En kväll för inte så länge sedan stod jag med femton graders slagsida vid den trånga bardisken på restaurang Soldaten Svejk på Östgötagan för att få svar på något jag undrade.
”Vad fan heter den där tjeckiska pepparkaksspriten nu igen?” frågade jag den mycket allvarliga öltapparen så försynt som motoriken tillät. Utan att tala plockade han fram en flaska som den på bilden och plötsligt mindes jag alltsamman.
Det var vacker höstdag i Prag och det började närma sig lunchtid. Tillsammans med två kollegor från ett icke namngivet universitet i Jämtland levde jag ut en ambition och en muntlig överenskommelse om att ”bruka allvar” med vår rundvandring i staden vid Moldau.
Med att ”bruka allvar” avsåg vi mer specifikt att inte bara bli sittande med en öl i handen utan att förbli mobila till åtminstone en bit in på eftermiddagen. Med undantag för ett litet snedsteg vid elvasnåret hade vi uppfyllt vårt nykterhetslöfte. Men så var det då dags för lunch.
Så som för att medvetet snöra ihop mina redan trassliga minnen när jag nu skriver ner detta åtta år senare hette lunchrestaurangen vi valde också Soldaten Svejk. Den låg inte på Östgötagatan utan på široká nummer 20.
Det var där, på den tjeckiska restaurangen Soldaten Svejk, som meningarna gick isär. Vi var visserligen överens om att vi efter flera timmars nästan fläckfri avhållsamhet hade förtjänat vars ett glas av den där spriten som smakar som pepparkakor. Sprickan mellan oss uppstod på en annan front.
Docenten i sällskapet förklarade att ett litet glas sådan pepparkakssprit är precis vad man behöver för att väcka aptiten till liv och njuta än mer av den rika tjeckiska matlagningen. Det är därför man på kung Oscars tid bjöd gästerna på en sup redan i hallen och det är därför man fortfarande bara serverar snaps till förrätten om man alls har några principer i livet.
Doktoranden som satt bredvid svarade att det förvisso var en förtjusande teori och en fin liten berättelse men att den förutom att inte ha någon poäng att tala om också saknade sanningshalt ens i de mer fjärran decimalerna. I själva verket är en pepparkakssprit som denna precis vad man bör eller kanske till och med måste intaga efter det att man tagit del av det tjeckiska kökets alla gåvor till matsmältningen. I den delen av Europa var helt enkelt inte spjälkning av födoämnen en praktisk möjlighet utan hjälp av en välkryddad alkohollösning, vilket också var anledningen till att det finns så många sorters sprit i Tyskland som på flaskans etikett skryter om hur många undergörande örter de innehåller.
Jag tål inte att se människor träta. Från min ställning som neutral part och från ett högre moraliskt plan lade jag fram ett förslag till en lösning på konflikten. Varför begränsa sig till det ena när man kan göra båda sakerna? Det enda rimliga var förstås att dricka ett glas pepparkakssprit före maten och sedan ett till direkt efter densamma.
Med solomonsk vishet förlöste jag på detta vis den uppkomna tvisten och jag har med guds försyn inte behövt tänka lika djupsinnigt om pepparkakssprit sedan dess. Inte förrän jag stod där vid bardisken på Östgötagatan och inte kom ihåg vad den nu hette igen.
Spriten som smakar som pepparkaka heter Becherovka.
201 kronor på systembolaget, nummer 80729 i katalogen
3 Hrabal av 5 möjliga
Exakt hur folket på Napa Smith får en 7.5 procents IPA att bli hyfsat lätt och örtig är oklart, kanske har de dolska förbindelser med bryggarna bakom Dupont Saison. Utöver denna missledande lätthet är dock likheterna få: West Coast IPA är en öl med den äran, av den typ som numera känns ur-amerikansk – rejält besk, men med en yvig och stundtals yxig bukett gröna toner däri. Rent tekniskt kan nog en knippe lövalkoholer, terpener och annat grönskans typiska vara en rätt exakt beskrivning: aromen är skarp, och drar åt gräsklipp och omogen frukt. Första klunken riktigt rullar sig i dov, frän beska på tungan, vältrar sig i skarpt växtartade nyanser, och den tar sig gärna sällskap av en till, och därefter en, det är en snabbsmuttad öl, lika delikat som krutig.
