När de flesta nu jagar lax, kokar ägg och lägger in sill, ja kort sagt ordnar sig lite svensk högtidsmat, väntade vi på helt andra godsaker till vårens infirande. Påskharen ringde tyvärr bara en gång, men kvar på trappen var ett litet trevligt paket från våra vänner på Muttley & Jacks. Vi ser fram emot att låta påskfliten glöda, och dricka några koppar gott Aoestre-kaffe, eller i varje fall några andra mjälla fina bönor från soligare breddgrader.
Må påskharen vara med er!
Som ortodox-sekulär svensk kan man ju inte låta en Högtid passera utan att åtminstone göra en ansträngning att inta traditionell svensk Högtidsmat. Ända sedan Birger Jarls dagar är det ju svårt för svensken att riktigt komma i stämning utan lite fransk vitlökssill, någon liten bit varmrökt norsk fjordlax, och helst en nubbe och en öl därtill. Sen kan man ju alltid lägga till en ostmacka, för det är ju, som Magnus Ladulås så vist sade, aldrig fel med en ostmacka, speciellt inte med cheddar. Som absolutist (även det en fin gammal svensk tradition!) håller jag ju mig borta från starkvarorna, men i övrigt känner jag att jag gjort en god ansats att upprätthålla traditionerna. Även om man hade kunnat lägga till några prinskorvar (det är aldrig fel att lägga till några prinskorvar), så får jag säga att högtidsstämningen infunnit sig. Gott så.
Aldrig tvekande inför att spendera en helgdag på ett alternativt vis begav sig Gödsvinets tvenne redaktioner denna palmsöndag till den etiopiska restaurangen Gojo på Södermalm. Etiopiskt på palmsöndagen har såvitt jag kan se alla möjligheter att bli en institution i restaurangstockholm.
Etiopisk mat var på det stora hela en ny upplevelse för mig. Jag minns att vi i lågstadiet fick pröva något som lärarna sa att man tvingades äta i Etiopien men jag är rätt säker på att det bara var ett sätt att öka uppskattningen för skolbespisningen.
Brommas zonk har långt mer utförliga och förmodligen även mer rättvisande erfarenheter av landet och dess kosthållning. Likt Arthur Rimbaud före honom sökte han lyckan i Abessinien men skillnaderna är i ärlighetens namn också rätt stora. Oavsett vilket har han nu ett och annat att säga om flera saker på restaurang Gojos meny och jag hörde flera av dem denna palmsöndag.
En sak man ofta hör om etiopisk mat är vilken alldeles särskild upplevelse det är att äta den. Inte minst det faktum att man äter med händerna framhålls som särskilt trevligt och socialt, särskilt eftersom man ofta delar rätter. Det är en upplevelse men jag kommer inte undan känslan av att jag leker med maten när jag försöker.
På Gojo såväl som på plats i Etiopen serveras maten på en vid tallrik placerad i en genomsnittlig sombrero. Jag beställde en beyeaynetu och zonk en yebeg tibbs och båda rätterna serverades med injera.
Injera är det pannkaksliknande tunnbröd som är grått, syrligt och lätt svamplikt om det gjorts på rätt sätt på sädesslaget teff. Då smakar det endast mycket lite som wettexduk även om det fortfarande ser ut som en sådan.
Beyeaynetu är en samling grytor, kött och vegetabilier serverade som stor, vacker och ganska kladdig oljemålning. Yebeg tibbs är lamm. Båda är verkligen en upplevelse och en mycket mättande sådan även för oss vars fingrar inte fungerar utan en gaffel. Smakerna är inledningsvis fantastiskt nyansrika och varierade för att med tiden allt mer påminna om injera.
Dessa rätter är verkligen något av det mest originella du kan få för en högst rimlig summa pengar i Stockholm och då har jag inte ens sagt något om kaffet än. Kaffet är etiopiskt och mycket bra.
Etiopiskt på palmsöndagen är en upplevelse för alla sinnen och dina fingrar kommer aldrig att lukta detsamma.
Vi som inte är kristna eller anställda på en arbetsplats som erkänner storhelger blir lika överraskade varje gång en ny helg dyker upp. Bara för en liten stund sedan insåg jag att det är skärtorsdag. Snart kommer de första påskkärringarna att börja ringa på min dörr och jag har inte ens köpt hem några cigaretter. Jag vet att man ska ge dem godis men de är så gulliga när de med huckle på huvudet och rödmålade kinder försvinner ner för trappan med en Blend menthol hängande i mungipan. De hostar så bedårande.
Nu skämtar jag förstås. Jag ger i själva verket inget alls till påskkärringar som ringer på min dörr. Jag ger pengar till Röda Korset och jag ger pengar till Republikanska Föreningen och ibland ger jag pengar till folk på tunnelbanan men den dag jag ger något till sminkade brommaungar med gälla röster och uppfodrande blickar kommer helvetet att uppleva en otypisk köldknäpp.
När jag bodde i Östersund brukade jag dela ut små, gröna äpplen till alla de traktens barn som ringde på. Det var så stärkande att se hatet glöda djupt i deras ögon. Det är dock slut på det, det är dyrt med frukt och dessutom vill jag inte få mer lera hälld i min brevlåda. När jag skriver detta kommer jag att tänka på ett roligt skämt av Joan Rivers. Hon berättade hur hon också brukade dela ut äpplen, fast på halloween. När barnen sa att de inte gillade äpplen svarade hon: ”Well just eat the razor blades then!”.
Gödsvinet kommer inte att ta påskledigt. I själva verket ser jag detta som en möjlighet att uppdatera oftare än vad som varit möjligt under de senaste veckorna. Alldeles snart avreser jag mot Kista för vidare förmedling till Åland. Det skulle förvåna mig mycket om en resa som den inte gjorde något avtryck här. Tills dess, glad påsk.