dryck

Old Stock Ale

av Jonas

En plågsam insikt har likt en objuden gäst klivit innanför tröskeln i mitt liv. Sedan den tid då jag bodde i vad som såg ut som ett parkeringshus vid drottningtorget har jag då och då stoppat undan lagringsbar öl i min källare för att glömma dem där några år. Det beteendet har närmat sig ett maniskt hamstrande, och till slut har jag fått inse att det är dags att börja dricka av förrådet. Men när jag senast plockade fram en flaska Slottkällans imperial stout från 2007 och smakade insåg jag att jag nog tycker bättre om dem färska.

Typiskt.

Nåja, intet ont som inte för något gott med sig. Nu har jag ju en faslig massa alkoholstark finöl som behöver drickas illa kvickt. Därför plockade jag precis fram en flaska Old Stock Ale från 2009.

Etiketten säger bäst före december 2019, och detta är en av de ölar som kännarna tycker om att köpa och hamstra. Jag har smakat den färsk innan och tyckte att den mest var spritig. Inget konstigt med det, den väger in på hela 11,5%. Tanken var att den skulle ha lugnat sig efter några år i källarmörkret.

Nu är den i alla fall öppnad. Ett behagligt gnällande sprider sig i vardagsrummet från min vackra skivspelare, och den därpå snurrande Neil Young. Doften som ackompanjerar välljudet är stor och söt. Till ölstilen Barley Wine brukar man mest associera russin, men russin är barnmat. Det luktar torkat och bränt. Torkad frukt… jaja okej, det luktar russin. Det luktar gott, men sticker av styrkan. Smaken är sött maltig och sockrig, men med en klart myndig alkoholhalt som motverkar klibbigheten. Snarare är det starkt och kantigt. Efterbeskan markerar det ännu mer, och skär sig mot sötman. Det påminner en del om en mörk bitter chokladpralin med sprit i. Nej detta är fortfarande inte en öl för mig. Hoppas att jag inte har fler stående i källaren.

Neil Young har slutat gnälla, och det har även jag. 11,5% gör att man efter ett halvt glas börjar uppskatta det mesta. Bob Dylan har däremot tagit vid där mitt och Neils gnällande slutade, och påpekar nasalt att ”I’ve forgotten more than you’ll ever know”. Kanske har han också glömt att man inte bör lagra öl.

Kukicha

av Jonas

Att jag är en ölnörd visste ni vid det här laget, men vet ni också att jag är en grönt te-nörd? Ok, inte så nördig att jag kan en massa om det, eller att jag börjar prata om energiflöden och indisk medicin, men jag tycker att det är vansinnigt gott.

Japanskt te har jag dock hållit mig ifrån. Inte för att jag egentligen tycker illa om det, utan för att jag blivit utsatt för det i så fel situationer. Alla som varit i Japan vet att grönt te-glass ofta är den enda efterrätten på menyn, och det serveras i så obscena mängder att man blir avskräckt för en ganska lång framtid. Gärna med bönsås, men det är utanför ämnet.

Dessutom serveras japanskt te ofta i pulverform, något som inte direkt gör det rättvisa.

Men gillar du grönt te finns det ingen anledning att hålla sig ifrån Kukicha. Fantastiskt smakrikt, på grönt tes egna subtila sätt. Lite sött, fylligt, bra smak av granskog och med den där milda tonen av mint som kan slå igenom långt bak.

Utseendet är karakteristiskt. En massa stjälkar och mög får en att undra om det är genuint eller slarvigt. Det förra håller jag och internet på. Koka upp ditt vatten, och häll sedan lite kallvatten i det. Eller koka bara inte upp det till hundra grader, det viktiga är att det inte är kokhett. Grönt te blir generellt rätt trist vid för höga temperaturer. Låt det inte heller dra mer än runt två minuter, samma sak händer då. Och ta det från en som gärna låter earl grey-påsen ligga i tills den börjat självupplösas.

Kukicha kan man köpa lite här och var, men satsa på en riktig tebutik. Lidl har det knappast. Fyra och en halv yogainstruktörer av fem möjliga.

Gardo & Morris Brut Rosé (nr 7732)

av Nils
Gårdö & Morris
Gårdö & Morris

Passa på att njuta av varma sensommarkvällar med Gödsvinets favorit (utgår från att övriga skribenter här inte har någon favorit i denna gren) bland roséskumporna just nu. Skaparna som huserar på Nya Zeeland har låtit prickarna ovan Gårdö falla, eventuellt till förmån för internationell genomslagskraft. Ärligt talat så tror jag det fungerar bättre på svenska marknaden också, annars hade jag nog misstagit det för någon form av avancerad cider.

Stanna upp ett ögonblick och notera flasketikettens spänst innan ni sippar, halsar, vaskar eller traskar efter eget skön. Själv har jag min bror Ludde och Diana att tacka för att de introducerade mig för denna dryck i samband med deras bröllop.

I sin genre (rosébubbel) 4 av 5 pris/prestanda.

Köp en låda (och skicka mig en inbjudan ”så jag kan hjälpa till att smaka”) medan ni är igång vetja!

Flying dog dogtoberfest märzen (11231)

av Jonas

Att Johan redan recenserat den här ölen är inget som kommer att hindra mig. Jag har ju redan tagit en bild, druckit ölen i akt och mening att blogga om den (nivån av självuppoffring är enorm här på Gödsvinet), blivit eftermiddagslurig, skjutit upp skrivandet en stund och nu loggat in på svinet. Efter en sådan ansträngning kommer jag att skriva, oavsett hur många som redan gjort det.

Johan har redan beskrivit öltypen märzen. Då behöver inte jag också slå upp det på wikipedia för att skriva en bit. Han har också berättat en del om Hunter S Thompson och dennes koppling till bryggeriet Flying Dog. Hunter S Thompson är ett helt vetenskapligt ämne där ingen nu levande människa slår Johan på fingrarna.

Existensberättigandet för det här inlägget är således nedkokat till att ge en så kallad second opinion.

Upphälld i ett glas ger ölen ett härligt fast skum. Bara hälften syns på bilden då det tog ett tag för mig att hitta en kamera. Färgen är vackert rödbrun. Smaken är sött maltig, karamellig, men väl balanserad med beska. Den här typen av öl brukar inte vara mina favoriter, men jag misstänker att Flying Dog smugit ner lite mer humle än vad traditionen bjuder, vilket helt klart tilltalar mig. Resultatet är en härligt frisk, men ändå påtagligt söt och maltig dryck. Den slinker ner skrämmande snabbt.

Fyra hundar av fem möjliga. Okej, jag hade inte mycket att tillföra efter Johans recension. Fan.

Dugan A

av Jonas

En fin öl på en stökig diskbänk

Härom dagen såg jag filmen Black Swan. Den var perfekt. Varje liten detalj i den filmen var så väl genomtänkt och så noggrant utfört att det inte fanns en enda detalj att klaga på. Musiken, scenografin, den suddiga gränsen mellan handlingen i svansjön och handlingen i filmen samt den ännu suddigare gränsen mellan vansinne och verklighet. Fingerspetskänslan var helt otrolig, aldrig trevade filmen en millimeter för långt åt något av hållen. Aronofsky har visat sin genialitet innan, men här skulle jag säga att han nått sin högsta punkt som regissör hittills. En perfekt film helt enkelt, och en given femma.

Precis så är Avery Dugan A Double India Pale Ale. Jag skulle inte säga att den liknar Black Swan i något annat avseende, men det är en perfekt öl. Det är precis så här en dubbel IPA ska vara. Var går gränsen mellan sötman och den väl tilltagna humlebeskan? Var går gränsen mellan de myndiga 8,5% alkohol och malten som ondskefullt mässar i bakgrunden? Jag kan inte ens säga vad den smakar, för den här smakar dubbel IPA. Så som dubbel IPA ska smaka.

Dugan A överaskar inte. IPA har man ju druckit förr. Men här kulminerar den drycken i ett klassiskt mästerverk. Fem långsökta filmreferenser av fem möjliga.

Det finns en kvar i Härnösand och tre i Gävle. Skynda skynda.

Herr Berntsson sviker

av Jonas

Att ändra åsikt, och att öppet erkänna det, hör inte till mina mest framträdande karaktärsdrag. Så njut när det nu händer.

Jag har tidigare lovordat Herr Berntsons besk. Inte bara såg jag den som en god besk, utan även som en räddare av den redan förtappade ungdomen. I den villfarelsen har jag nu levt i nästan ett år. Som tur är gjorde jag en grundlig undersökning av vilken besk som faktiskt är godast på midsommarafton. Till min hjälp hade jag en hel bataljon av entusiastiska midsommarfirande. Det utföll så här:

  1. Piratens besk. Den är verkligen fantastiskt god. Man kommer inte närmare naturen än så här, om man inte faktiskt äter grönsaker.
  2. Bäska droppar, min gamle ärkefiende. I jämförelsen smakade den inte alls så parfymerat som jag mindes den, men den har en ganska brutal smak. Till skillnad från Piratens rena, råa, naturliga och vassa beska är dropparna en större explosion av smaker. Kanske är jag äntligen mogen för bäska droppar? Jag ska nog ge den en seriös chans till.
  3. Var de olika hemgjorda beskarna placerade sig var vi inte helt överens om. Men de kom inte lägre än delad tredjeplats i alla fall. Min döskallemärkta flaska (den borde i alla fall varit det) beskade ut alla de andra. Tobbes variant var istället väldigt mild, och gjord på färska blad.
  4. Det vi var helt överens om var att Herr Berntson kom sist. Väldigt söt, och med total avsaknad av malörtssmak. Hur kunde jag ta så fel förra gången? Eller fick vi ett måndagsexemplar i år? Jag vet inte, men jag kan omöjligt rekommendera denna längre. Och jag har haft så dåligt samvete över att det respekterade Gödsvinet vilselett tusentals vilsna besksökare att jag måste publicera en ursäkt. Förlåt.

Som tur är finns Piratens i det ordinarie sortimentet på systembolag långt upp i Norrland. Umeå är det nordligaste jag kan se på deras hemsida, och jag vet inte om det finns systembolag norr om Umeå överhuvudtaget. Mina fördomar säger att monopolet på buteljerad alkohol spelar mindre roll en bit upp i landet.

Och när du står och sneglar på ett tiopack med små skärgårdssnapsar, tänk då på att du bara får en besk och en massa annat mög. Bättre då att beställa hem det här paketet till din lokala monopolist. Tio Pirater i en förpackning, nästan som ett blandband med samma låt om och om igen. Genialiskt.

 

Om att hänga på låset

av Jonas

I onsdags ville jag komma åt ett paket av den sprillans nya IPA is dead från Brewdog. Att smaka fyra likadana öl, fast humlade med olika sorters humle är ett utmärkt sätt att prova sig fram i en finsmakarvärld som ibland är för insnöad för ens eget kunskapsregister.

Men för att få tag i ett fyrpack eller två var jag tvungen att hänga på låset på systembolaget. Det har jag aldrig gjort tidigare, och det blev en helt ny erfarenhet för mig. Utanför portarna på Hansacompagniet stod en förvånansvärt heterogen samling människor och väntade. Alla hade uppenbart siktet inställt på olika prisklasser och smaker, men en charmerande jämlikhet rådde inför den ogenomträngliga mur glasdörrarna utgjorde. När dörrarna gled isär tog alla sin egen väg in. De flesta gick direkt till avdelningen för fina viner och ställde sig i kö för en flaska av något sällsynt franskt. Vissa gick med vana steg raka vägen till ölburkarna med namn som dynamit, extra stark och elefant. De var inte där för att det var morgonen den första i månaden, utan helt enkelt för att det var morgon. Andra gick med mig till hyllan för ölnyheter.

En kamratskap rådde. Trots viss huggsexa om de sällsynta flaskorna märktes det att här fanns folk som träffades vid samma hylla varje nysläpp. Det snackades om vad som hänt sedan senaste släppet, ölfestivalen i Köpenhamn nämndes av någon. Jag tyckte mig ana en och annan vi-och-dom-blick mot den långa kön av kostymklädda borta vid vindisken, men det kan ha varit inbillning. På det hela taget en nervös och stressad situation, men ändå vänskaplig. Hela cirkusen bevittnades av trötta och ointresserade blickar från de som bara behövde ett paket Castillo de Credos till frukost, och inte alls bett om att få trängas med män (jodå, nästan bara män) som har en image att bevara.

Jag är en erfarenhet rikare. IPA is dead sålde nog slut under den första halvtimmen i onsdags. Jag avsmakade dem i helgen, och njöt av det humlekalas de erbjöd. Citra blev nog min favorit, men jag tyckte också att Bramling X var spännande.

IPA is dead, fyra systembolag av fem möjliga.

Hänga på låset, ett fyrpack öl av ett möjligt fempack.

Black Magic Woman

av Jonas

Häromdagen skrapade jag på ytan på mitt källarförråd och fiskade upp en Black Magic Woman som inte fått stå där och vila längre än sedan förra året. Men bevisligen var det tillräckligt. Vätskan är trögflytande. Den påminner en del om Yeti. Den smakar bittert som att tugga på kakao, och en påtaglig ton av brinnande bildäck.

Det är bittert. Torrt. Rökigt. Detta är öl för folk som klär sig i läder och lyssnar på tysk improvisationselectro. Komplext och elegant, men ändå som en käftsmäll. Men medan munnen vänjer sig och ölen får upp temperaturen blir den mjukare, sötare och i sista klunken känner jag till och med en tydlig eftersmak av vanilj. En elegant transform.

Black Magic Woman, 4,5 däckbränder av fem möjliga. Riktigt bra. Funkar fint kylskåpskall. Fanns en gång på systembolaget.

Öl i sydostasien

av Jonas

Ölutbudet i norra Italien verkade till en början skralt för Gödsvinet syd, men den senaste tidens kavalkad av ölrecensioner därifrån tyder onekligen på motsatsen. Men om sydeuropa är något av en öken för ölentusiaster är sydostasien som att vara på Pluto. Detta vet redan de 95% av Sveriges befolkning som åker till Thailand två gånger om året, och jag misstänkte det också när jag åkte till Malaysia för några veckor sedan.

I Kota Kinabalu, en liten stad på Borneos nordkust, kan man välja på den ganska äckliga Tiger och den lite mer acceptabla Carlsberg. Den senare kommer dock från danskarnas malaysiska filial, där den görs lite sämre än orginalet. Guinness finns också i viss utsträckning, och emellanåt Heineken och San Miguel. Nåja, i en liten stad ute i djungeln förväntar jag mig inga underverk.

Singapore är däremot en stad av en storlek och internationalitet som kräver ett visst utbud. Tiger härskar även här, men lite variation finns. Detta är vad jag fann bland bryggeripubbarna.

Brewerkz

We do what werkz säger Singapores första nya mikrobryggeri stolt. Och visst funkar det. Det finns mängder med öl att välja på. Tyvärr verkar bryggaren ha förväxlat malt med humle någonstans i processen, för alla humleintensiva brygder är snarare väldigt maltiga. De skryter mest om sin ipa, som är riktigt dålig, och sin golden ale vars största försäljningsargument är att den är lättdrucken. Men deras brown ale var en helt ok öl av amerikanskt snitt, och deras märkliga veteöl White rabbit är intressant för de med sådana böjelser. Stabbig amerikansk mat erbjuds också. Pluspoäng för gratis wifi, något som uppskattas när man är på resande fot. (länk)

Red dot

I ett partystråk för expats som kallas Boat Quay, mitt i financial district, ligger en av Red Dots två ställen. Generisk gastropubmat, grön lättdrucken öl som serveras i trelitersförpackningarna och hög musik. Trevlig uteservering bara någon meter från vattnet, utsikten är fantastisk. Prova deras Summer Ale om du kommer dit. (länk)

The pump room

Det enda stället jag hittade som serverade en anständig ipa. Precis som på resten av bryggpubbarna ligger fokus snarare på rocknroll och coolhet än hantverket i sig. Puben ligger i det aktiva, aningen plastiga och ganska trevliga Clarke Quay, ett helt kvarter som består nästan uteslutande av restauranger och barer, allt under ett stort paraplyliknande tak. Trevliga hamburgare. (länk)

Rebell i Malmö

av Jonas
Rebell utan anledning

Nya restauranger är hett villebråd för Gödsvinets skjutjärnsjournalister. Rebell öppnade för några månader sedan och har varit det nya svart i Malmö ett litet tag nu. Igår var Gödsvinet där för en provomgång.

Ända sedan jag såg deras meny har jag velat prova deras fish n’ chips, med pilgrimsmussla och kalvbräss. Men fin i kanten som jag är satt jag länge och begrundade menyn. Förrätterna var rustika, och ganska lockande, men av någon anledning hoppade vi över dem.

Efter en stark drink med lingon (vargtass?) och långt dividerande beställde jag min fish n’ chips. Det var väldigt gott, men aningen mycket friterat. Det borde å andra sidan inte kommit som en överraskning, men för det priset hade jag kanske velat ha något bara en aning elegantare. I övrigt en mycket kompetent fisk och chips, självklart med hemmagjorda pommes och dito remoulad.

Ölsortimentet var väldigt kort, men å andra sidan mycket trevligt. Finns flying dogs classic pale ale (eller ”doggie style” som den också heter) på menyn så behövs inte mycket annat. Där fanns vin också, men jag tänker inte fälla något omdöme om sortimentet. Kan man inte så ska man inte, som ordspråket lyder.

Som om jag var en ovan restaurangbesökare beställde jag chokladmousse till efterrätt. Inget gott kan komma ut av det. Den smakade utmärkt, och serverades med morot, saltade nötter och kolasås. Inget för den som bantar, eller för den som har något som helst förnuft. Gott var det.

I övrigt kändes stället inte så rutinerat. Personalen var inte så vana, lokalen höll samma ljudvolym som ett feltankat jasplan och toaletten låg så nära ett sittande sällskap att man fick ursäkta sig när man öppnade dörren. Dessutom verkade de lite stressade och ville ha oss därifrån.

Nåja, bra men inte himlastormande blir mitt omdöme. Det är kul med nytt och jag hoppas att de vågar ta ut svängarna ännu mer. De är på rätt väg. Tre körtlar av fem möjliga.