Det finns många konstiga saker i Italien, och det vore nog för mycket sagt att säga att de begriper sig på öl, men det finns trots allt de ibland dem som har ett sinne för denna den ädlaste av konster, ölbryggandet.

Från det lokala intiativ som tidigare gett oss den fulla kamelen, har vi nu fått tillfälle att prova en ny öl. Det rör sig om en ljus öl, som man skulle kunna kalla ett tjeckisk-belgiskt kärleksbarn. Den skummar friskt, för att inte säga intensivt, och är aningen dimmig. Efter en lätt, aningen syrligt fruktig doft, smakar man glatt en distinkt, tidig beska, och ett rått källaraktigt riv. Maltigheten breder inte ut sig, men finns där som motvikt, och ger brygden en välbehövlig om lätt dos sötma. Runda, jästigt fruktiga toner dansar på tungan, fram till ett avmätt avslut, med relativt kort efterbeska. Allt sammantaget är det dock absolut inte en tung eller svårdrucken öl – den tar slut fort i glaset, efter stora glada klunkar. Kan antagligen vinna på att lagras någon månad på flaska – vi korkade upp när det gått cirka tre veckor sen buteljering, vilket normal får sägas vara så tidigt som det är tillrådligt med hembryggd öl.

Tre rågblonda bastarder av fem möjliga.

 

Den fulla kamelen, det tredje projektet från ett litet lokalt brygg-initiativ, är en röd öl i lokal stil: frisk, porlande lätt, törstsläckande, dock inte utan en trevlig beska och ett visst rått, jästigt riv, lite åt det belgiska hållet. Eftersmaken är lång och har lite toner av lakrits. Annars saknar man helt det hembryggd öl ibland kan lida av, dvs övermåttan jästig bismak. Färgen är grant roströd, och ölen är klar – ingen dimma, vilket inte hade passat öltypen riktigt.

Det är dock definitivt en lättare öl, ingen IPA eller dubbel-IPA, men man ska ju brygga vad man gillar, och lokalbefolkningen ses ofta med typ en ceres eller en corona, och vi pratar ändå om en betydligt krutigare öl. På tal om krutig, så är alkoholhalten okänd, då den inte blivit uppmätt, men efter att ha druckit en del börjar man defintivt känna vissa effekter, och alkoholen finns där helt klart nånstans i smaken, inte så att den sticker ut, men det finns inte det där trista hålet i framförallt eftersmaken som ju utmärker alkoholfri öl.

Andra glaset – jag begick den kardinala dödssynden att inte hälla upp hela ölen i ett svep, med vidkommande risk att störa bottensatsen i sin slummer – blev genast betydligt rivigare. Men jag får inte göra ölen den orättvisan att jag bedömer den på såna grunder.

Tre och en halv röd sol av fem möjliga!