I likhet med alla andra har jag ägnat de senaste veckorna åt scrabble-spelet ”Wordfeud”. Jag är nu en av de oräkneliga 30+ män som kan ses på tunnelbanans gröna linje med hörlurar i öronen och blicken i det närmaste hypnotiskt fäst på skärmen till en platt telefon stor som en skärbräda. I över ett år undvek jag telefonlekarna genom att istället, på ett demonstrativt sätt, läsa vänsterrevolutionär litteratur av författare som David Horowitz, Jan Myrdal, Michael Bakunin, Karl Marx och Vladimir Lenin under min nästan halvtimmeslånga pendling till Slussen. Jag levde för hoppet om att få chocka någon av de villaägare från Nockeby som stiger på i Alvik på dagar de är för bakfulla för sin SUV. Konventionen hann dock ifatt mig och det beroendeframkallande lilla spelet har mig nu i ett fast grepp. 

”Wordfeud” har dock gett mig något mer än bara dålig hållning, skelögdhet och bättre läsvanor. Spelet har fått mig att inse hur mycket i livet som är ordlekar. 

Jag får ibland frågan varför jag skriver här och jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag frågat mig själv det någon gång. Det är en rimlig fråga, trots att jag spenderar dagarna med att skriva på vetenskapliga artiklar, böcker och föreläsningar så lockar av någon anledning tangentbordet till fler utflykter bland bokstäverna om kvällen. Kanske snuddade Hunter S Thompson vid svaret när han skrev att ”skrivande är som sex, det är bara roligt för amatörer”. Det är onekligen roligare att skriva när man stämplat ut för kvällen och lämnat professionen för en amatörtillvaro men det är inte hela svaret.

Det som lockar med att skriva här är ordleken. Leken består i att pussla ihop ord så att de tillsammans beskriver något så obeskrivbart som upplevelsen av en mun öl. Precis som ”wordfeud” ger jag mig själv dubbel eller trippel ordpoäng när jag lyckas trycka in ett sällsynt ord inte hört uttalat sedan tiden för Weimarrepubliken (dubbel ordpoäng).

Ibland ger jag mig själv specialuppgifter som kan ge bonuspoäng. Det kan handla om att smyga in okommenterade citat från och referenser till musik och litteratur. Jag har tagit hela rader från artister Bob Hund, Bob Dylan, Morrissey och försökt att kamouflera dem i enlighet med det omgivande ämnet för inlägget. En gång blev jag övermodig och stal två hela rader från Joni Mitchells ”Chelsea morning” vilket gjorde en recension av en frukost i New York helt obegriplig. Jag gav mig själv 15 bonuspoäng och trippel ordpoäng ändå.

Mitt personliga rekord i självupptagen ordlek var dock när jag helt okommenterat smög in texten från refrängen till en sång från den tecknade filmen ”Dumbo”, en Disneyproduktion från någon gång på 1940-talet.

Under flera år av politiskt färgat skrivande på en annan blogg ägnande jag mig åt att sprida elakheter om personer och fenomen som jag inte gillar, nästan oavsett vad inlägget egentligen handlade om. Det är en särskilt destruktiv form av ordlek som till det yttre har mycket gemensamt med rättshaveristens insändare till olika lokaltidningar. 

I dagens DN skriver Örjan Abrahamsson om den ordlek som består i att komponera ihop en fungerande första mening i en roman. En del vill väcka intresse, en del vill förmedla så mycket information som möjligt och jag misstänker att en del bara vill komma vidare. Abrahamsson ger många exempel på första meningar i romaner men han ger inget som är bättre än min favorit: 

”From little after two o’clock untill almost sundown of the long still hot weary dead September afternoon they sat in what Miss Coldfield still called the office because her father had called it that – a dim hot airless room with the blinds all closed and fasten for forty-three summers because when she was a girl someone had believed that light and moving air carried heat and that dark was always cooler, and which (as the sun shone fuller and fuller on that side of the house) became latticed with yellow slashes full of dust motes which Quentin thought of as being  flecks of the dead old dried paint itself blown inward from the scaling blinds as the wind might have blown them”.

I enlighet med min princip för litterära referenser tänker jag inte tala om i vilken bok denna mening är den första. 

Abrahamsson avslutar med att återge vad han anser är världens bästa roman i kategorin för extremt korta sådana. Romanen heter ”Dinosaurien”, den är skriven av Augusto Monterroso och den lyder i sin helhet som följer:

”När han vaknade stod dinosaurien kvar”. 

Personligen tycker jag att denna roman har långt upp till Erenst Hemingways berömda försök att skriva världens kortaste roman. Han gav sig uppgiften att ha med en början, ett mittenparti och en avslutning. Resultatet blev detta mästerverk:

”For sale: Baby shoes, never worn”

En ordlek blir inte vackrare än så.