Det var ett ölhak, just där runt alpernas fotknölar i Italien, som vi brukade gå till för att de serverade en sån trevlig, spännande öl – Bombardier. Kontexterna skiftar, som bekant. I svensk sommarsol ter sig Well’s Bombardier som mycket, men kanske inte just spännande. Kanske var det inte till dess fördel att man läskat sig med en Epic IPA just innan avfärd hemifrån. Kanske var det helt enkelt för soligt – öl från brittiska öarna avnjuts nog ofta bäst medans regnet slår mot rutan, dimman och duggregnet slåss om herraväldet, och moln korvar sig över himlen i trängsel.

Jag lutar dock åt att Well’s Bombardier helt enkelt är lite för väl avrundad, utan hörn eller vassa kanter, bett, skärpa, eller sting. Den svagt humliga maltigheten övergår sömlöst i en svagt maltig humlighet, enstaka kolsyrebubblor hänger lealöst i glaset, och bristen på motstånd i drickandet är påtaglig – man undrar stundtals om man dricker eller bara andas. Det är ingen påträngande öl, Well’s Bombardier. Likväl har jag svårt att tycka riktigt illa om den, den är absolut inte dålig på något sätt, bara heller inte märkbart bra.

Två och en halv utandning av fem möjliga. Nr 1529 på monopolet.

Kanske är jag orättvis som förväntar mig en brölande humlebest var gång en flaska från Brewdog blir uppkorkad, men det är ändå så det har blivit, kanske inte helt utan anledning. Alice porter är dock inte en av dem, det är en märklig brygd, kraftigt osande av maltwhisky och andra glada tjärtoner ur flaskan, rund och aningen knäckig, men torr, utan att övermannas av sötma. Första dropparna på tungan är dock absolut inte porter-kosher, utan leder snarare tankarna till trappist – kanske en chimay eller rochefort – med toner av vingummi och märkliga frukter, avsötad julmust, champis, pommac, rentav trocadero. Man kan tro sig sitta med en mindre vattnig, krutigare schwarzbier, närapå. Likväl är det en relativt lättdrucken öl, en öl man kan dricka fler av, om än kanske inte samma kväll, och den har gett oss på Gödsvinet fd. syd (snart med bopålarna väl nerkörda i Brommas ordentliga jord, torr och tallbemängd, dryg och välskött – men det är en annan recension) ett klart intresse av att utforska Brewdogs mindre humleorienterade brygder.

Tre och två tredjedels underland av fem möjliga. Finns i systembolagets beställningssortiment, nr 89890.

Kanske har du som läsare lagt märke till något särskilt med de senaste recensionerna från fd. Gödsvinet syd, och då inte bara att det varit en viss frånvaro av slamkrypare i form av alkoholfria italienska öl, etc. Nej, i ett anfall av stundens inspiration, vid ett möte med avd. Vällingby, antogs en utmaning att undvika orden humle och malt. Men nu är detta stilexperiment, vars utfall väl får sägas vara blandat, vid vägs ände. Att tala om IPA is dead från Brewdog utan att nämna humle är en sannskyldig omöjlighet. Egentligen behövs inga fler ord heller, och det får sägas att efter några dagars vistelse i Skottland var det inte så att man blev ledsen över att sitta med en utpräglad humlebomb i näven. Humlerapar, som man hade saknat dem! Oändliga cirklar av humle i munnen. Brewdogs attityd är så mycket enklare att förstå på skotsk mark, efter ett antal ljumna apelsinkräm-aktiga lokala öl. Likväl är det kanske inte så lätt att säga något annat än just humle om IPA is dead. Men gott så, vi lämnar det därvid.

Tre och en halv humle av fem. Nr. 11624 på systembolaget.

Pale ale är en fin tanke – något lätt, sprudlande, läskande, men ändå respektabelt beskt och bittert att dricka när törsten slår på, utan att riskera överslag på smaklökarna, eller alltför raskt tilltagande promillehalt, som ju lätt kan ända i dessa dagar av trippel-IPA. Left Hand-bryggarna ger oss via Brewdogs pub i Ediburgh just detta – en törstsläckande men ändå rikt aromatisk öl, fruktig och blommig, en smak att fundera på, utan att överladda sinnena och kräva all uppmärksamhet. Ändå är pilsnern mycket långt borta, det är helt klart en öl skapad post-IPA.

Fyra soliga dagar av fem. Ingår tyvärr inte i monopolets sortiment.