Erdinger Alkoholfrei

Erdinger alkoholfrei är på inget sätt en lysande öl, inte ens en lysande veteöl, men den är ganska hyfsad, och till salt, mustig, fet mat hittar man en trevlig liten beska i denna annars lite mjäkiga weissbier. Liksom en del annan ljus öl lider den ganska svårt av bristen på alkohol, ja, utan maten tar banan- och terpen-tonerna lätt överhanden, men till maten rinner den fort ner. Jag ska inte säga att jag har saknat en alkoholfrei gammaldags weissbier, men jag var ändå glad att hitta den. Men att dricka den ensamt tror jag inte jag ger mig på, det får nog snarare bli nästa gång jag äter svensk högtidsmat. Men det är inte så tokigt, det heller – och nu har ens palett alkoholfria öl ökat ännu lite i omfång. Fint så.

Två och en halv gammal banan av fem möjliga. Finns hos välsorterade livsmedelshandlare.

Minoh bryggeri

Det börjar bli dags att sammanfatta 2019 och vilket bättre sätt finns det att göra det på än att skriva om ännu ett japanskt mikrobryggeri. Jag tänker förstås på Minoh bryggeri i Minoh i den norra delen av Osaka, du har redan läst om det här.

Minoh bryggeri är ett förträffligt litet bryggeri till vars många positiva egenskaper kan läggas att det ligger inom ledigt slagavstånd från den lägenhet i Suita som jag bebodde för fjärde gången på lika många år i oktober och november.

Det korta avståndet har dock inte hjälpt mig särskilt mycket i min långt drivna ambition att bekanta mig med deras fullständiga sortiment. Jag har aldrig lyckats besöka deras bryggeri eller den tillhörande baren och lagerhandeln. Detta beror förstås inte på att jag inte har försökt. Det beror på att jag aldrig lyckats hitta dit.

Det är inte ett fullt så pinsamt misslyckande som man först kan tro, det kan vara nästan omöjligt att hitta saker man letar efter i Japan. Exempelvis har jag fortfarande inte återfunnit den mobiltelefon jag lämnade i baksätet av en taxi en sen kväll av sake 2015.

Problemet med att hitta Minoh bryggeri, min mobiltelefon och det mesta annat i Japan beror inte, som man kan tro, på att alla skyltar är på japanska, även om det inte heller hjälper. Utmaningen med att hitta består i att saker som bryggerier och andra affärsinrättningar generellt sett är väldigt blygt annonserade.

Du kan leta efter exempelvis en bar i timmar även om du vet precis i vilket kvarter den ligger. Om du någonsin finner den så befann den sig nog två trappor upp bakom en anonym dörr du nått genom att våga dig igenom en annan anonym dörr på markplan. Det finns i Stockholm sexklubbar, källarmoskéer och kombinationer av de två med tydligare skyltning än en genomsnittlig bar i Osaka.

I mitt försök att finna Minohs bryggeri tog jag en rad olika pendeltågslinjer genom en serie av byten vid allt mindre stationer. Framme vid den minsta i Osaka och Kansai-området tog jag till fots ett svep genom den låga och täta bebyggelsen nära foten till bergen som begränsar Osaka i norr. Under mitt första varv skällde hundar på mig, under mitt fjärde tre timmar senare orkade de inte bry sig längre.

Så här långt in i denna text om Minoh bryggeri bör jag säga något om själva ölen. Nej förresten, det kan vänta. Jag har mer att berätta om hur det är att hitta saker i Osaka.

Jag fann alltså aldrig bryggeriet men jag fann dess alldeles egna bar nere på stan, nära Yodoyabashi. Baren heter Beer Belly och den är för att vara en japansk bar ganska lätt att hitta, den ligger precis över floden från Osakas konserthus och dess största konstmuseum.

När baren väl var funnen var det alltså äntligen dags att ägna sig åt själva ölen. Nej, det var det förstås inte. Just den lördag i mitten på november då jag letat mig ner till de centrala delarna av staden var Beer Belly uthyrt.

Istället för dussintals tappar med öl från Minoh fann jag dussintals tappar med öl från Taiwan. Det visade sig att Taihu bryggeri från Taipei begått ett ”tap takeover” på Beer Belly. Som sådant var det ganska framgångsrikt, stället var välbesökt redan vid öppning kring lunchtid och allt var väldigt hippt och instagramat.

Framgången bestod förstås inte minst i att Gödsvinet hade en utsänd deltagare från kontoret i Johanneshov. Jag tog kort på allt och såg skeptisk ut.

Taihu gör alldeles umärkt öl men det var ju nu inte den vi skulle prata om. Vi skulle prata om själva ölen från Minoh bryggeri. Om ölen från Minoh finns inte så mycket att säga. Den är bra och smakar precis som all annan mikrobryggeri-öl i hela världen. Den höjer sig dock väsentligt från en väldig massa av denna övriga öl genom att vara nästan helt omöjlig att få tag på i Sverige.

Gamla Enskede Bryggeri Vinter (34102)

Jag är tillbaka från min vistelse i Japan, det är sedan en tid nu. Något gick förlorat när jag kom åter till Johanneshov och de öl som står att finna kring Gullmarsplan. De är öl som bevisligen är tillgängliga i Sverige och således inte de öl som jag vill dricka och sannerligen inte de jag vill skriva om.

Att skriva om öl som endast finns i Japan är det viktigaste vi gjort här på Gödsvinet sedan vår nuvarande Bromma-redaktion skrev om öl som endast finns i Italien, då från sin hemliga forskningsanläggning i de italienska alperna.

Nåväl, det kommer en grå vardag till oss alla och jag tror min precis anlände i en kasse från Systembolaget. För att ändå göra det bästa av en systembolagsk situation har jag valt att skriva om en öl som det åtminstone är svårt att hitta på hyllorna utanför Johanneshov.

Enligt systembolagets katalog finns det sammanlagt 22 flaskor Gamla Enskede Bryggeri Vinter på landets systembolag. 14 av dessa står i butiken vid Globen. Det finns en flaska i Göteborg. Det är ok, jag kan skriva om det här.

Gamla Enskede Bryggeri Vinter är en flaska som få andra på så sätt att jag inte druckit den tidigare. Jag har förstås druckit alla andra öl från detta bryggeri, som ligger ungefär nio minuters cykelfärd ifrån där jag skriver detta.

Är Gamla Enskede Bryggeri Vinter en julöl? Gamla Enskede Bryggeri Vinter är en vinteröl. Den heter så eftersom vi i Sverige inte har ett väldigt stabilt geni till president som har gjort det tillåtet att säga ”god jul” igen. Det är därför man inte ser något som helst omnämnande av jul på stan, på TV, i aldrig tystnande bakgrundsmusik eller i signaturen i e-post från kollegor som antyder det är dags att gå hem för helgen.

Jag kommer knappt ihåg att det finns en helg som heter jul och som nu för tiden firas med början i slutet på oktober.

Gamla Enskede Bryggeri Vinter får mig att minnas. Detta är i stora delar en ganska typisk vinteröl. På vanligt sätt vet vi att det nalkar till vinter genom en smak av grov limpa, torkade apelsinskal och snus.

Detta är, som vinteröl sett, inte alls en dålig öl. Det är i själva verket en ovanligt frisk vinteröl som säkert kan hitta sin plats på vinterbordet.

Dess främsta tillgång är dock namnet och dess subtila potential att reta huvudfotingar som tror att mänsklighetens minst hotade kulturyttring är i fara.   

26:70 kronor på systembolaget, nummer 34102 i katalogen

3 pomerans av 5 möjliga

Falcon Vinterbrygd alkoholfri

Är man en hönshjärna om man försöker dricka Falcons julöl? Man får se det stora perspektivet, tänka på folkbildningen. Urvalet av alkoholfri julöl är inte precis mastodontiskt och med den här recensionen har jag nu täckt in 100% av City Gross Brommas utbud på fronten. Man får tänka på sitt eftermäle, på nationen, sina ölfränder och korka upp.

Det första som slår en är att det doftar konstigt. Metall? Råg? Nej! Kall stek. När man får korn på det är det omisskännligt och det ger drickandet en vagt surrealistisk inramning. Det är också den enda behållningen man har av Falcon vinterbrygd. Försmaken är dävet humlig och därefter sprider sig eftersmaken som en bomb i munnen, plastig, jolmig, och obehagligt efterhängsen, man ryser och kisar, hostar och väser. Falcon vinterbrygd är en hemsk öl och den får bli en del av kretsloppet i ett något rakare led än vad som annars är brukligt med öl.

En pippi av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Mariestads Alkoholfri Julebrygd

Varför dricker man då alkoholfri julöl från ett större svenskt bryggeri? Du kan lika gärna fråga en rik amerikan varför han låter ett dussin sherpas släpa honom uppför Mt Everest. Man bara måste. Du kan lika gärna försöka hindra laxen med något mindre än ett metspö eller ett vattenkraftverk, naturens drift är stark och när jag väl sett flaskan på City Gross var båda våras öden beseglade: vi skulle mötas i glaset.

Till en början blir man riktigt optimistisk. Det ser mörkt ut i glaset och mörk öl kan ju vara riktigt god, och det doftar faktiskt riktigt öligt, ja, lite åt porter till, inte av kryddor eller dumheter. Första dropparna på tungan (vågar man kalla det försmaken?) är inte så dumma heller, det är som en lite besk och aningen torr porter kanske. Men sen kommer en sur eftersmak med någon vag aning av kryddor och det där som började så lovande får en viss grimasch. Ändå vänder jag inte mot vasken, det är inte så pjåkigt, det går ner, nästa klunk lite godare än förra. Det är inte sött någonstans och om det nu inte skulle passa till precis all julmat, kan jag i varje fall tänka mig den till det småvarma, eller kanske i fåtöljen efter maten. Med tanke på utgångsläget måste jag alltså säga att Mariestads julebrygd är en trevlig överraskning och jag tror nog jag kommer köpa några till i jul. Låt vara att det inte precis är gödslat med god alkoholfri porter, och att det alltså finns ett visst mått av enögt kungaskap här.

Tre och en tredjedels monokel av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Störtebeker 1402 (1900)

Som en del av avd Brommas projekt att avsmaka alkoholfri öl omdracks härför leden Störtebeker 1402, som ju en gång avsmakats av dåv. avd. Vällingby. Fjortonhundratvåan är en rätt besk och kraftig typ, dimmig och lite lätt märklig men ändå sådär fyrkantigt tysk. Den är faktiskt inte söt, underligt nog, men lyckas ändå klämma i med viss eftersmak. Alkoholfria öl vill ju annars ofta luta sig mot sötman i brist på annan kropp, men här lyckas Störtebeker hitta andra smaker, ja, det smakar en hel del, men inte bara gott, det är sådär lite svårbestämbart och märkligt, utan att bli något laboratorie-missfoster för den delen. På det stora hela sällar den sig alltså till mellanskiktet av alkofri pilsner som inte är direkt dålig men heller inte precis bra, men dessbättre finns det ju i bästa fall något trevligare att dricka.

Två fördömanden med vagt beröm av fem möjliga. Nr 1900 på systemet, 13:90 kr.

A Ship Full of IPA (89425)

Det är med viss motvilja man tar sig an en öl från Brutal Brewing, detta fantombryggeri för Spendrups, men har man nu satt sig före att dricka all alkoholfri öl man kan komma över med rimlig (liten) ansträngning, får man väl bita ihop. Dessutom säger de väl att man bör känna sina fiender. Skulle de dessutom lyckas brygga hyfsad öl vill man ju veta om det. Således sitter man alltså med ett glas av denna IPA framför sig, och den är otvetydigt ganska ölig, om än aningen anonym, utöver en viss syrlighet. Den smakar sen fylla och seg kväll, den är sådär inte särskilt god men heller inte särskilt dålig, inte någon konstig öl, men inte nån spännande, mest lite sur. Jag vill inte riktigt säga att den är helt dålig, dock, även om den smakar som öl som stått lite för länge på hyllan, utan att börja dra sådär helt åt skumbananer och gamla strumpor, smakar det ändå lite som öl som inte är riktigt bra, det smakar lite sunk, lite billigt. Ändå är det inte direkt dåligt sådär, det tar slut i glaset, man vänder sig inte omedelbart efter något annat – det finns absolut sämre alkoholfri öl. Däremot är det inte en öl att rekommendera, det är en mja-okejrå-öl, det är en såndär man dricker när man är på ett halvdant ställe och inte har så mycket att välja på. Jag antar att dessa öl helt enkelt finns för att påminna oss om att det kunde vara värre. Gott så.

Två gamla sura flaskor av fem möjliga. Nr 89425, 16:70 kr på bolaget.

 

Mitsuboshi Beer

Oss emellan har det aldrig varit särskilt svårt att hitta japansk öl som inte finns på systembolaget i Sverige. Såtillvida man inte som av en bisarr olyckshändelse råkar snubbla över en av de fyra öl som anges vara japanska i systembolagets katalog så kan man vara rätt säker när man handlar i mataffärer och spritbutiker här i Osaka. Sedan kan man förstås relativt enkelt hitta de japanska öl som beskrivs som ”internationellt märke” i katalogen, de dominerar kylarna i snabbköpen. Det är dock inte av någon av de ölen vi ska prata om idag.

Idag tar vi istället höjd i japanskheten för en recension av en mer exklusiv öl från Nagoya. Mitsuboshi är ett bryggeri så frånvarande i Sverige att de inte ens har en hemsida på engelska. Det är öl som denna som gör det värt att skriva från utlandet.

Jag vet alltså nästan ingenting om ölen och vad jag vet om Nagoya baserar jag på upprepade besök i olika industriområden i stadens södra del, besök som hade olyckligt lite med öl att göra. Jag tänker därför vara lite okonventionell och istället skriva något om ölen i sig.

På bilden ser du fyra öl från Mitsuboshi som tillsammans kostade en liten yensk förmögenhet i en butik för alkohol i Senri-Chuo. På det stora hela ser du en dålig affär. Låt mig förklara.

Mitsuboshi Pilsner har på bilden placerat sig längst ut till höger och bland de fyra är detta den öl jag känner bäst. Det beror på att den smakar nästan identiskt med en Carlsberg export. I själva verket är jag nästan säker på att det här är Carlsberg export. Det är förstås inte en särskilt rolig situation.

Mitsuboshi satsar ensidigt på öl av typiskt europeiskt snitt och ”Vienna” låter onekligen europeiskt även om jag aldrig hört en öl kallas det förut. Detta är i själva verket en Newcastle Brown Ale vilket närmast får en att längta tillbaka till när man drack en Mitsuboshi Pilsner med smak av Carlsberg.

Längst till vänster ser du Mitsuboshis Weisse som smakar fruktsoda och näst längst till höger tronar deras Pale ale som inte smakar något överhuvudtaget.

Mitsuboshi Beer är en exklusiv öl av europeiskt snitt för folk som inte gillar öl eller Europa. Detta verkar vara en köpstark grupp konsumenter här i Japan men jag tillhör den inte längre.

2 Daido av 5 möjliga

Når upp till 2 enbart på grund av sin högkvalitativa frånvaro i Sverige.

Ginga Kogen Beer

Många har under senaste tiden hört av sig till Gödsvinet med anledningen av de japanska öl som recenserats här de senaste veckorna. Det verkar finnas en oro i läsekretsen för att ölen som beskrivs här är allt för tillgänglig. Visserligen är det uteslutande öl som inte finns att köpa i Sverige men det är också relativt väletablerade och spridda öl som man faktiskt kan springa på lite överallt i världen. Exempelvis är Sapporo, som recenserats här, relativt vanlig i USA.

För att undvika igenkänning och för att garantera att ingen har någon som helst praktiskt utbyte av att läsa Gödsvinets ölrecensioner har jag valt att gå vidare till de lite smalare och helt hopplöst otillgängliga ölen från några av Japans mindre bryggerier.

Det är i denna nya och positiva anda som vi nu riktar blicken mot de flaskorna med Ginga-Kogen Beer på bilden.

Ginga-Kogen är ett litet bryggeri i Iwate-prefekturen i nordöstligaste Honshu som levererat öl helt omöjlig att få tag på i Sverige sedan 1996. Enligt bryggeriets engelska hemsida, som lite trist är full av begriplig information, startades bryggeriet för att stimulera ekonomin i denna annars ekonomiskt svala del av landet.

Inspirationen till bryggeriets smakfullt återhållna utbud av veteöl kommer genomgående från Tyskland och särskilt Bayern. På hemsidan nämner man till och med att källvattnet och klimatet är detsamma som i Bayern, vilket kan vara första gången någonsin ett företag skrutit med att ha samma väder som München i marknadsföringssyfte.

Särskilt hålls Augustiner (eller ”Augustina” enligt Ginga-Kogens hemsida) fram som en förebild men man konstaterar, om jag förstår rätt, att ölen de kom att producera i Iwate blev rätt annorlunda från förebilden, källvattnet och klimatet till trots.

Detta får man ge dem rätt i. Alla deras öl är veteöl men som sådana skiljer de sig i flera avseenden från något som skulle kunna serveras på Augustiner-Keller Biergarten på Arnulfstraße i München.

Den första skillnaden ligger i utseendet, Ginga-Kogens Silver och Star Bottle skummar båda lätt och högst tillfälligt och saknar helt den krämiga skumkrona som man kan förvänta sig av exempelvis en Franziskaner eller en Weihenstephaner. Konsistensen är generellt sett lite vattnigare än i en bayersk veteöl och kanske även lite vattnigare än öl i allmänhet.

Nu ska vi dock inte sjunka till sådan ytlighet att vi fastnar för utseendet. Åtminstone inte mer än länge nog att konstatera hur sjukt snygga flaskorna är. Jag säger som texten på hemsidan: ” Blue bottle with modern design brings out table coordinates”. Vad det nu betyder.

Smaken, som inte skiljer sig alls mellan de två flaskorna, placerar sig stilrent i den fruktigare delen av veteölsspektrumet och ingen behöver tvivla på att ölen verkligen innehåller mer än 50% vetemalt. Än bättre, smaken ligger verkligen ganska nära den hos en bayersk veteöl, låt säga en Paulaner. Det får faktiskt anses vara en bedrift och en lovvärd sådan.

Jag vill att du riktar blicken speciellt mot flaskan till vänster. Denna ”Star bottle” är till skillnad från ”Silver bottle” till höger inte alls möjlig att köpa utanför Japan. Det är den nivån vi måste sikta mot här på Gödsvinet.   

4 glesbygdsstöd av 5 möjliga

Sorachi 1984

Sorachi 1984 är en öl med en historia. 1984 hände något historiskt mycket viktigt i Sorachi på Hokkaido, den nordligaste av Japans stora öar och ursprunget för det mesta av landets maltkorn.

Lyckligtvis kommer vi aldrig få veta exakt vad det var som hände eftersom hela bakgrundshistorien som rullats ut i bryggerijätten Sapporos reklamkampanj är på japanska. Det hade inte känts äkta om det var något man kunde läsa i klartext.

Vad det än var hade det förmodligen inte så mycket med bryggeriet att göra. Det mest historiska som hände Sapporo 1984 var att deras amerikanska gren etablerades då och jag har svårt att se det som något värt att fira. Tack och lov finns det ingen svensk gren av företaget än och vi kan fortsätta skriva om dess öl trygga i förvissningen att ingen kan köpa den i Sverige.

Sorachi 1984 är på sitt egna, blygsamma sätt historisk. Det är Sapporos första nya icke säsongsbegränsade öl på 11 år. För att se hur det har något med året 1984 att göra krävs en välmeriterad astrolog och Gödsvinets konto för astrologi är tömt sedan vi försökte tyda vad som hänt med våra tre förlorade medlemmar.

Det är också en ovanlig öl på butikshyllorna här i norra Osaka givet att det är en ale. Det är också en ovanlig öl för att vara en ale. Det kan mycket väl också vara en ovanlig ale för att vara en öl.

Sorachi 1984 har en rätt påtagligt humlig bitterhet och en frisk men syrlig smak av inlagda grönsaker. Pizzasallad eller vinägrett. Det här kan också vara den första kimichi-ölen någonsin. Något mycket speciellt måste ha hänt 1984.

Det som ger den mycket säregna smaken är en humle karakteristiskt för trakten kring Sapporo på Hokkaido. Den heter ”Sorachi ace” efter platsen där den växer sedan 35 år tillbaka.

3,5 kottar av 5 möjliga

Finns inte utanför den japansktalande världen