framtiden

Digitala festligheter

av zonk

När nu det sabla viruset ligger som ett lager hönsgödsel över varje tanke på publika sammankomster, står det till den digitala världen att förse oss med någon slags ersatz för dessa festligheter. Såhär dagen efter amatörernas afton tar vi en titt på det datoriserade samlivet och på det hela taget finner vi att mycket finns på plats – vi behöver bara ta det i besittning. För den som är begiven på lite munter feststämning finns exempelvis stora delar av Bengt Sändhs kulturgärning på youtube (exempel ovan), och andra musikaliska storheter av stor intensitet finns likaledes där:

För den som vill svinga en bägare med en vän, men inte kan mötas, är de digitala alternativen numera många. Man kan prata över discord, skype, zoom med flera, och har man en liten s.k. web-camera så kan man dessutom se sin dryckesbroder höja glaset. Flera av dessa erbjuder dessutom möjligheter till ytterligare lustifikationer, i form av lustiga digitala hattar, att förvandla sig till en potatis, etc. Digitala bakgrunder kan nog nästan ge skenet av att man befinner sig under en husgrund som medlem av en hemlig polsk herrklubb, ja, möjligheterna är oändliga. Bara fantasin sätter gränserna!

Så ge er nu in i era hålor och fira med era nära och kära, kamrater och gamla bekanta, per distans!

Fiskeriet Janssons frestelse

av zonk

Framtiden är här, framtiden är rationell, och den är fryst Jansson som man bara kör i ugnen, inköpt i en kilometerlång kyldisk fylld med all världens läckerheter, i en gigantisk stormarknad med en ännu större parkering utanför. Framtiden är rationell, storskalig, och för oss som inte har tid att göra vår Jansson finns nu en lösning. Det kan tyckas som lösningen är något mer åt det flytande hållet, och aningen sparsmakat på potatis, och det får nog sägas vara en rimlig invändning. I teorin ska ovanstående anrättning gå att värma på 9-10 minuter i mikron men ännu efter 35 minuter i ugnen (angiven tid) såg det hela mer ut som någon slags vit soppa vari några potatisbitar flöt runt.

Ännu efter 65 minuter såg det hela aningen löst ut i konturerna, även om saker hade börjat styra upp sig lite, och nu hade hungern nått dit att det fick hamna på tallriken, givetvis tillsamman med ett bagar-dussin frysta köttbullar som stekts i ordentligt med smör. Den ser lite blek ut, vår vän Jansson, och nog hade man velat ha lite mer yta – något gasugnar inte precis är lysande på alla gånger. Hur resultatet hade blivit i mikro vill man dock knappt ens tänka på. Smaken är ungefär där den ska vara, överraskande ok, men det är tyvärr lite mosig potatis. I min bok ska Jansson göras på fast potatis, inte mjölig, men den åsikten verkar inte delas av Fiskeriets kockar. I övrigt får det väl sägas vara en något blek men hyfsat passabel version av denna klassiska rätt, och ribban sattes väl ganska lagom av de frysta köttbullarna. Jag är dock inte helt säker på att jag behöver äta det här speciellt snart igen.

Två och en halv frestelse av fem möjliga. Typ 30-35 spänn på City Gross, kvittot hade tydligen gått den väg allt världsligt ska gå. (Edit: 26:90 kostade den, tydligen)

Sverigesvinet

av Jonas

Gödsvinet har som bekant inte någon partitillhörighet. Vi tar ingen som helst politisk ställning.

Ett parti svinet alldeles särskilt inte hör till är sverigedemokraterna. Här är en intressant artikel om dem i aftonbladet.

Nämnda demokrater har nyligen beslutat vad svenskhet är. Visserligen är det inte någon som bett dem om detta klargörande, men för härförare Åkesson är detta tydligen viktigt. Att kunna dela in folk i olika grupper är nämligen centralt för ett parti vars grundidé är att skapa motsättningar mellan människor. Tydligen finns det tre typer av människor: Infödd svensk, assimilerad svensk och icke assimilerad. Åkesson poängterar att det inte handlar om att olika människor har olika värde eller rättigheter, det får bara inte bli för många av några förutom de infödda svenskarna. Inget nytt, allt känns igen från en mustaschprydd herre som ställde till oreda under det gångna århundradet.

Men SD ska ha heder för en sak. Det finns en konsekvens i resonemanget.

Enligt SD är det inte bara möjligt för invandrare att assimilera sig och bli kulturellt svenska. Även de från kategorin ”infödda svenskar” slutar vara svenska om de byter ”lojalitet, språk, identitet eller kultur”.

Vi som råkar ha svenskt påbrå är inte på något sätt heliga. Var gränsen går för bli avassimilerad vet jag inte, men jag antar att det räcker med att vägra bära knätofsar i storkyrkan för att kunna förpassas till kategorin icke assimilerade.

Ingen går alltså säker. De med utländskt påbrå får det naturligtvis allra jävligast om SD får någon makt att tala om, men vi på svinet ligger nog pyrt till i kategorin infödda svenskar. Inte nog med att vi har raljerat över SD förr, vi har ju också omfamnat en mängd exotiska kulturyttringar. Jag var nära ett snedsteg för ett tag sedan när jag skrev om en pasta bolognese, men hann rätta mig.

När nästa person berättar för mig att bara de som har något att dölja är rädda för FRA-lagen, då ska jag återigen dra det gamla slitna exemplet om att SD kan komma till makten och ha tillgång till allt du någonsin har tänkt. Men den här gången ska jag backa upp det med att inte ens du med din helsvenska hembygdssläkt går säker. Det spelar ingen roll hur många folkdräkter som ryms på vinden hos dina föräldrar eller hur många skivor du har med Kalle Moreaus. Om du inte delar Jimmies kärlek till falukorv, fornminnen, rotmos och kalles kaviar så är du inte svensk. Och om FRA snappar upp detta, då ligger du brunt till.

En räkmacka i första klass

av Jonas

När jag skriver detta sitter jag i en förstaklassvagn på ett X2000. Att åka i första klass på med SJ är enbart en fråga om vilken bugg i deras bokningssystem som tittar fram just när man bokar sin resa. I mitt fall var det den märkliga men vanliga anomalin att resa med första klass var billigare än andra klass. Men oavsett den snålhet som fört mig hit iklär jag mig mer än gärna den överklassroll som jag tycker passar i vagnen med två centimeter bredare säten, gratis thermoskaffe och folk som pratar i mobiltelefon för att det är coolt. Alltså, jag tar mig en räkmacka.

75 kr får man hosta upp för en räklandgång i SJ’s bistro. En landgång brukar vara ganska lång, men på tåg är allt litet. Brödet är av polarbrödtyp, och avlångt. Ut i ändarna har inte räkstimmet nått, och där råder salladen nästan allena, tillsammans med en vilsen ägghalva. En torr citronskiva skymtar också, men jag har aldrig begripit vad man har en skiva till. Klyftor som man kan pressa är mer funktionellt.

Räkstimmet har istället centrerat sig vid mitten av landgången. Det är inte så konstigt, för då det är ebb i de båda ändarna, är det flod i mitten. Flod av majonnäs. Det är inte majonnäs av någon finare sort, men den är helt acceptabel. Ganska frisk för att vara majonnäs. Räkorna som vältrar sig i den väl tilltagna klicken är om inte handskalade så ändå av ganska bra kvalitet och storlek. De är dessutom ganska lagom många. Hela mackan kändes ganska fräsch och trevlig för att komma i plastförpackning. Den hade kanske varit värd dryga femtilappen på land, och då tycker jag att 75 kronor är helt ok på ett tåg. Det har dessutom vi i första klass råd med.

För den som vill, och reser i första klass, finns gratis efterrätt i form av unkna päron. Jag nöjer mig med en kopp thermoskaffe.

SJ’s räkmacka, tre överklasslynglar av fem möjliga.

Jag saknar framtiden

av Jonas


Låt mig ta med er på en liten återblick i vår moderna historia.

På femtiotalet pyrde framtidsandan i det svenska folkhemmet. Kriget var slut, nu skapade vi en framtid. Alla möjligheter fanns, inget var omöjligt. Bostäder moderniserades och alla ville ha husgeråd i plast. Konservburkarna blev högsta mode, och man förutspådde en framtid där man knappt behövde laga mat eller för den delen äta den, ett piller skulle räcka. Husmors uppgift (så väldigt framtidsmedvetna var vi inte) skulle minimeras till att gå rund bland färgglada plastbyttor och äta piller och lyssna på ungdomspop. Sympatiskt.

På sextiotalet hade den nya livsglädjen efter kriget stabiliserats något, men en medierevolution var på gång. Man såg fram emot färgtevens intåg i det gråa folkhemmet, och science fiction-filmerna började fokusera mer på vår möjliga framtid än på vilda fantasier om utomjordingar. Aningen dystopiskt, men med visioner. Datorer kunde tala med oss. 1968 gjorde världens ungdom ordentligt slut med historien för att forma sin egen framtid. Här fanns det drömmar.

Sjuttiotalet var ett viktigt decennium för att föra vidare sextiotalets kamp. Man drömde om en bättre och vackrare värld. I framtiden skulle allt vara blommor och bin, och marijuanan skulle vara gratis och ingen behövde jobba. Framtiden såg mycket ljus ut!

Precis när hippieflummandet började bli gammalt kom åttiotalet och tog över stafettpinnen. Framtiden var inte längre mjuk och skäggig, den var hård och fylld av neon, rostfritt stål och plast. Man kunde spela hur knasig musik som helst, och framför allt kunde man se ut hur som helst. Man kunde leva i disco! Äntligen var man befriad från den unkna framtid någon annan drömt fram, man formade sin egen, precis som alla andra generationer gjort.

Nittiotalet. Vi lugnade oss lite. Åttiotalet satte djupare spår än vad någon då insåg, och att ta sig ur det decenniets bojor skulle visa sig svårt. Grungen ville tillbaka till sjuttiotalet, och andra ville till England. Men en sober syn på tillvaron bröt igenom med minimalistisk design, Matrix och en dröm om mobiltelefoner så små att man kunde hålla dem i en hand. Allt var möjligt på internet i framtiden. Man kunde lyssna på musik och se på film och det fanns inga gränser. (Den framtiden har inte mediebolagen sett än.)

Framtiden är snart, framtiden är 2000!

Ridå.

Sedan kom tvåtusentalet som en gigantisk baksmälla på millennieskiftet. Millenniebuggen hade visat sig vara ett skämt. Vi hade inte ens år 2000 att se fram emot längre. Nyårsaftonen vi alla sett fram emot hade visat sig vara som vilken nyårsafton som helst. Vem hade kunnat tro det?

Nittiotalets minimalism kulminerade i det begynnande millenniet, och motreaktionen lät inte vänta på sig. Fan vad trist det blev med raka kanter och gömda byrålådor. Vi vill ha trä, betong och snirkliga mojänger. Gamla mönster, gamla ideal förs nu fram som det nya heta. Via hård och industriell betong blir obehandlade dragiga trägolv och kakelugn det enda rimliga. Mat ska lagas traditionellt, gasspis, gjutjärnspannor, långkok och surdegsbröd. Stenålderskost, rotfrukter och lyckliga grisar. Inte ens musiken klarar sig, covers är mer nyskapande än att skriva egna låtar idag.

Men någonstans tappade vi framtiden. Framtiden har inte varit närvarande på nästan tio år. Vi har alla framtidsattribut mitt framför näsan, iPad, e-deklaration och Gödsvinet, men det enda folk tänker på är dåtiden.

Alla storstäder med självrespekt ska bygga spårvagn. Hur mycket framtid känns det? Sverigedemokraterna med sina trettiotalsvärderingar sitter i riksdagen, de kan bara ha kommit dit för att folk slutat tro på framtiden. Vi har inga galna visioner längre, bara en massa idéer om vad som är rimligt och energieffektivt. Vi har inga drömmar om en mirakulös framtid längre, bara en samling unkna rasister i riksdagen som längtar tillbaka till en verklighet som aldrig funnits.

Och nu sitter jag här och skriver ett inlägg om att det var bättre förr. Det var det inte, det är bättre i framtiden.

Det var bättre förr. Då trodde man på framtiden.