Karnera

Karnera från Cittavecchia-bryggeriet i Trieste är ännu en mörk italiensk bekantskap, kanske inte en av dessa spännande mörka främlingar som brukar figurera i spåtanters löften om framtiden till unga damer, men dock en charmig om än rätt vardaglig typ. Intet ont med detta: det behövs rejäla vardagliga öl, liksom det behövs mer utmanande öl, och för mig är det i varje fall de vardagliga som jag ofta brukar återkomma till, även om det kanske inte ter sig lika äventyrligt.

Ölen korkar upp med ett distinkt och njutbart pysande, och är nattsvart, med bara en tunn mörkt brun skumkrona, likt espressons crema. En vagt rökig, maltig doft förnims vid en närmare utforskning, och smaken är torr, metallisk, maltig, med en härlig beska, som ger en lång god eftersmak på tungan. Sin mörkhet till trots är det en härligt porlande frisk öl, och den tunga, rostade maltigheten är väl balanserad av glada humletoner, men sötman är mycket liten. Ett maltigt möte mellan IPA och stout, skulle man kunna säga, men utan den brutala alkoholsmak som kännetecknat en del andra ölar i liknande stil jag druckit.

Verdi Imperial Stout

Den italienska ölupplevelsen må i stora drag kunna sammanfattas som Becks på flaska eller mer urvattnade lokala alternativ, men Verdi Imperial Stout från Birrificio del Ducato hör till undantagen. Man får kanske söka sig bort från piazzornas sorlande uteserveringar med spritz-drickande högklackade socialiter, men hittar man ett vattenhål som serverar en Verdi, så lär man återvända. Det har i varje fall jag gjort, och dessutom passat på att dra nytta av italienarnas lättsamma inställning till att ta med sig oöppnade flaskor från en bar – dessvärre är lokala butiker inte speciellt välutrustade på ölsidan,  såvida man inte när en faiblesse för dessa tidigare nämnda mer törstsläckande än kraftigt smakande ölsorter.

Nåväl. När man så efter vissa strapatser häller upp sin Verdi (eller ser på när bartendern hjälper en med detta storvärv), och skådar dess svärta och skum, som närmast för tankarna till en espresso med sin crema, då drar man en djup suck av belåtenhet. Doften är inte kraftig men distinkt, och för tankarna till bränt socker eller möjligen brända kretskort, och den första klunken följs raskt av en andra, större: smaken är av hederligaste stout-slag: en stor ton av kakao, kraftig men välavrundad beska, en aning om laktoner à la syrade mjölkprodukter, och bara den vagaste sötma för att balansera denna mångfald av smaker. På slutet bränner det till lite, det här är en chili-stout, och det blir en utmärkt avrundning på denna kraftiga dryck – choklad och chili är ju heller inget nytt påfund. Sammantaget är det kanske inte konstigt att denna drycks högst respektabla alkoholhalt (vår vän klockar in på 8.2%) inte gör mycket väsen av sig.

Gödsvinets sydligare avdelningar uttrycker en förhoppning om att återkomma med vidare rapporter om läget på dryckesfronten på dessa breddgrader. Låt vara att det varit lite tunt med sådana på senare tid – vi skyller (rättmätigt eller orättmätigt) på en kringflackande livsstil med övermåttan tid spenderad i sällskap med små provrör i sterila miljöer.

Pasta bolog… jag menar med köttfärssås

Idag lagade jag ett försök till en pasta bolognese. Inte spaghetti med köttfärssås, utan just en ragu bolognese, med kalvfärs, fläskfärs, sidfläsk och kycklinglever. Och rödvin såklart. En sådan kulinarisk utsvävning tänkte jag att jag kunde skriva om.

Men så kom jag att tänka på de senaste årens politiska händelser. Vi går tillbaka några år i tiden. Att kunna bli avlyssnad är bara jobbigt för de som har något att dölja, sade buggningsentusiasterna när FRA-lagen var som hetast i debatten. Vi är ju så otroligt demokratiska i Sverige att inget ont kan komma av att vi övervakar våra invånare.

Visst var jag en övertygad motståndare till bodströmsamhället redan då, men visst kunde det ligga något i det den mörka sidan sade. Om terrorism kan avslöjas och människoliv räddas, samtidigt som vi har en rättssäker kontrollapparat som ser till att man inte avlyssnas i onödan, kunde det då inte vara ok?

FRA-lagen infördes som bekant, och jag kan inte påstå att mitt liv ändrats nämnvärt på grund av det. Men så hände något i senaste valet som inte kunde hända enligt FRA-ivrarna. Ett odemokratiskt parti sitter nu med viss makt i sina händer. Vad har de egentligen för möjligheter att använda data från FRA? Och om de blir större, finns det någon väg tillbaka? En Ctrl-z?

Vad händer med oss som inte alltid hyllat det svenska före det icke-svenska? Jag gjorde narr av Christer Sjögren i en diskussion på jobbet idag, men lyssnade med stor njutning på Townes Van Zandt. Vilka repressalier kan det ge mig?

Vi på Gödsvinet är naturligtvis politiskt obundna och neutrala i politiska frågor. Det är det enda seriösa valet för ett mediekonglomerat i den här storleken. Men likt alla professionella journalister kommer jag närma mig den här frågan på ett moget och moraliskt sätt. Med självcensur.

Jag lagade vanlig svensk patriotisk köttfärssås, och därmed pasta.

Flavort

Egentligen inte mycket piggare än den svenska öl vars symbol är påfallande lik..

Kanske är det för att jag just druckit en ganska vattnig italiensk öl, men Flavort känns som en, om förvisso italienskt tunn och spenslig, ändå ganska trevligt besk och brödig bekantskap. Å andra sidan skulle eventuellt i detta läge en vanlig Mariestads framstå som riktigt hygglig. Nåväl, det är i varje fall inget fullständigt bottenskrap som den i trakterna allestädes närvarande Forst. Just Forst känner jag inte riktigt förtjänar en egen rescension, så låt mig i förbigående säga att utöver citronsodan Corona och den lätt klorskimrande Red stripe, så finns det inte så många öl som jag inte hellre dricker än en Forst.

Två och en halv citronskiva av fem.

Fleimbier

Ungefär lika blek i smak som etikett..

Italien är kanske inte känt för spännande öl, och hittills kan jag inte säga att jag har någon större anledning att ifrågasätta denna fördom. Ölutbudet i de flesta affärer sträcker sig möjligen till ett dussin sorter, och av någon anledning är det sällan mer än en av dessa som inte är av den lättdruckna lagertypen. Denna ”birra artigianale” (hantverksöl, på ren skånska) från det för mig hittills okända italienska bryggeriet Birrificio di Daiano är förvisso inte dålig, men heller knappast någon spännande eller intensiv bekantskap. Visst smakar det lite humle och malt, men den mest påfallande ingrediensen är helt klart vatten. Om det är 38 grader i skuggan kan man kanske frestas till en sådan här lätt citronig, lättdrucken öl, men man ångrar sig alltid. Är man så långt ner i vätskebalansen att man behöver vatten, kan man be hovmästarn om ett glas av den varan, och sen ge sig på en riktig öl.

Två danska citronvand av fem möjliga.