La Plata och sardellerna

Ansjovis är en komplicerad fisk. Det är i vardagligt tal egentligen inte alls en fisk, utan en speciell inläggning av skarpsill. Det finns även en fisk som heter ansjovis, och den brukar serveras inlagd. Då kallar vi svenskar den konsekvent nog för sardell, men i övriga världen är det detta som heter ansjovis. Jag tror att det är så här det hänger ihop. Virrigt är bara förnamnet. Hädanefter pratar jag om fisken ansjovis.

På La Plata i Barcelona kan man äta utmärkt friterad ansjovis. Det är ett litet hak med ett fåtal bord, på en hörna i en gränd nära hamnen i gamla staden. Spanjorerna äter på de allra konstigaste tider, men råkar man av en slump äta samtidigt som de går kön ut på gatan. Eller ja, det är inte någon egentlig kö eftersom man blir serverad även om man inte lyckades tränga sig in i lokalen. Tallrikarna med friterade ansjovisar åker fram och tillbaka, och folk slukar dem på stående fot. Någon har rensat dem på inälvor, men i övrigt är de friterade med huvud, ben, fenor och allt, och det är så man äter dem. Utan tillbehör.

Personalen pratade inte ett ord engelska, men med lite signalering kunde vi få fram att vi ville äta och dricka. De hade tre olika tapas, de redan nämnda ansjovisarna, korv och inlagd ansjovis (sardeller alltså). Han fortsatte duka fram saker tills vi signalerade stopp.

Stämningen var hög, och ljudvolymen likaså. Var tionde minut hyschade barmannen åt det mest högljudda sällskapet och de lydde. Man fick intrycket av att han hyschat var tionde minut de senaste femtio åren.

Detta är påträngande genuint, och smakar ytterst gott. Ta dig dit om du kan. La Plata, fyra rejält inlagda sillfiskar av fem möjliga.

Karta.

Störtebeker bock-bier (11599)

Ibland måste man göra ett val. Alldeles nyss stod jag inför alternativet att laga mat eller det att ta en öl istället. Nu sitter jag här med en Störtebeker bock-bier. Någonstans i kylskåpet drar ett gäng champinjoner en lättnadens suck. Själv väntar jag med att fira.

Störtebeker bock-bier har en behaglig smak av tysk fruktkaka med en viss biton av alkohol. Precis som all bocköl är den lite starkare än genomsnittlig öl, den håller 6,5%. Bocköl är en svår kategori och jag tenderar att bedöma dem efter hur provocerande de inte är. Det finns en del riktigt utmanande exemplar inom området och utmaningar av det slaget är inte alltid det man söker när man sätter sig ner för en öl. En del bocköl är helt enkelt maltiga på gränsen till det toxiska och flera har inte smak nog att motivera alkoholen.

I det perspektivet är denna Störtebecker ett fullständigt sansat exemplar. Den är maltig men inte på ett sätt som dödar fruktsmaken eller en liten bit av den som dricker den. Ska du dricka en enda öl till middag så rekommenderar jag denna.

14,90 kronor på systembolaget, nummer 11599 i katalogen

Tre bockar av fem

Seven Giraffes (1665)

Detta är en uppfriskande, behaglig och rätt lättfotad ale med smak av humle, citrus, fläder och nästan vad som helst utom en ale. Jag vet inte vad skottarna på Williams bros har gjort med den för att den ska bli så men jag håller det inte mot dem.

Seven giraffes påminner en hel del om Dugges lager No 1 eller andra humletunga lager. Det finns förstås sämre saker att bli liknad vid men jag skulle inte bli förvånad om någon puritan menar att en ale inte är en ale om den kan drickas i solen en varm sommardag. Den alen är dock här nu. Detta är alen för din safari.

Tre giraffer av fem möjliga

23,90 kronor på systembolaget, nummer 1665 i katalogen

Kals Stout (11473)

E den go eller? Nej, inte direkt. Det är en stout från Dugges  som nästan helt saknar skum och bubblor. Vid den inledande okulärbesiktningen såg Kals stout mest ut som avslagen julmust. Med risk för att gå händelserna i förväg så smakar den inte helt olikt avslagen julmust heller.

Världens mest kända stout är guinness och till dess berömmelse hör att det är den enda ölen vars bubblor sjunker istället för stiger. Kals stout har möjlighet att göra sig ett eget namn som den enda ölen som inte har några bubblor alls. Kanske har jag fått en dålig flaska.

Dugges Kals Stout smakar svagdricka som kryddats milt med apelsinskal. Smaken är ganska platt, tveklöst för att den inte rider på en våg av bubblande gaser. Är detta det slutliga beviset på att stout skall drickas på en pub där den pumpas upp ur underjorden av en överviktig fotbollshuligan i ett smutsigt förkläde? Kanske är det så, när jag tänker på det har jag sällan druckit goda stout från flaska. För lager råder nästan omvänt förhållande.

Det är som sagt inte omöjligt att det är just Gödsvinets provexemplar som fallit offer för produktionsfel på fabriken. Ifall Dugges skickar ett par backar med ny öl så kanske vi kan göra om den här recensionen. Tills dess ser det inte så bra ut.

27,90 kronor på systembolaget, nummer 11473 i katalogen

Två plattfiskar av fem möjliga

San Bitter – döden i flaskan

Tidigare har jag skrivit om Chinotto, svulsten i den ädla San pellegrinokroppen. Som del två i min läskodysse tänkte jag gå vidare till en annan svårsmält camparisläkting, San Bitter.

Med ett nätt välsvarvat yttre och blodrött innehåll lockar den sitt byte. När den väl tagit sig in i värdkroppen nästlar den sig snabbt ut i lukt- och smakorgan. Effekten är omedelbar, giftet härsket. Tungan vrider sig i plågor några varv innan den med ett förvånat, klandrande ”varför?” faller död ner i svalget.

Gillar du att svalka dig med en fyra bäsk efter joggingturen? Då är San Bitter något för dig.

Flaska: 5
Smak: 2
Känsla av exklusivitet/gödighet: 4
Nils subjektiva drickupplevelse: 3

Tur att flaskan inte är så stor, då svider det mindre att hälla ut det som inte slinker ner. Hade det inte varit för de förutsättningar som råder när man bor två stycken i en etta hade jag kanske sparat flaskan, för fin är den.

Fiskebaren

I lördags premiäråkte jag citytunneln i Malmö. Jag gjorde det inte enkom för att åka tunnel, utan även för att jag skulle till Köpenhamn och äta på Fiskebaren. Fiskebaren är en av de där trendiga restaurangerna som alltid snabbt ploppar upp när ett område i en storstad snabbt går från skabbigt till hippt. I det här fallet handlar det om det som de hippa köpenhamnarna kallar för Köpenhamns eget Meat packing district. Med det danska språkets osvikliga känsla för oknusslighet heter det Kødbyen, och adressen är Flæsketorvet. Namnen är underbara.

Fiskebaren har verkligen gjort sig mån om att behålla känslan av en sunkig köttpackningslokal. Inredningen är kal med vita klinkers. På toaletten spelas droppljud ur en högtalare så att man ska fatta att det skabbiga är medvetet och designat.

Här serveras mest fisk och skaldjur, men även någon enstaka kötträtt. Jag förväntade mig avskalat och rått, hela brutala fiskar och krabbor med en citronklyfta som enda garnering. Men så var det inte riktigt, alla rätterna var lagade och piffade till oigenkännlighet. Min torsk ackompanjerades av så mycket krimskrams att det var omöjligt att hålla reda på vad det var. Det smakade visserligen bra, men det var en rörig upplevelse. Blomkålsgratäng, jordärtskocka, tryffel, kastanj och ännu mer tryffel är bara några av ingredienserna jag såg.

Efterrätten var lika rörig. Havtorn och råkräm var grunden, men en mängd andra detaljer fyllde ut tallriken med resultatet att man inte visste vad man åt. Fortfarande gott, men dåligt sammanhållet. Efter fördrink och en halvpanna vin var det svårt att hålla ordning på alla små blad, godisar och krämer som yrde runt på fatet.

Långt senare på kvällen kunde vi sätta oss på ett tåg som tog oss direkt till de civiliserade delarna av Malmö. Trots det kaosiga vintervädret gick tåget både dit och hem utan problem, något man lärt sig att inte anta.

Fiskbaren får tre starka köttinpackningar av fem möjliga. Citytunneln får fem.

Kødbyens

Veggo vs Veggo

Hamburgaren är en grundpelare i den vegetariska kosten. Det är åtminstone så jag har kommit att känna den. Under min tid vid den Blekingska Nationen i Lund serverades vegetarianer endast undantagsvis något annat än vegetariska hamburgare från en stor, brun kartong i frysen. Ibland kanske de fick några stekta champinjoner, vid särskilt högtidliga omständigheter. Detta trots att vegetarianer och veganer säkert utgjorde 25% av de som uppehöll sig på nationen, kanske mer. De flesta kom ändå för ölen och musiken, vegetarian eller inte.

Den vegetariska hamburgaren är förstås just en lösning för vegetarisk mat som är lika enkel som kött. Dessutom liknar den kött, vilket är den sortens måttstock som vi köttätare mäter vegetarisk mat efter. Den vegetariska hamburgaren fyller en avgörande funktion i det smala fältet av icke köttbaserad snabbmat. Det är förstås därför den dragit till sig Gödsvinets intresse. Vi på Gödsvinet tar den onyttiga vegetariska maten på ett allvar den sällan känner. Det milt utopiska målet är fortfarande etableringen av Sveriges första helt vegetariska sportbar och vägen dit är kantad av små runda plattor av tofu.

Detta var det långsamma sättet att säga att det är hög tid för en recension av vegetariska hamburgare. I själva verket är det dags för två.

Quorn Burgare

Quorns burgare är engelsktillverkad puck av svampprotein (se Kalles kommentar), ägg, mjölk, korn och vetegluten. Jag säger detta helt utan någon förutfattad mening. Gödsvinets högteknologiska provkök i Vällingby stekte upp två av dessa drygt centimetertjocka och, faktiskt, ganska inbludande skivor i en neutral matlagningsolja på en grundligt rengjord stekpanna. Grillränderna tror jag så mycket jag vill på och det är inte särskilt mycket ens på en bra dag. Nu smakar Quorns burgare faktiskt rätt bra. Låt mig korrigera: Quorns burgare smakar väldigt mycket som motsvarande, djupfrysta burgare av kött. Jag utmanar dig på ett blindtest, givet att jag får välja köttalternativet. Nu är förstås djupfrysta hamburgare av puckkaraktär inte något många människor äldre än 12 år kan känna någon större entusiasm för. Ändå, kan man äta köttpuckar så kan man äta Quorns veggopuck. Priset är någonstans kring 35 spänn för fyra stycken. Betyget är 4 stealthvegetarianer av 5 möjliga.

Hälsans Kök Burgare

Har du fruktansvärda fördomar mot vegetariska hamburgare så är det nog dessa du tänker på. Hälsans kök är gör en liten rund biff av huvudsakligen sojaprotein (60%) och vetegluten (17%). Två exemplar av denna produkt preparerades på ett identiskt sätt som med Quorns burgare men med ett helt annat resultat. Konsistensen på sojabiffen är betydligt torrare och ifall den har en smak så missade jag den. Allt går förstås att rädda med dressing. När jag tänker på det så gjorde vi av med bokstavligen spannvis av dressing på Blekingska, då en gång för mycket länge sedan. Jag förmodar att man äter en burgare som denna för att undvika det blodiga alternativet i köttdisken men den goda saken har aldrig smakat sämre. En burgare som denna får mig att tänka att man nog, trots allt, måste laga mat om man ska undvika kött, vilket för övrigt är något som avhåller mig från att försöka. Priset är någonstans kring 30 kronor för fyra stycken. Betyget är 2 dammråttor av 5 möjliga.

Det återstår med andra ord en del arbete att göra för att nå fram till ett allvarligt alternativ till den köttbaserade vulgärmaten. Industrin verkar misslyckas lika ofta som den lyckas med något i den riktningen.

Nils Oscar kalasjulöl (11300)

Minns ni hur jag frågade om varför all julöl smakar som flytande versioner av julmaten? Här är ett intressant bidrag till den samlingen. Nils Oscar kalasjulöl smakar som ett helt efterrättsbord.

Först känner jag en liten bit sirapskola, sedan ett par knäck. Sedan kommer en hel jävla ris a´la Malta. Varför håller de på så här?

19,50 kronor på systembolaget, nummer 11300 i katalogen

Två vattentest av fem möjliga

Midvinternattens mörker 2010 (11321)

Midvinternattens mörker från Sigtuna är inget undantag. Den är en av dem. Julölen som smakar brödkryddor.

För inte så länge sedan åt jag mig igenom ett julbord någonstans på gärdet. Det var vällagat och bra arrangerat på alla sätt. Något som slog mig och som alltid slår mig vid julbord är dock att det är rätt många skarpa smaker som trängs i gommen. Ättika från sillinläggningar, rökt kött, salt kött, stark senap och så vidare. Varför man skulle vilja dricka sig till ännu en skarp kryddsmak är helt bortom min förmåga att förstå. Visst, man kan skölja rent med OP mellan tagen men risken är att man aldrig får uppleva det varma om man är lika renlig som mig.

Jag vet att jag varit inne på detta förut men jag behöver inte en julöl till julmaten. Frågan är när man behöver en Midvinternattens mörker?

Det är inget fel på ölen, det är en vackert sammansatt blandning av muskot, kanel, pommerans, kryddnejlika och kardemumma. Men det bara betonar min poäng. Varför ska man dricka som man äter?

29,90 kronor på systembolaget, nummer 11321 i katalogen

Tre vört av fem möjliga

Bloom in the park

Härom dagen var jag på finrestaurangen Bloom in the park. Deras elvarättersmeny (!) var beställd, och förkylningen var tillfälligt bortskrämd med en pillercocktail som skulle gjort en mexikansk narkosläkare kallsvettig. Det dukade bordet mötte oss med en ocean av bestick. Kvällen var upplagd för frosseri.

Bloom är en restaurang utan meny. Man får en chans att berätta om man är allergisk mot något, men i övrigt får man äta vad de serverar. Och det de serverar är delikat, lyxigt och inte minst experimentellt. Vissa, inte minst vissa skribenter på just den här bloggen, kan jag tänka mig fnyser åt den här typen av extrema utsvävningar. Men själv tycker jag att det är fantastiskt kul.

Jag ska inte tråka ut er med att berätta om alla elva rätter, jag kommer inte ens ur mitt minne kunna räkna upp dem, men ett par kan jag nämna. Gåslever med glass var till exempel något jag aldrig ätit förut. Dekadent och vulgärt, men smakerna passade verkligen ihop. Pilgrimsmusslan serverades med rök. Japp, precis så konstigt som det låter. Blodkorv återkom i två rätter, och det är inte första gången jag blir serverad blodkorv på finkrog det här året. En välkommen återkomst alltså. Haren serverades ovanpå en annan hare, och tillsammans med en brysselkålpuré. Brysselkål är otroligt gott när det tillretts av någon som kan. Hela trynet på grisen var representerat på en tallrik med både tunga och kind. Hummern var perfekt i all sin enkelhet. Ett gurkostron slank också ner. Alla rätter serverades naturligtvis med utvalda viner.

Hovmästaren (mannen med horn ovan) berättade inte vad vi serverades förrän vi ätit det. Och tur är väl det, för jag misstänker att tjurtestikeln inte slunkit ner med samma smidighet om jag vetat vad den lilla panerade bollen var innan. Den smakade som kyckling.

Elva rätter kräver sin entusiast, och trots att varje ny rätt var fantastiskt spännande var fem timmars sittning aningen för långt för att kallas normalt. Men jag rekommenderar ändå alla som har en kväll och några lusentappar över att prova. Detta är något annat än en middag.

Betyg är i sammanhanget meningslöst. För det priset ska det vara en upplevelse. Och det är det också.