Beck’s Next

Det finns många olösta frågor i världen. Vad hände med myteristerna på Bounty? Var blev bosättarna i Roanoke av? Hur hade Ingvar Oldsberg sett ut i helskägg? Varför är E.T. så ful?

De förbleknar dock alla inför ett större mysterium: vad, exakt, skiljer Beck’s Next från en vanlig Beck’s? Flaskan må vara genomskinlig, och ha en marginellt annorlunda etikett, men utöver detta, är de två förvillande lika. Trots långa, noggranna efterforskningar med glaset i hand, har Gödsvinet syd inte lyckats uppfatta något som helst utmärkande särdrag hos Next. Den är, liksom sin enäggstvilling, en schysst stor stark, helt enkelt: hyfsat besk, inga bismaker, smakar som det ska. Inget spännande, men inte dåligt. Kanske är det helt enkelt så att de som köper Beck’s i parti och kubik är fullnöjda med den nya flaskan, och inte förväntar sig vidare innovationer på ett par år. I sådana fall kan jag bara gratulera Brauerei Beck & co. De har hittat sin nisch, de håller sig till den, och det fungerar bevisligen. Under allt detta ruvar dock en djupare, existentiell fråga: det finns förvisso tusentals ölsorter i världen, men hur många av dem kan man egentligen särskilja? Hur många finns det egentligen, och hur många är bara infinitesimala variationer på något man redan smakat? Som svensk kämpar man med sådana teutoniskt dystra tankar blott alltför ofta, men håller huvudet högt: var dag, mot nya djärva öl!

Tre kloner av fem möjliga. I.o.m att Beck’s standard-starköl (1549) ingår i sortimentet, existerar Beck’s Next i ett kvantum-mekaniskt mellanting av vara och icke-vara på systembolaget, likt nån slags ölens Schrödinger-katt.

Volpina

De där etiketterna, de är luriga. Volpina pryds av en kurvig kvinna med högst begränsad beklädnad, som skulle kunna ha smitit från TV3s ärevördiga Tutti Frutti eller kanske en av Berlusconis bunga-bunga-fester. Kanske är jag fördomsfull, men jag utgick från att det var en trams-öl. Men där tog jag fel: Volpina är förvisso ingen mikrobryggd black triple IPA, men det är en högst hedervärd öl, inget fruktbemängt jolm eller nåt slags gulfärgat mineralvatten. Volpina ska utläsas den lilla räven, vilket gissningsvis refererar till att det är en red ale. Det är dock ingen pilande lätt liten öl, tvärtom en bastant dubbelmalt, knäckig och rik, med en behaglig beska och ett gott litet alkohol-riv, i bästa belgiska stil. Gödsvinet syd ser fram emot att prova fler öl från Birra Amarcord, eventuellt till lämplig Fellini-film.

Tre och en halv missledande etikett av fem möjliga.

 

Dominus Tripel

Det var kanske ingen tillfällighet att det här inte var den första ölen i belgisk stil man testade – det är förvisso vare sig rättvisande eller helt pålitligt, men ja, flaskan ingav inte precis förtroende. Detta visade sig stämma blott alltför väl – Dominus Tripel är en påträngade söt, yxigt fruktig öl av belgisk klostertyp. Liksom flera av sina olycksbröder är den också bryggd i Nederländerna. Men visst, det är kanske ingen påfallande usel öl.

Två gäspningar av fem möjliga. Finns tack och lov inte på systembolaget.

Tavernello vino rosso

Det är lördag eftermiddag men du skulle nog säga kväll. Kanske skulle jag inte höra vad du sa. Jag somnade precis under det skoningslösa draget från en luftkonditionering så du får förlåta mig om min tidsuppfattning gått samma väg som finmotoriken gjorde redan på väg hem genom den febriga hettan.

Gödsvinet Vällingby är denna vecka omlokaliserat till Siena i Italien varifrån jag skriver dessa rader nu. Siena är en uråldrig stad i södra Toscana vars häpnadsväckande medeltida stadsbebyggelse är levande nog för en stad dubbel så stor. Vällingby är en funkisstad belägen 17 kilometer väster om Nordpolen och ungefär så levande som du gör den. Likheterna är förstås större än skillnaderna.

Du får dock förlåta mig om jag avbokar min biljett hem och bosätter mig under ett olivträd någonstans i närheten av Sienas södra utkant.

Gör jag det så misstänker jag att jag kommer att se mer av vinet på bilden. Det är inget fint vin men med tanke på vad man betalar luffare nu för tiden så kommer det nog vara vinet för mig. Kartongen på bilden kostade mig 1 euro och 40 cent när jag köpte den hos öl och vinhandlare som redan hälsar igenkännande på engelska när jag kommer in i butiken.

Kartongen med bordsvin från Tavernello innehåller en liter och den matematikkunnige inser därför att priset faller inom felmarginalen för gratis. Flaskan innehållande 1,5 liter vatten som jag köpte samtidigt kostade 1 Euro och 35 cent.

Hur det smakar? Jag insåg förstås att den frågan skulle komma. Den går knappast att undvika. Jag borde ha ett bättre svar. Ok, det är inget STORT vin. Smaken presenterar sig inte i en kavalkad av nyanser och perspektiv. Under det första lagret av sträv druvsmak döljer sig inte nya, tidigare outforskade lager av arom. Vad du ser är vad du får och jag är den första att erkänna att det inte är mycket.

[Recensionen avbryts]

Det är nu inte längre eftermiddag oavsett vem du frågar. Vinet som redan har beskrivits har nu befunnit sig i minibarskylen i en timme och 23 minuter. Jag försöker igen. Nej, det här är inget STORT vin. Det kan vara mindre än tidigare.

Det har sagts om vin här i Toscana – och jag tror det stämmer – att även de helt billiga vinen är mer än anständiga. Under den knappa vecka som jag har vandrat de trånga gatorna och gränderna i den här staden har jag träffat på både en och två enklare flaskor och jag var rikare för det. Vid ett flertal tillfällen har jag på restaurang beställt husets vin för blott en handfull Euro och de har alltid varit utmärkta.

Nu är förstås inte Tavernello ett vin från Toscana. En och annan druva i vinet kan förvisso komma från regionen men det vet varken jag eller någon annan eftersom tillverkaren Caviro samlar råvara från en stor del av Italien för att tillverka detta storsäljande vin.

Nu har vi kommit till den delen i recensionen då jag anger ett betyg. I relativa termer är detta ett lysande vin. Relativt till pris och de närmaste konkurrenterna i prisklassen är det utsökt. Det går enkelt att dricka. Ingen behöver bli skadad. I absoluta termer, om vi bedömer detta vin i relation till alla vin som någonsin gjorts, så blir betyget ett annat.

 

I princip gratis, finns inte i katalogen

2 druvjos av 5 möjliga

Denna recension skrevs lördagen den 14:e juli men publiceras först nu på grund av missförstånd rörande betalningen av hotellets trådlösa internetuppkoppling. 

Vy från skrivbordet

Il Cammello Ubriaco

Den fulla kamelen, det tredje projektet från ett litet lokalt brygg-initiativ, är en röd öl i lokal stil: frisk, porlande lätt, törstsläckande, dock inte utan en trevlig beska och ett visst rått, jästigt riv, lite åt det belgiska hållet. Eftersmaken är lång och har lite toner av lakrits. Annars saknar man helt det hembryggd öl ibland kan lida av, dvs övermåttan jästig bismak. Färgen är grant roströd, och ölen är klar – ingen dimma, vilket inte hade passat öltypen riktigt.

Det är dock definitivt en lättare öl, ingen IPA eller dubbel-IPA, men man ska ju brygga vad man gillar, och lokalbefolkningen ses ofta med typ en ceres eller en corona, och vi pratar ändå om en betydligt krutigare öl. På tal om krutig, så är alkoholhalten okänd, då den inte blivit uppmätt, men efter att ha druckit en del börjar man defintivt känna vissa effekter, och alkoholen finns där helt klart nånstans i smaken, inte så att den sticker ut, men det finns inte det där trista hålet i framförallt eftersmaken som ju utmärker alkoholfri öl.

Andra glaset – jag begick den kardinala dödssynden att inte hälla upp hela ölen i ett svep, med vidkommande risk att störa bottensatsen i sin slummer – blev genast betydligt rivigare. Men jag får inte göra ölen den orättvisan att jag bedömer den på såna grunder.

Tre och en halv röd sol av fem möjliga!

Schloss Eggenberg Urbock 23° (74835)

Som för så många tyska öl är min främsta känsla inför Schloss Eggenbergs Urbock 23° förundran. Varför? Varför bryr någon sig om att brygga det här? Sådär lite halvbeskt, tråkigt, fyrkantigt tyskt – vem släpar sig ur sängen varje morgon för att göra det här? Enligt baksidetexten kallar ”många” det ”the cognac of beers”, men jag ställer mig frågande till vilka dessa människor är. Vad vill de egentligen med sina liv? Sinnet är tomt, och man sitter och smackar med en märkligt däven sötaktig honungs-besk eftersmak på tungan, och tittar på glaset, som ser alldeles för fullt ut. De 9.6 procenten alkohol gör sannerligen ingen hemlighet av sig. Tydligen har den lagrats nio månader innan den förlösts men huruvida det är på flaska, ståltank eller ekfat framgår inte. Smaken lutar nästan lite åt det sista, men dessvärre är nog sanningen att det har en betydligt enklare bakgrund än så.

Två mähän av fem möjliga. Finns att beställa på systembolaget för den som framhärdar, nr 74835.

Rothaus Tannen Zäpfle

Med en frisk smak av välklorerat vatten rinner Rothaus Tannen Zäpfle raskt nerför halsen, om inte annat så för att man snarast vill dricka något annat. Halvvägs ner blommar smaken ut i en svavelosande, sumpig nyans av utgången fulöl, lite i stil med den klassiske tysken HB, Hofbräus standardöl. Jag trodde länge att denna distinkt obehagliga biton var ett misstag, eller resultatet av just utgången öl, men efter att ha stött på den såväl när jag druckit HB på flaska som på fat, har jag insett att tyskarna helt enkelt vill ha det såhär. De är sannerligen ett märkligt folk. Tannen Zäpfle, förresten, vad betyder det, och är det en omskrivning för något helt annat? Jag varken vill eller vågar spekulera vidare, men det borde vara bortom allt rimligt tvivel att svaret inte kan bli trevligt.

En kloratom mol allen, av fem möjliga.

Schneider Weisse, tap 4

Det har sagts förut på den här bloggen, men det tål att upprepas: Schneider Weisse är en riktigt bra veteöl. I det här fallet läppjar jag på en väl avvägd tap 4, samma som Gödsvinet testat innan. De 6,2% alkohol som ryms i den här grumliga vätskan tvingar upp smaken på en nivå där blaskiga veteölar som hoegarden inte kan fajtas, och till och med en klassiker som Weihenstephaner ligger i lä.

För de som behöver något mer stärkande finns storebror, tap 6, som väger in på modiga 8,2 volymprocent. Det är mycket för att vara öl, och väldigt mycket för att vara veteöl. Snart ska jag recensera den också, men just nu nöjer jag mig med den snälla lilla tap 4.

Hannas cider Rosé (1708)

Protokoll från möte med produktuvecklingsgruppen på Three towns brewers: 

Pr-man 1: ”Vi tappar i kvinnosegmentet”

Pr-man 2: ”Har vi ett kvinnosegment?”

Pr-man 1: ”Inte länge till”

Pr-man 2: ”För att vi tappar i det?”

Pr-man 1: ”Exakt. Eller inte hela kvinnosegmentet. Vi tappar i segementet för 32-43 åriga Hydman-Vallien-glas-samlande kvinnor i mellanstora svenska radhusområden. Vi tappar stort.

Pr-man 2: ”Helvete!”

Pr-man 1: ”Du sa det”

Pr-man 2: ”Vi måste göra något nytt, något radikalt!”

Pr-man 1: ”[Ler i mjugg] Det märks att du är ny här”

Pr-man 2: ”Vad menar du?”

Pr-man 1: ”Vi gör inget nytt. Vi gör gammalt. Riktigt gammalt”

Pr-man 2: ”Inget nytt? Vi gör nya produkter hela tiden”

Pr-man 1: ”Inte direkt. Vi gör samma sak på nya sätt hela tiden. Människor förändras inte. Människor är som de är. Allt vi behöver göra är att hitta nya sätt att bekräfta dem. 

Pr-man 2: ”Vad menar du?”

Pr-man 1: ”Ta det här med kvinnor till exempel. Kvinnor är kvinnor och de gillar saker som kvinnor gillar. Samma saker hela tiden. Om vi vill sälja till kvinnor så måste vi ta de sakerna och sälja dem som om de är något nytt”

Pr-man 2: ”Jag tror jag förstår. Vilka är sakerna som kvinnor gillar då”

Pr-man 1: ”32-43 åriga Hydman-Vallien-glas-samlande kvinnor i mellanstora svenska radhusområden?”

Pr-man-2: ”Ja”

Pr-man 1: ”Massor av grejor, kokböcker, heminredning, att ha lägre lön än män osv”

Pr-man 2. ”Ok. Hur gör vi en produkt utifrån det?”

Pr-man1: ”Jag tänker en mogen produkt”

Pr-man 2: ”Mogen? En mogen smak…”

Pr-man 1: ”[Skrattar okontrollerat]”

Pr-man 2: ”?”

Pr-man 1: ”[Drar efter andan] INTE SMAKEN, herregud, du är verkligen grön”

Pr-man 2: ”Inte smaken?”

Pr-man 1: ”Inte smaken dumbom, förpackningen, reklamkampanjen!”

Pr-man 2: ” OK! Hur ser en mogen förpackning ut. En mogen förpackning för 32-43 åriga Hydman-Vallien-glas-samlande kvinnor i mellanstora svenska radhusområden?”

Pr-man 1: ”Tja, en lite exklusiv guldfärg på en elegant smal burk. Och runda bokstäver, runda former i största allmänhet. Mjuka runda former”

Pr-man 2: ”Runda former?”

Pr-man 1: ”Kvinnor är GALNA i runda, mjuka bokstäver” 

Pr-man 2: ”Perfekt. Vad häller vi i burken då?”

Pr-man 1: ”Herregud du är verkligen besatt av innehållet!”

Pr-man 2: ”Jag tänkte det var viktigt också”

Pr-man 1: ”Vi tar två sådana där färgglada cider vi gör och blandar dem, 50/50, det blir perfekt”

Pr-man 2: ”Päron och mango?”

Pr-man 1: ”Absolut. Sedan måste vi komma på ett namn”

Pr-man 2: ”Päron och mango-cider?”

Pr-man 1: ”[suckar] Nej, det är nog inte så bra. Kom igen nu, vad gillar kvinnor att dricka på sommaren?”

Pr-man 2: ”Rosé?”

Pr-man 1: ”Perfekt! Nu tänker du!”

Pr-man 2: ”Fan vad glad jag blir. Vi har en produkt”

Pr-man 1: ”Det har vi, kom igen nu, vi drar till Riche och knäcker några flaskor”

Pr-man 2: ”Härligt! Du förresten, jag har tänkt på en sak”

Pr-man 1: ”Vadå?”

Pr-man 2: ” Tycker du inte det är konstigt att vi bara är två personer på det här mötet?”

Pr-man 1: ”Jo, det är lite konstigt”

Pr-man 2: ”Det är ju ett stort bryggeri. En rätt stor produktutvecklingsavdelning”

Pr-man 1: ”Det är sant”

Pr-man 2: ”Det här är inte särskilt trovärdigt, eller hur?”

Pr-man 1: ”Inte särskilt, nej. Men kanske finns det en mening med det här ändå? Någon kanske försöker säga något?”

Pr-man 2: ”Det hoppas jag verkligen”

 

17,90 kronor på systembolaget, nummer 1708 i katalogen

Ett hallon av fem möjliga