Om varför Kalifornien är den enda plats som behövs

500px-Flag_of_California.svg

Kalifornien är en Sverige-stor delstat i västligaste USA som är värdefullare än alla de andra 49. Kalifornien är folkrikare, mer förmöget och vackrare än någon annan del av Amerikas förenta stater. 

Den som ändå tvivlar på att Kaliforniens betydelse behöver bara testa att korsa delstatsgränsen från Kalifornien till Nevada.

På den ena sidan finns de exklusiva semesteranläggningarna, på den andra sidan de lagliga bordellerna och barerna som ingen någonsin går hem ifrån.

På den ena sidan är man rädd om miljön, på den andra sidan skjuter fyllon prick på prärievargar från sina pickups.

På den ena sidan gör man vin, på den andra sidan blandar man vodka med seven-up till frukost.

På den ena sidan bor alla filmstjärnorna, på den andra sidan testar man kärnvapen.

Du förstår.

Ikväll kom jag över en del statistik som bekräftar Kaliforniens särställning. Det var i en artikel i Mother Jones som handlade om hur mycket mat som produceras i Kalifornien, hur mycket vatten det kräver och hur lite vatten det finns där.

Jag fastade redan i det första budskapet. Man kan verkligen förundras över hur stor andel av USA:s livsmedel som produceras i USA. Man kan också fundera över vad fan man har för sig i resten av landet.

Du känner förmodligen Kern County bäst som platsen för Buck Owens och hans Bakersfield sound och för att Merle Haggard växte upp i en övergiven godsvagn där. Förmodligen visste du inte att mer än 30 procent av USA:s pistagenötter odlas i Kern County.   

När jag säger Monterey county så svarar du så klart att John Steinbeck kom från Salinas som ligger där och att alla hans bästa böcker utspelar sig i detta det kanske mest estetiskt fulländade countyt i Nordamerika

Förmodligen pratar du på om Big Sur och den sorliga romanen Jack Kerouac skrev där, kanske nämner du något om Joan Baez och kanske Hunter S Thomson men jag lyssnar inte längre. Jag är redan där i minnen och planer för framtiden som aldrig kommer att bli av.

Broccoli. Just det, broccoli. I Monterey county producerar man mer än 30 procent av all USA:s broccoli. Dessutom producerar man mellan 20 och 30 procent av alla jordgubbar.

I Fresno County producerar man över 30 procent av alla tomater i USA och det är det bästa argumentet för en strikt animalisk diet som du någonsin kommer att höra.

Jag bodde själv närmare ett år i Yolo County där man producerar en betydande del av alla de valnötter och mandlar som håller igång världens sista supermakt.

I stora och små kaliforniska städer växer oliv och citrusträd i parker och längs med gator, när skördetiden kommer ligger deras frukt och ruttnar på marken som för att understryka poängen om överflödet i den gyllene delstaten.

Kalifornien har även en enorm boskapsproduktion, en väldig vinindustri och en betydande produktion av mejeriprodukter. I Davis, där jag bodde, gick det runt kor på campus.

Jag kan inte låta bli att bli upprörd över vilket ansvar för landets försörjning som lagts på Kalifornien.

Du säger att de kaliforniska broccolibuketterna dricker upp mer än 20 liter var av det värdefulla vattnet.

Jag frågar varför inte Kalifornien får vattnet som alla de andra delstaterna underlåter att använda för sin beskärda del av livsmedelsproduktionen.

Odla din köttgård

Uttalad anhängare av odlat kött

Få diskussioner är så originella att man inte genast kan identifiera de vanliga positionerna och de vanliga argumenten. När man pratar om mat så inser man snart vem som har råd att betala lite extra för maten, vem som inte har det, vem som menar att Nestlé förgiftar barnmat och vem som av någon anledning innerst inne är säker på att allt som är fel med dagens mat har att göra med invandrarna. Ibland händer det dock att någon kastar fram ett argument som skär rakt genom leden och lämnar alla i ett förlamande tillstånd av förvirring.

Jag misstänker att Hirad Rezazadeh är en sådan person. Det är en ren gissning för jag känner honom inte. Det enda jag vet är att han skrev en debattartikel i Fria Tidningen för ett litet tag sedan där han förespråkar industriell odling av kött av miljö och djurrättsskäl.

Han inleder med att beskriva den stora miljöbelastningen med storskalig djurhållning och hur denna riskerar att mångdubblas när folk i Kina, Indien och en rad andra snabbt utvecklande länder börjar äta lika mycket kött som vi i Sverige ätit ett tag nu utan att direkt reflektera över det. Rezazadeh vallar alltså in Fria Tidningens läsekrets i den traditionella veganfållan och den följer förmodligen villigt.

Det är då bilan faller. För författaren föreslår alltså inte vegetarianism och han förslår inte heller den annars så populära strategin att vara lite hygglig mot kossorna innan man sågar huvudet av dem. Han föreslår att ersätta de levande korna med kött odlat i fabriker och han är tydlig med att han inte avser tofu eller liknande utan härligt, rött, saftigt kött från ett djur som aldrig funnits.

Sådant kött finns förstås inte idag men han gör ett hjälpligt argument för att det skulle kunna framställas storskaligt om man investerade bara lite av de forskningspengar som idag används för att göra våra existerande livsmedel fastare, fylligare, mer hållbara och generellt sett mindre lika den råvara de framställts från. Grunderna för konstgjort kött finns men inte tekniken för att få ekonomi i framställningen.

Varför är detta då så intressant? Det intressanta ligger i att de tidigare så homogena parterna i matdebatten splittras. Det är inte min mening att sprida stereotyper men människor som inte gillar att äta djur brukar inte heller gilla genmodifiering. Människor som menar att ”det är naturligt att äta kött” men samtidigt att man ska småprata med grisarna och klia dem på ryggen på väg till gaskammaren, gillar inte heller genmodifiering.

Hirad Rezazadeh gillar genmodifiering. Närmast i en bisats skriver han sorglöst att det odlade köttet kan modifieras för att få ”samma fettsammansättning som en avokado”. På så sätt har han effektivt skakat av sig allt stöd från miljörörelsen och istället sållat sig till en liten grupp tänkare som inte har något sorts politiskt inflytande utanför datorsalarna på våra tekniska högskolor.

Jag anar en helt ny varelse: Den progressive miljöaktivisten – en nörd med ett världssamvete.

Traditionella grönpartister motsätter sig tanken på ett samhälle som kan utvecklas och växa linjärt för all framtid. Istället menar de att vi alla måste lära oss att nyttja de begränsade resurser som finns inom ramen för dagens, eller egentligen gårdagens, nivå av utveckling.

Därför är det uppfriskande att läsa en sorgefri tilltro till att vi med teknikens hjälp kan lösa problemen istället för att retirera från dem. Det är förstås fullt möjligt att han har fel, att vi i dagens köttkonsumtion har ett problem som bara kan lösas med att vi går tillbaka till att äta så lite som jorden tolererar. Det är också möjligt att han är en förklädd Chalmers-liberal som helt enkelt är ute efter att så splitt bland utvecklingsmotståndarna. Vilket som är fallet är upp till den som läser det här att bedöma.