I lördags hade jag förmånen att få gå runt i en köttdisk på Ica för att välja ut lämpliga offer för den kvällens grillning. Vi köpte kamben, mängder med olika korvar och en evighet med fläskkarré. Upplagt för grisfest således.

Men i köttdisken hittade jag till min skräckblandade förtjusning också ett grishjärta. Efter några inledande skämt om det kunde jag inte släppa tanken på att köpa ett hjärta. Det låg där, stort, blodigt och nästan pulserande i sin skyddande atmosfär. Tankarna gick till sjukhusserier, kannibalism och Indiana Jones. Elva kronor. Köpet var ett faktum.

Kardiovaskulär grillning visade sig inte behöva några tillbehör utöver de vanliga. Hjärtat fick skendränkas några timmar i marinad tillsammans med de övriga, mer konventionella styckningsdetaljerna (här föddes iden till att bygga ett nytt djur av allt råmaterial vi hade, men vi fullföljde aldrig) och sedan gillade vi allt tillsammans.

Hjärtat var lent och mört i konsistensen. Smaken var fin, men lite subtilare än annan gris man brukar grilla. Hjärta känns instinktivt som en inälva, och gudarna ska veta att det ser ut som en, men egentligen är det så klart en muskel liksom allt annat kött man äter. Tillbehören hade man säkert kunnat finslipa. Kanske pepparrot som jag ätit oxhjärta med en gång hade funkat.

Det finns ingen anledning, förutom möjligen vegetarianism, till att du inte ska prova detta.