceres sortiment som billig studentdricka, likväl tolerabel i sina mer klassiska inkarnationer. Det skulle kunna vara en hyfsat rättvis beskrivning även av Strong ale export art edition 2011. Det är en stark, söt öl, och till dess fördel får man säga att de 7.7 procenten alkohol inte slår igenom helt. Speciellt initialt har den en viss beska, men eftersmaken är obehagligt plastig, med en spetsig, tryckande syrlighet över gomseglet och tungspetsen. Men på det hela taget är det inte något konstigt med den, något apart fel, det är inte där det brister, nej den är bara så medelmåttig, blek och tråkig.
Jag minns Helsingör som en av de festligaste platserna på jorden. För mig var det som barn en plats dit man åkte för att sedan återvända hem i en bil full av danska produkter. Varför det var så upphetsande att handla i Helsingör när man var sådär 9-10 år gammal är egentligen ett mysterium. De åtråvärda varorna där var ju mest illaluktande ost som jag ännu inte lärt mig gilla och sprit som jag var för ung för att dricka. Till och med i Danmark.
Det måste ha varit något annat med resan som lockade. Förmodligen var det att Helsingör trots alla sina likheter med Sverige ändå utsöndrade någon sorts exotisk lockelse för någon från den andefattiga blekingska landsbygden. Till och med de många spritbutikerna med priser på både svenska och danska var djupt fascinerande. Jag minns ännu förtjusningen över att vandra nerför långa rader med flaskor av en till synes ändlös variation. För mitt inre föreställde jag mig alla flaskorna jag skulle pröva en dag. Jag tror inte att det kan ha haft någon skadlig inverkan på mig.
Tidigare i veckan återvände jag för första gången på många år till Helsingör. Jag var i Helsingborg på jobb med en eftermiddag ledig. Kalle anslöt nere från Lund och vi satte oss ganska omgående på färjan. Den var nästan ny och luktade starkt av lösningsmedel.
Det hade varit en hemsk morgon och en lång förmiddag. Klockan var bara tolv men det var redan sent för en öl. Jag berättade lite om hur jag sprungit mellan olika vårdinstitutioner för att samla in enkäter som människor med missbruksproblem fyllt i. Det är inte alltid muntra platser och de ligger för långt ifrån varandra ifall man som mig går till fots men jag har aldrig träffat en otrevlig människa på en sådan institution. Kalle hade förstås sina egna problem. Sist jag sett honom var kvällen innan på en pub i Lund. Han hade då fått kraftig vittring på de mer obskyra ölflaskorna i det välfyllda sortimentet och hans livsbesparingar fick lida för det. Jag tror att vi båda behövde den där ölen. När vi steg av båten på den danska sidan började det snöa.
Det stod klart redan från början att lite av färgen flagnat från Helsingborg. Exotismen hade runnit av och jag kunde inte säga om det var jag eller staden som blivit äldre även om det utan tvivel var vi båda. Spritbutikerna låg fortfarande kvar där de legat en gång men priserna på svenska var nu högre än de danska istället för tvärtom. Butikerna i sig verkade mindre på något sätt. Vi köpte ett par öl i en av dem och gick ut på stan igen.
En stund senare satt vi på en parkbänk i snön och såg på tåg som gick fram och tillbaka. Jag sög på en öl och tänkte att ”detta var inte riktigt den sortens missbruksstudie som jag är här för”. Efter en ny shoppingrunda var vi tillbaka på båten.
Det var nu vi tänkte tura. Att tura är en sedan århundranden hävdvunnen tradition som går ut på att man sitter på en båt som går fram och tillbaka över Öresund medan man äter och dricker som om man vore utomlands, vilket man ju är ungefär varannan halvtimme.
De moderna färjorna är mycket rationella och funktionella. De har en mycket lättillgänglig servering med ett litet men högeffektivt sortimente. De har två sorters öl, två sorters sprit och korv som enda förtäring. Färjan som vi valt att tura på hade ingen restaurang.
Vi lät det inte bekomma oss. Helsingör skulle få vara Helsingör som vi mindes det och inte som det såg ut för oss idag och förresten hade vi båda haft en väldigt påfrestande dag. Vi köpte några öl och satte oss i aktern.
Redan på dagens andra resa mot Danmark började det lätta. Det snöade fortfarande men något sprack upp och något sorts ljus sken på oss där vi satt omgivna av en hastigt växande mängd tomglas. Vi testade några gammeldansk, en av de två spritsorterna, och allt var bra för en stund.
Vi åkte säkert fram och tillbaka på det sättet tre eller fyra gånger. Vi var ganska, för att inte säga helt, ensamma i vår iver att tömma båtens lager på Tuborg. Någon fyllgubbe satt en bit bort men han hade medhavd öl av okänt märke. Vi försökte inte kommunicera med någon och framför allt försökte ingen kommunicera med oss.
Plötsligt står en man i en uniform från Scandlines framför oss. Han undrar var vi ska stiga av. Vi sa att vi hade en preferens för den svenska sidan, om än svag. Han var inte road. Han sa att man måste gå av båten när den nått kajen redan första gången. Det finns en del riktigt historielösa människor ibland oss.
Han lät oss sitta kvar en tur till men det var inte detsamma. Något hade gått förlorat. Vi fortsatte att dricka, tänkte att en Tuborg fortfarande är en Tuborg. Det var då jag läste på etiketten att dagens Tuborg i fula engångsflaskor är licensbryggd i Litauen. Det snöade när vi steg av på den svenska sidan.
Knutpunkten i Helsingborg är en själslös betongarena för alkoholism, tristess och misär även på en bra dag men den var något alldeles speciellt denna måndag i februari. Helsingborgs förenade station och färjeterminal stod där som en symbol för allt som vi förlorat. Äventyret dog långsamt här men det är dött nu. Jag tog en buss genom dimman till flygplatsen. På det sista planet hem till Stockholm somnade jag och när jag kom fram kunde jag inte minnas något alls.
Som läsare har ni kanske märkt att det varit lite tunt med visdomsorden här från Gödsvinet. Vi vill gärna framhålla att vi här felat snarare i att vara alltför trogna vårt kall snarare än tvärtom. Det var en väldig batalj, eller åtminstone en skiva, men avd Bromma och avd Vällingby gjorde sitt yttersta, bistådda av Mejeri-Robin. Slutresultatet blev, hur man än må vrida på det, Pyrrhiskt, och återhämtningen har i vart fall för avd Bromma, som stod för värdskapet, varit ganska utdragen.
