Oss emellan har det aldrig varit särskilt svårt att hitta japansk öl som inte finns på systembolaget i Sverige. Såtillvida man inte som av en bisarr olyckshändelse råkar snubbla över en av de fyra öl som anges vara japanska i systembolagets katalog så kan man vara rätt säker när man handlar i mataffärer och spritbutiker här i Osaka. Sedan kan man förstås relativt enkelt hitta de japanska öl som beskrivs som ”internationellt märke” i katalogen, de dominerar kylarna i snabbköpen. Det är dock inte av någon av de ölen vi ska prata om idag.

Idag tar vi istället höjd i japanskheten för en recension av en mer exklusiv öl från Nagoya. Mitsuboshi är ett bryggeri så frånvarande i Sverige att de inte ens har en hemsida på engelska. Det är öl som denna som gör det värt att skriva från utlandet.

Jag vet alltså nästan ingenting om ölen och vad jag vet om Nagoya baserar jag på upprepade besök i olika industriområden i stadens södra del, besök som hade olyckligt lite med öl att göra. Jag tänker därför vara lite okonventionell och istället skriva något om ölen i sig.

På bilden ser du fyra öl från Mitsuboshi som tillsammans kostade en liten yensk förmögenhet i en butik för alkohol i Senri-Chuo. På det stora hela ser du en dålig affär. Låt mig förklara.

Mitsuboshi Pilsner har på bilden placerat sig längst ut till höger och bland de fyra är detta den öl jag känner bäst. Det beror på att den smakar nästan identiskt med en Carlsberg export. I själva verket är jag nästan säker på att det här är Carlsberg export. Det är förstås inte en särskilt rolig situation.

Mitsuboshi satsar ensidigt på öl av typiskt europeiskt snitt och ”Vienna” låter onekligen europeiskt även om jag aldrig hört en öl kallas det förut. Detta är i själva verket en Newcastle Brown Ale vilket närmast får en att längta tillbaka till när man drack en Mitsuboshi Pilsner med smak av Carlsberg.

Längst till vänster ser du Mitsuboshis Weisse som smakar fruktsoda och näst längst till höger tronar deras Pale ale som inte smakar något överhuvudtaget.

Mitsuboshi Beer är en exklusiv öl av europeiskt snitt för folk som inte gillar öl eller Europa. Detta verkar vara en köpstark grupp konsumenter här i Japan men jag tillhör den inte längre.

2 Daido av 5 möjliga

Når upp till 2 enbart på grund av sin högkvalitativa frånvaro i Sverige.

Många har under senaste tiden hört av sig till Gödsvinet med anledningen av de japanska öl som recenserats här de senaste veckorna. Det verkar finnas en oro i läsekretsen för att ölen som beskrivs här är allt för tillgänglig. Visserligen är det uteslutande öl som inte finns att köpa i Sverige men det är också relativt väletablerade och spridda öl som man faktiskt kan springa på lite överallt i världen. Exempelvis är Sapporo, som recenserats här, relativt vanlig i USA.

För att undvika igenkänning och för att garantera att ingen har någon som helst praktiskt utbyte av att läsa Gödsvinets ölrecensioner har jag valt att gå vidare till de lite smalare och helt hopplöst otillgängliga ölen från några av Japans mindre bryggerier.

Det är i denna nya och positiva anda som vi nu riktar blicken mot de flaskorna med Ginga-Kogen Beer på bilden.

Ginga-Kogen är ett litet bryggeri i Iwate-prefekturen i nordöstligaste Honshu som levererat öl helt omöjlig att få tag på i Sverige sedan 1996. Enligt bryggeriets engelska hemsida, som lite trist är full av begriplig information, startades bryggeriet för att stimulera ekonomin i denna annars ekonomiskt svala del av landet.

Inspirationen till bryggeriets smakfullt återhållna utbud av veteöl kommer genomgående från Tyskland och särskilt Bayern. På hemsidan nämner man till och med att källvattnet och klimatet är detsamma som i Bayern, vilket kan vara första gången någonsin ett företag skrutit med att ha samma väder som München i marknadsföringssyfte.

Särskilt hålls Augustiner (eller ”Augustina” enligt Ginga-Kogens hemsida) fram som en förebild men man konstaterar, om jag förstår rätt, att ölen de kom att producera i Iwate blev rätt annorlunda från förebilden, källvattnet och klimatet till trots.

Detta får man ge dem rätt i. Alla deras öl är veteöl men som sådana skiljer de sig i flera avseenden från något som skulle kunna serveras på Augustiner-Keller Biergarten på Arnulfstraße i München.

Den första skillnaden ligger i utseendet, Ginga-Kogens Silver och Star Bottle skummar båda lätt och högst tillfälligt och saknar helt den krämiga skumkrona som man kan förvänta sig av exempelvis en Franziskaner eller en Weihenstephaner. Konsistensen är generellt sett lite vattnigare än i en bayersk veteöl och kanske även lite vattnigare än öl i allmänhet.

Nu ska vi dock inte sjunka till sådan ytlighet att vi fastnar för utseendet. Åtminstone inte mer än länge nog att konstatera hur sjukt snygga flaskorna är. Jag säger som texten på hemsidan: ” Blue bottle with modern design brings out table coordinates”. Vad det nu betyder.

Smaken, som inte skiljer sig alls mellan de två flaskorna, placerar sig stilrent i den fruktigare delen av veteölsspektrumet och ingen behöver tvivla på att ölen verkligen innehåller mer än 50% vetemalt. Än bättre, smaken ligger verkligen ganska nära den hos en bayersk veteöl, låt säga en Paulaner. Det får faktiskt anses vara en bedrift och en lovvärd sådan.

Jag vill att du riktar blicken speciellt mot flaskan till vänster. Denna ”Star bottle” är till skillnad från ”Silver bottle” till höger inte alls möjlig att köpa utanför Japan. Det är den nivån vi måste sikta mot här på Gödsvinet.   

4 glesbygdsstöd av 5 möjliga

Sorachi 1984 är en öl med en historia. 1984 hände något historiskt mycket viktigt i Sorachi på Hokkaido, den nordligaste av Japans stora öar och ursprunget för det mesta av landets maltkorn.

Lyckligtvis kommer vi aldrig få veta exakt vad det var som hände eftersom hela bakgrundshistorien som rullats ut i bryggerijätten Sapporos reklamkampanj är på japanska. Det hade inte känts äkta om det var något man kunde läsa i klartext.

Vad det än var hade det förmodligen inte så mycket med bryggeriet att göra. Det mest historiska som hände Sapporo 1984 var att deras amerikanska gren etablerades då och jag har svårt att se det som något värt att fira. Tack och lov finns det ingen svensk gren av företaget än och vi kan fortsätta skriva om dess öl trygga i förvissningen att ingen kan köpa den i Sverige.

Sorachi 1984 är på sitt egna, blygsamma sätt historisk. Det är Sapporos första nya icke säsongsbegränsade öl på 11 år. För att se hur det har något med året 1984 att göra krävs en välmeriterad astrolog och Gödsvinets konto för astrologi är tömt sedan vi försökte tyda vad som hänt med våra tre förlorade medlemmar.

Det är också en ovanlig öl på butikshyllorna här i norra Osaka givet att det är en ale. Det är också en ovanlig öl för att vara en ale. Det kan mycket väl också vara en ovanlig ale för att vara en öl.

Sorachi 1984 har en rätt påtagligt humlig bitterhet och en frisk men syrlig smak av inlagda grönsaker. Pizzasallad eller vinägrett. Det här kan också vara den första kimichi-ölen någonsin. Något mycket speciellt måste ha hänt 1984.

Det som ger den mycket säregna smaken är en humle karakteristiskt för trakten kring Sapporo på Hokkaido. Den heter ”Sorachi ace” efter platsen där den växer sedan 35 år tillbaka.

3,5 kottar av 5 möjliga

Finns inte utanför den japansktalande världen