recensioner

Beck’s (1549)

av Johan

Beck’s är ett av de största ölmärkena i världen vilket trots allt ger visst hopp om densamma. I Tyskland intar Beck’s ungefär samma position som Budweiser gör i USA. Det är skillnaden i smak och kvalité mellan dessa två öl som gör Tyskland till den enda öl-supermakten av de två länderna.

En gång på ett lokaltåg någonstans i Hessen kom jag att dela kupé med några gymnasieungdomar. De verkade vara så uttråkade som man bara kan vara i tonåren. Plötsligt tar en av dem fram en flaska Beck’s, öppnar den, dricker en klunk och fortsätter att läsa läxan som om han precis öppnat en fanta. Beck’s är en vardagshjälte.

En gång i en mycket stor lägenhet helt nära Kurfurstendamm i Berlin åt jag en tallrik grönsakssoppa. Värdinnan plockade fram en flaska Beck’s ur skafferiet. När hon öppnade den åt mig sa hon att det bästa med ljus tysk öl är att man inte blir bakfull av den. Beck’s kan utföra mirakel.

En gång i en annan del av Berlin var jag väldigt fel. Egentligen var jag på väg till Cardiff i Wales men jag fann mig på ett hotellrum inte långt från Kastanienallee i Prenzlauer Berg. Allt jag behövde för att orientera mig var dock att gå ner till en kvartersbutik och köpa ett par flaskor. Beck’s hittar hem varje gång.

En gång på en festival i Wiesbaden lyssnade jag på tysk musik. För att förbättra upplevelsen gjorde jag ett mycket stort antal besök till Beck’s-vagnen. Morgonen efter vaknar jag på en för mig okänd soffa i Mainz. Beck’s hittar bort ibland också.

När jag tänker att en öl vore trevligt så är det för det mesta en Beck’s jag tänkt på. Det finns öl i alla färger och former men ölen i sitt grundutförande påminner nog rätt mycket om Beck’s. Det finns inget märkvärdigt med Beck’s, den är inget konstverk. Den har smak men ingen påträngande sådan. Den har en fin beska som aldrig går för långt. 13:50 kronor på systembolaget, nummer 1549 i katalogen.

Fyra Fritz av fem

Gut und Gern, Magdeburg

av Johan

 ”Gut und Gern” är en gemytlig, liten restaurang som ligger precis nere vid Elbe i Magdeburg. Jag var där för ett tag sedan i sällskap av 13-14 kollegor från olika nordiska länder, varav de flesta beställde saker som oxfilé, entrecote och så vidare. Någon vågade sig på tysk grönkål med rullader.

Jag funderade ett tag på ”Biff Strindberg” men när jag konstaterat att absinth inte var inblandat så gick jag vidare till vad som egentligen var det självklara valet: Pfälzer Saumagen.

Kort tyskalektion: Pfälzer = någon från Pfalz, Sau= gris, sugga, Magen= mage. Vad jag beställde var alltså stoppad svinmage som skurits i skivor och stekts i smör.

 Exakt vad magen var stoppad med vet jag inte säkert men jag vågar hoppas det inte var dess naturliga innehåll. Det smakade rätt mycket kryddpeppar, vilket förde tankarna till fläskköttet i kroppkakor.

Magen serverades med sauerkraut och bratkartoffeln (stekt potatis) där det senare var ett litet avsteg från det traditionella, egentligen tror jag bara det ska serveras med surkålen och ett grovt, grått landbrot.

Hela anrättningen var mycket vällagad och smakfull, jag skulle utan vidare rekommendera Pfälzer Saumagen till den tysklandsresenär som verkligen vågar ta en promenad på den teutoniska sidan av verkligeheten.

Till Pfälzer Saumagen dricker man ett gott tyskt öl, så som Bitburger, gärna ymnigt.

Fyra lågtyskar av fem möjliga

Früli Strawberry Beer (1586)

av Johan

Senast jag drack fruktöl var i Belgien. Jävla Belgien. Det var verkligen inte roligt men när jag nu försöker igen undrar jag om inte allt kanske kan vara förlåtet.

Det en kväll i Bryssel för några år sedan. Morgonen efter väntade avrapportering av ett projekt för kommissionen. Jag var strängt upptagen med att få våra resultat att verka förståliga och jag hade redan slutat försöka få dem att verka intressanta. Sittande på hotellrummet slog det mig att jag inte ätit något på mycket länge. Jag gick ut på stan för att köpa något att äta medan jag jobbade och snart var jag tillbaka med en full påse med äpplen, ett paket kex och ett sexpack öl.

Aningslös öppnade jag den första burken öl med blicken fast i en powerpointpresentation som helt enkelt inte övertygade. Första klunken var fruktansvärd och sedan blev det snart värre. Jag hade köpt ett paket körsbärsöl och jag kan fortfarande minnas smaken med skräck och avsky. Naturligtvis drack jag ändå upp alla sex burkarna men satan i gatan vad de smakade illa.

Hur kom det sig då att jag gick och köpte en flaska av den nyligen lanserade jordgubbsölen Früli? Vårdslöshet i kombination med ett tilltagande vansinne? Ja möjligen, men jag har också en naturlig nyfikenhet för alla orangea lappar med texten ”nyhet” på systembolaget.

Früli luktar, ser ut och smakar i princip helt och hållet som proviva med jordgubbssmak. Det är inte alls dumt. Det är inte öl men det är inte dumt. En kall Früli direkt från kylskåpet är ett långt bättre alternativ än sådan där ravegrön, spetsad sockerlösning som en del människor dricker i obegripliga mängder så fort utomhustemperaturen stiger över 15 grader i solen.

Jag är inte säker på att jag någonsin kommer att köpa en flaska till men om det händer så är det en fullständigt medveten handling och inte en olyckshändelse som den där gången i den Belgiska huvudstaden. 14,90 på systembolaget, nr 1586 i katalogen.

Tre leende belgare av fem möjliga

OP Anderson Aquavit (42)

av Johan

Någonstans mellan två arbetspass fann jag mig hemma på jakt efter ett snabbt mål med tillräckligt med energi för den avgörande sista sträckan av dagen.

Snabbt och med stor rutin dukade jag upp en rätt bestående av tre oskalade men kokta potatisar, två sorters sill, två wasa husman med cheddarost, en Dugges Spring Beer och en flaska OP Anderson Aquavit.

Halvvägs igenom den sista potatisen börjar jag, något matt, ströläsa på etiketten till flaskan med OP. Mina ögon fastade instinktivt på den del av texten som löd ”Pernod-Ricardo”, längst till höger på baksidan av flaskan.

Det var då allt plötsligt stod klart för mig: Vi har haft en borgerlig regering i snart fyra år. Som filosofie doktor i statsvetenskap hade jag förstås redan misstänkt detta, men effekten av insikten var ändå betydande.

Den tredje söndagen i september 2006 förkunnade jag högerns seger redan efter vallokalsundersökningen för en misstroende republik i egenskap av expertkommentator i P4 Radio Jämtlands valvaka. Ändå var det först nu, först ikväll som jag förstod.

Sveriges kanske mest traditionella och förmodligen bästa aquavit är inte längre i statens ägo. Saker och ting har verkligen förändrats till följd av det borgerliga maktinnehavet.

Någon sa till mig att OP Anderson hade utgått från systembolagets ordinarie sortimente. Detta fick mig att planera en underjordisk gömma med flaskor i samma del av Blekinge som jag redan grävt ner allt annat jag vill spara till eftervärlden. Nu var det ju inte sant att OP utgått, men oron har ändå aldrig lämnat mig.

Denna oro strömmade av någon anledning tillbaka när jag insåg det internationella ägarskapet av denna kulturskatt. Det är en irrationell oro och jag är inte stolt över den. Ändå vill den inte försvinna.

Kommer OP Anderson att påverka valet i höst? Helt säkert och på fler sätt än vad vi nu anar. Tills dess smuttar jag försiktigt och uppskattar varje droppe så länge som den varar. 255 kronor på systembolaget, nummer 42 i katalogen.

Fyra genuina spritmonopolister av fem möjliga

Ersta terass, Stockholm

av Johan

Jag har ätit många, många gånger på Ersta terass. Så sent som idag frågade kocken om jag ville bli medlem men jag vet inte i vad. Med tanke på den häpnadsväckande utvecklingen som restaurangen genomgått sedan jag var där förra gången är jag dock beredd att bli en troende.

Det var första gången på ett tag som jag besökte terassen och det var med lågt ställda förväntningar. Som jag mindes det från hundra tidigare luncher var Ersta terass restaurangen med Stockholms vackraste utsikt men kanske tråkigaste mat.

Man brukade bli serverad fisk i fyrkantiga block med hastigt påhällda, krossade tomater. Det brukade se ut som en massaker i tetris-land på servingsplåten. Sönderkokt potatis, mickrofärdiga köttfärsbiffar och salladsbuffé från en konservburk, stället hade allt.

Ersta terass ligger i anslutning till Ersta sjukhus och förmodligen var det just sjukhusmat man åt när man satt där och blickade ut över strömmen och hela stan från högt uppe på Stigberget.

Något har hänt och det är bra. Idag beställde jag ”fisken” och fick en bit vitling som var perfekt stekt och täckt i en smörsky, kapris, selleri och ett antal andra grönsaker som jag hade behövt mitt exemplar av ”Flora i färg” för att identifiera. Fisken serverades med något som kan ha varit färskpotatis och var det inte det så bryr jag mig inte om skillnaden. Det var utsökt, salladsbuffén var en rätt i sig och Stockholm såg ut ungefär som vanligt.

Vid ett tillfälle satte jag något i halsen. Till och med detta lämpar sig Ersta terass för, jag var omgiven av uppskattningsvis 27 överläkare som genast greppade sina knivar. Inget blodspillan var dock nödvändig.

Kaffet var gott också.

När nu läget har fått gifta sig med en förträfflig lunchmat och en acceptabel stockholmsnivå på priset (80kr) så är Ersta terass ämnat för storhet

Fyra riktigt välstärkta vitrockar av fem möjliga

L’Air de Rien, Bryssel

av Johan
Schopenhauer?

Jag är statsvetare och Bryssel är statsvetarnas Serengeti. Det är där man kan se de verkliga vilddjuren vandra i det fria. Därför åker jag dit ibland men jag gör det inte lättvindigt. Det är nämligen en utmanande stad om man är ute efter att äta, dricka och överleva.

 Bryssel är ett steriliserat Paris och har man varit i Paris så vet man att det inte blir mycket kvar efter en sterilisering. Maten i Bryssel är helt enkelt lika smakfull som stadens arkitektur, invånare och kollektivtrafik.

 Hur som helst fann jag mig en kväll stående utanför en restaurang med det lätt Schopenhauerska namnet Láir de Rien. Platsen var en del av Bryssel som inte ligger i livösa landskapen kring EU-institutionerna men inte heller inne i gamla stan. Vi var sydväst om de gamla delarna, i vad en reseledare hade kallat en mer genomsnittligt Belgisk stadsdel. Gatuadressen var Chausse de Waterloo 559.

Utvändigt såg restaurangen ganska trevlig ut med sina höga fönster från något sekelskifte som inte var det senaste och med sin bräckliga port som öppnades på hörnet. Det kan mycket väl ha varit en butik i ett tidigare liv. Invändigt hade någon inrett i stil avsett för kaffebarer under slutet av 1990-talet, starbucks-imitation. Det är inte den stilen man vill ha.

Maten visade sig komma ganska nära att kompensera även för de inredningsmässiga snedstegen. Jag åt ett osannolikt mört stycke kött med en rödvinssås som smakade som ingen annan jag träffat på. Jag är osäker på vilken del av kossan som biten kom ifrån men den var skuren i skivor och täckt med ett tunt lager finhackad lök som simmat ett par längder i något aromatiskt. I sällskapet konsumerades det bland annat tournedos som panerats i ett heltäckande lager grovmalen svartpeppar, även detta utsökt enligt uppgift. Paradgrenen i Bryssel är förstås den friterade potatisen och de missade inte målet med den heller.

När den första verkliga missen kom så gick det ingen obemärkt dock. Det var vinet, de kallade det en pinot noir men tankarna gick till kylskåpskall körsbärssaft. Det var en klar flaska från Alsace som var sönderkyld och dessutom helt smaklös även i tinat tillstånd. När vi påpekade kylningen för servitrisen undrade hon vad vi förväntade oss att hon skulle göra med flaskan. Jag hade ett par förslag på den punkten, som jag dock avstod från att yttra. Hon erbjöd sig istället att värma den med händerna samtidigt som hon gjorde klart att denna teknik snart skulle omöjliggöras av hennes arbetsuppgifter. Vi drack eländet.

Atmosfären var rätt trevlig, trots inredningen, där satt en blandad skara människor, varav färgklicken bestod av en grupp med konservativt eleganta damer kring 80 i helt osannolika frisyrer som förklarar vad staden gjorde med Elisabeth Höglund.

Priset var klart överkomligt, min rätt kostade 17 euro vilket är billigt i Bryssel

Fyra brysselkex av fem möjliga

Fortant de France 2005 (12823)

av Johan
Mazel tov!

Oy vey! Ska en stor putz till goy som jag säga något om detta koshervin? Vilken chutzpah! Jag är sannerligen ingen meyvyn när det gäller vin som framställts i enlighet med judisk tradition men som vanligt låter jag inte det hindra mig.

Det är ändå med viss ekumenisk ödmjukhet som jag kör ner min schnoz i glaset och tar ett djupt andetag. Jag känner bubkes! Detta är verkligen inget påträngande vin, doften är mycket diskret och smaken är mer ett schtik än ett shpiel. Fortant är verkligen inte särskilt sträv för en cabernet sauvingnon.

Samtidigt är det inte alls något oangenämt vin, det är förmodligen trevligt till en stek av lamm eller nöt. Inte fläsk. 89 kronor på systembolaget, nummer 12823 i katalogen.

Tre kippot av fem möjliga

Sailor (1431)

av Johan

Dumheter. Det är allt jag har att säga. Det här är dumheter. Ett helt platt öl har parfymerats med honung och en våldsamt överdriven brödsmak. Någon har tappat den på en plasflaska och krängt den till systembolaget med hjälp av någon karibienkryssning åt ansvarig personal. Dumheter! 12,90 kronor på systembolaget, nummer 1431 i katalogen

En sjöbuse av fem möjliga

Dugges Lager No 1 (1413)

av Johan

Vi har kommit till en punkt i den svenska bryggeriutvecklingen där det får anses modigt av ett seriöst menande mikrobryggeri att göra en enkel men välsmakande öl. Dugges lager no 1 är en sådan öl.

Lager no 1 har en lite högre maltighet än den genomsnittliga lagern men humlearomen gör den frisk och betydligt mer lättfotad än många andra lageröl för finsmakare.

Det finns egentligen ingen anledning att dricka någon annan öl. 24,90 kronor på systembolaget, nummer 1413 i katalogen

Fyra vegakepsar av fem möjliga