Jämtlands påsköl (1399)

Kristnat eller inte, påsken kommer till Jämtland ändå. Jag minns Jämtland, hur skulle jag kunna glömma?

Ett sätt skulle förstås kunna vara att fortsätta dricka öl med samma maltbett som denna. Ändå kommer minnena tillbaka kraftigare och kraftigare för varje klunk.

Utanför fönstret fallen kvällen över Norrmalm och kvällens första farbröder har redan börjat kretsa kring bögporrbion längre ner på gatan. Mina tankar är dock nu helt och hållet någon annanstans, i en republik värdigt en kung. Jämtland var mitt hemland i den större delen av sex år och Jämtlands bryggerier var utan tvivel en del av den upplevelsen.

Jämtar tar Jämtland på allvar och ett jämtländskt öl har alltid prioritet framför ett storsvenskt. Jag är tacksam att föremålet för den republikanska yran är ett så fint bryggeri och att inte pripps blå bryggs i Jämtland. För tro mig, de hade insisterat på att det dracks också.

Jag har gått igenom bryggeriets sortimente fler gånger än vad Folkhälsoinstitutet i Österund anser är lämpligt.  De är av varierande karaktär men just maltigheten för dem samman. Jag vågar påstå att jag hade placerat detta påsköl i Jämtland vid ett blindtest.

Jag vet inte vem som ritar etiketterna till Jämtlands bryggerier men han borde släppas lös någonstans i Skäckerfjällen där han kan leva på björksskott och färsk fisk och aldrig röra en färgkrita igen. Jag har inget emot att ha ett sjöodjur på etiketten, tvärtom uppskattar jag en varelse som kan förkroppsliga den verkliga och den av jämtar upplevda exceptionaliteten i länet. Det ändrar dock inte att etiketten ser ut att ha ritats av någon som endast mycket långsamt är på väg att återanpassas till samhället.

Påskölen är en kraftfull, maltig öl vars humletoner är djupa och mörka. Det är en utmärkt öl från en speciell plats och jag förstår inte varför den skulle vara begränsad till en särskild högtid. 24,90 kronor på systembolaget, nummer 1399 i katalogen

Fyra storsjöodjur av fem möjliga

Dortmunder Actien-Brauerei (DAB) (1670)

Köksbänksrealism

 Jag hyser en djup tacksamhet mot det här ölet. Efter ett stort antal flaskor med franskt vin tar DAB mig tillbaka till ursprunget, tillbaka till ölet.

Smakmässigt är detta ingen uppenbarelse i sig. DAB påminner rätt mycket om Norrlands Guld, samma brödighet, samma balanserade beska och samma anspråkslöshet. Den stora upplevelsen är just att DAB med enkla medel visar precis vilken bra idé en kall öl är. Livet blir aldrig svårare än så här.

Detta är ingen öl för de fina salongerna. Detta är en öl för gillestugan i en mexitegelvilla som du inte kommer kunna fortsätta betala amorteringarna på om det fortsätter så här. Detta är en öl för brännboll med gräsfläckar och en öl för hemkomsten efter en dag på fjället.

Dortmunder Actien-Brauerei – när du vill vara dig själv för en stund.

11,90 på systembolaget, nummer1670 i katalogen.

Tre vardagshjältar av fem möjliga

Texas Burger Co

"Så säg Willie, vad tycker du om att de kallar sig Texas Burger?"

Det har sagts att en burgare är en burgare och aldrig någonsin och aldrig någonstans har det varit så sant som ikväll på Texas Burger Co vid Stureplan i Stockholm.

Ingen kan bli besviken på 150 gram kött och en kall öl men ingen kan direkt heller minnas upplevelsen mer än två timmar senare. I själva verket kunde jag inte ens minnas namnet på restaurangen när jag nu lagt alldeles för få steg mellan mig och det värsta av Stockholm. Jag var tvungen att använda www.google.se (de är nya men de är bra).

Jag valde restaurangens standardburgare och att inte fundera för mycket på det. Jag tror att man fick en bit saltgurka till. Åtminstone hoppas jag att det var en saltgurka.

Menyn sa att burgaren serverades med ett fritt val av friterad potatis men de skrev inte ut vem som gjorde valet. Det var hur som helst inte jag och det var antagligen bäst så.

Den för kvällen influgne affärsjuristen som deltog i måltiden såg ut att drömma sig bort till förhandlingsprotokoll och avtalsbilagor som en flykt till något mer färgstarkt och spännande medan han petade i den lilla plastburken med sur, marinerad vitkål.

Jag uppskattade musiken som helt påtagligt strömmade ut i lokalen och vidare ut på en iskall Birger Jarlsgata. Loretta Lynns varma stämma tinade flera kvadratmeter is på trottoaren men kunde göra mycket lite åt atmosfären inomhus. När Willie Nelson plötsligt talade till mig från en högtalare på väggen var det med ett budskap om att gå hem eller bli full på det där sättet som man bara kan bli i en countrylåt.

Fast Willie var aldrig riktigt där och vi var tvungna att gå vidare. Närvaro var helt enkelt inget som kännetecknade platsen där vi hamnat för en timme av ord om tider och platser som måste ha varit bättre.

Texas Burger Co är en kedja och restaurangen på Birger Jarlsgatan är avsedd att bli den felande länken mellan det enkla ursprunget borta på Kungsgatan och något högre, bättre som enligt obekräftade rykten existerar vid kvarteren kring Stureplan.

Jag är inte säker på vad det är men jag är rätt övertygad om att det inte finns på Texas Burger Co.

Chateau Gratien 2006 (2236)

Chateau Gratien är ett kompromisslöst vin. Relationen till vinet avgörs för evigt i den första munnen. Antingen ryggar du tillbaka för kärvheten och den respektingivande fruktsyran eller också rycker du till dig flaskan och avslutar den ensam i toppen av ett träd. Jag är inte beredd att komma ner än.

För ner näsan i glaset och ta ett djupt andetag. Inandningen kommer att växa till en mäktig vind som lägger dina flimmerhår rotlösa i en skoningslös stormfällning. Detta vinet kräver inte respekt, det kräver intensivsjukvård.

Att producera ett vin som består av enbart Cabernet franc är som att göra sushi och utesluta allt utom wasabin. Det är en sjuhelvetes idé. I Bourdeaux kryddar man ibland med fem procent av denna druva och tio procent händer.  Inte ens i Loiredalen får man särskilt ofta för sig att låta Cabernet franc dominera men på Chateau Gratien i Saumur Champigny lät man det hända. Vi kan kalla det epicentrum.

Vad gör man då med ett vin som detta? Nio av tio saker man kan göra med det är förbjudna av genevekonventionen men jag antar att man dricker det till mat som tål omild behandling och som inte själv behöver stå i centrum.

Att ta en mun av detta vin är som att bita för hårt i ett grässtrå som man satt i munnen i slutet av en period med för mycket banjobaserad musik i hörlurarna. Först blir det beskt men när beskan lagt sig stiger en örtig gräsarom upp ur syrorna.

Det är inte nödvändigtvis en lätt smak att ta till sig och den har inget att erbjuda den som tycker att livet i stort har förlorat sin sötma. En flaska vin en fredag framför TV:n funkar mot det mesta men detta vin tappas inte i en flaska formad som en katt. Detta är i Jarl Kulles ord en TIGER.

Chateau Gratien är inget vin man dricker fem glas för mycket av i soffan för att man har haft en jobbig vecka. Chateau Gratien är ett vin som man utan att reflektera över det klär upp sig för innan man öppnar det. Urkorkningen blir en liten ritual som avslutas med en givakt. 89 kronor på systembolaget, nummer 2236 i katalogen.

Fyra frätskador av fem möjliga

Folkunga Sushi, Stockholm

”En sushi-restaurang på Södermalm?”, kanske du tänker och det är faktiskt helt korrekt, de har sådana där nu.

Detta är i min mening en av de bättre, låt vara att denna uppfattning nästan helt formats  av att Folkunga Sushi ligger ungefär 2 minuters gångväg från min arbetsplats och att jag inte testat några andra ställen.

Jag är dock inte ensam om att återvända dit. Varje gång man pressar sig genom dörren kring lunchtid möts man av en stor samling män i 35-årsåldern alla klädda som Anderssonskans Kalle.

En visdom stor och sann för sushi-restauranger är dock att de flesta bara hämtar mat och att sittplats går att finna även när det verkar omöjligt.

En mellanstor sushi-tallrik kostar 80 kronor och då ingår soppa, te och all tjuvlyssnad information om förlagsverksamhet för queer-litteratur som du kan äta.

Sushin ser ut och smakar exakt som all annan sushi överallt i världen, möjligtvis med undantag för Japan. Laxen är fin men den där kräftstjärten saknar som vanligt all smak och de drycker som kräftor kräva. Inte mycket att säga om maten egentligen. Det är sushi. Du kommer att må som en sjöelefant en timme efter lunch men av någon anledning känner du snart ett behov av mer fisk.  

Det är egentligen det bästa man kan säga om Folkunga Sushi, man kommer tillbaka.

Tre fina fiskar av fem

Djuret

Djuret är en restaurang med en idé, ingen tvekan om den saken. Den inkluderar kött. Mest kött egentligen. Fast med finess och ett gott hantverk. Sedan så är allt väldigt rutigt, det hör till på något sätt.

Hur vi fick ett bord en lördagskväll kommer jag aldrig att förstå. Visserligen var det OS och Melodifestival på TV och det värsta snökaoset sedan 1987 lamslog huvudstaden men ändå.

Restaurangen på Lilla Nygatan i Gamla Stan var liten, gemytlig och uppvärmd när vi en efter en trillade in genom dörren likt fyra av Armfeldts karoliner. Lokalen var smakfullt inredd med turkiska mattor på golvet och grislampor i taket. P.G Wodehouse möter John Wayne Gacy.

Det finns en annan idé också. På Djuret äter man ett djur åt gången. Jag förstod först principen som att man äter en individ åt gången men senare har jag förstått att det är en ras åt gången. Detta förklarar att det fanns stek åt alla och att kocken slapp finna användning av alla kroppsdelar på den hjort vi åt.

Skrev jag stek? Naturligtvis menar jag steken, den bestämda formen är inte förhandlingsbar, även om det alltså rör sig om många stekar från en flock av hjortar.

Steken var bra. Hjort och rådjur brukar variera mellan att vara antingen torra eller mjälla, nästan leveraktiga när man tillagat dem. Jag vet inte vad kocken utfört för slags voodoo på den här köttbiten men den var saftig och mör på ett sätt som jag aldrig upplevt att hjort kan vara. De hade trots allt en poäng, detta var inte stek, detta var steken.  

Steken hade sällskap av några små svampar och lökar och de kom väl överens. Stämningen förstärktes ytterligare på tallriken då en stor klick med potatismos anslöt sig till sammankomsten. Kanske var det inte potatismos, det kan mycket väl ha varit potatismoset. Som allt bra potatismos innehöll det mycket få potatisar men en väl tilltagen dos med smör. Smöret.

Till detta drack vi ett vin som ingen av oss läste namnet på, vi följde prislistan tills vi hittade något med bara tre siffror. Ett utmärkt val. Djuret har annars ett gott dryckesutbud med ett flertal bourbons som verkar passa in i den speciella miljön där. Gamla köttkvarnar som ljusstakar, köttvågar som klädhängare och bordsdukar med slaktintruktioner? Då är det bourbon.

Sammantaget var det en bra idé och en trevlig upplevelse vilket är en kombination som jag hade slutat tro på.

4 starka kadaver av 5 möjliga

 

Laboure-Roi Bourgone Rouge 2008 (5475)

Bourgone är utan vidare en plats i Frankrike. Pinot noir är definitivt en druva som man borde känna till. Det är åtminstone vad man skulle kunna tro.

Mitt tidigaste minne av en pinot noir från Bourgone sträcker sig tillbaka till tiden kring niosnåret ikväll. Detta betyder inte att jag inte druckit just pinot noir från Bourgone tidigare än så, bara att jag i sådana fall inte minns det.

Jag är rätt säker på att jag druckit en pinot noir från Alsace. Det var en fruktansvärd upplevelse som jag utan tvekan kommer att delge omvärlden i detta forum så fort jag får tillfälle. Men Bourgone? Det ringer ingen klocka.

Nu är ändå pinot noir något som Bourgone är välkänt för och visst måste den fruktiga, uppfriskande smaken av ett lite svalt vin med en ljus röd färg ha nått även mig i något sammanhang.

Denna flaska från Laboure-Roi har en angenäm smak av blandsaft och så här efter två glas kan jag konstatera att den järntunga smaken av för mycket jordgubbar regerar mitt gomsegel. Vinet saknar nästan helt egen strävhet men den lämnar efter sig känslan som infinner sig i munnen då du upptäckt att det är gratis påtår på lingondricka i lunchmatsalen.

Flaskan säljs med skruvkapsyl vilket är en lysande detalj för alla oss som aldrig tagit den rituella sidan av drickandet på riktigt allvar. Det spelar ingen roll att man inte får visa upp sin nya korkskruv om man istället har möjligheten att återförsegla en öppnad flaska. Inte för att jag kan garantera att det kommer att bli aktuellt med just detta exemplar just ikväll men jag gillar att ha möjligheten. En ritual som jag för övrigt uppskattar är just att stampa på kapsylen.

Laboure-Roi Bourgone Rouge är utsökt till ost, kallskuret och en annan flaska vin som faktiskt smakar något. Den är frisk och lite syrlig men om jag var ute efter något som var friskt och lite syrligt så hade jag ringt din mamma. Visst har vinet nyanser men de är alla målade i vattenfärger. Det finns inget fel i detta men har du sett en akvarell så har du inte sett alla men du har fortfarande ganska tråkigt.

Var sak har sin tid och visst har jag möjlighet att boka in ett eftermiddagsmöte med denna flaska någon fredag i juni. Tills dess är ärendet bordlagt. 89 kronor på systembolaget, nummer 5475 i katalogen

Tre lingon av fem möjliga

Chateau Etienne (2269)

I Saint Chinian vätter alla vinplanteringar mot Medelhavet men det är inte därför jag skulle kunna tänka mig att dricka detta rödvin till fisk. Det smakar helt enkelt vitt. Vem gillar ett rödvin som smakar vitt? Vem det än är så misstänker jag att det är någon som också gillar Frankrike.

Många låter blickarna glida vidare från denna flaska där den står bredvid sådana påtagliga grannar som Chateau de Seguin i systembolagets hyllor. Man måste ha sett saker och veta saker för att fastna vid ett vin som detta. Framför allt måste man ha sett Frankrike och sett att det var gott. När du var där var detta ett enkelt vin i en ännu enklare tid.

När man är ung och på glid mot okända mål är det svårt att se hinder och denna flaskan låter dig inte misstänka att det alls finns några. Det finns nästan ingen strävhet som kan lägga hinder för en galopperande naivitet doftande av fläder och anis. Befinner du dig med ett interrailkort på ett tåg mellan Toulouse och Paris i sällskap av en lite för torr limpa bröd och en hård ost i en för varm tågkupé så är detta vinet för dig. Men har det något att säga när man är lite över 30 och inte alls längre mobil? Du vill tro det och det finns stunder då du verkligen gör det även om de kommer allt mer sällan.

Du tror på det för du var där då och ingen annan kan säga det. Du var där när det betydde något och nu kan ingen övertyga dig om att ett vin ska vara fylligare även om du i stunder av klarhet inser att det fattas något. Det är inte lätt att säga vad detta något är men det smärtar dig att tänka på att du förlorade det mellan 22 och 32. Ålder är inte bara en siffra, ålder är att veta att man förlorat något man aldrig kommer att finna igen. Vinet är detsamma men ändå är något inte riktigt samma sak och du vet att det inte är den kvalmiga tågkupén som saknas.

Chateau Etinenne är friskt, nästan sött, och jag kan inte se att det skadar om man kyler det till strax under 15 grader och serverar det en varm sommardag.

Det kommer en dag då du har kommando över grillen. Solen steker och det gör du också. Oset från det grillade köttet och majskolvarna blandar sig med doften från den nyklippta gräsmattan. Grönsalladen och osten osar förhoppningsvis inte men de finns där likväl. Kycklinggrytan som de rekommenderar på Chateau Etiniennes etikett står antagligen och bränner vid inne i köket eftersom det var en korkad idé till att börja med. Det är då du återförenas med ditt unga jag i en skål i ett vin som du minns från en tid då egentligen inget som betyder något var bättre. 85 kronor på systembolaget, nummer 2269 i katalogen

3 starka 30-årskrisare av 5 möjliga

Chateau de Seguin 2007 (3958)

Det är nästan omöjligt att lära sig alla de viner som slotten kring Bordeaux sänt ut i världen men vill man komma ihåg en flaska så ser jag inget fel i att minnas denna. Jag kommer att göra det.

Var upphör vin att vara en dryck för att istället bli nyckeln till ett rum man vill komma in i? Är det på högplatån Entre deux Mers i trakterna av Chateau de Seguin? Det är möjligt men kartan för socialt avancemang är suddig även under perfekta omständigheter. Är blandningen av cabernet sauvignon och merlot något man kan ge bort till någon som äger en herrgård i Sörmland? Vilken druva var det han hatade i ”Sideways”? Kommer de att skratta åt dig bakom din rygg eller är du inne på riktigt?  Du visste att det var lång väg till toppen men du trodde aldrig att vandringen skulle fastna vid systembolagets hylla för vin mellan 70 och 99 kronor. 

Ett välrundat men ändå fylligt vin fullt av frukt och bär borde fungera från slott till koja till en herrgård i Sörmland men hur komplext vinet än är så kommer verkligheten ändå alltid att vara lite mer invecklad. Det är väl därför man dricker vin, för att verkligheten skall bli begriplig för en stund? Det är vad du trodde men på vägen upp har du förstått att vin är mer än så. Ett vin markerar gränsen mellan de som kommit fram och de som fortfarande irrar planlöst på en högplatå utanför Bordeaux.

Chateau de Seguin 2007 är ett mycket behagligt vin om du väljer att dricka det själv eller i sällskap av nöt eller lamm. Det är ett vackert vin och en liten klisterlapp vittnar om lagrar vid någon tävling men det är inte det loppet som du löper i. Du skulle inte kunna bry dig mindre om den perfekta balansen mellan strävhet och syra. Är det rätt flaska? Bordeaux är väl fint? Dyra engelska oljerockar är också fina men ingen jävel bär dem längre. Men Bordeaux, ingen kan säga något om en flaska från Bordeaux? En vinvisa från studenttiden dyker upp i ditt huvud där du står framför hyllan med viner för 70 till 99 kronor. Är det bra? På den tiden föredrog du en öl i flaska och egentligen gör du det nog fortfarande. Men den tiden är över, den kommer aldrig tillbaka.

Det är ett bra vin men är det fint? Bordeaux? Vinet håller 12,5% men du skulle behöva något starkare, något enklare. 89 kronor på systembolaget, nummer 3958 i katalogen.

4 karriärister av 5 möjliga

Etiopisk bärs

Ölen i Etiopien är på det hela taget en god överraskning – inte lika bäst-i-branchen som kaffet, men på det hela taget riktigt bra. Passade på att pröva 6 av de 7 inhemska ölsorterna när jag var där, å får passa på att ge en kortrescension.

Dashen
Klart den bästa ölen, en kraftigt skummande lager med en härlig beska och rejält efterbeska. Ordentligt ölig smak, absolut inget lättdrucket trams. Bryggs i Gonder, namngiven efter Etiopiens högsta berg Dashen, som är Afrikas näst högsta.

Castel
En öl med fransk förebild, frisk med lätt beska. Aningen mer åt det lättdruckna hållet, men fortfarande en öl med äran i behåll. Bryggs av St. George Brewery i Addis Ababa.

St George
Den mest lättdruckna av ölen jag testade, stack inte ut i någon riktning. Trots detta varken vattnig eller övermåttan tråkig, vilket jag ofta tycker lättdruckna öl är. Inte helt oväntat bryggs det av St George Brewery.

Bati
En rätt medelmåttig men ändå schysst lager, med en hyfsad efterbeska, från St. George Brewery.

Meta beer
En aning mörkare och lite kraftigare öl, med en rik, närmast fruktig smak. Lätt beska. Bryggs av Harar brewery, som underhållande nog är placerat i den muslimska staden Harar, enligt uppgift världens fjärde heligaste muslimska stad.

Hakim Stout
En habil stout efter engelsk modell. Av den knäckiga, lite söta modellen, snarare än torra saker åt guinness-hållet. Även detta en produkt från Harar brewery.

Har inte uppgifter om alkoholstyrka, men samtliga öl landade mellan 4.2 och 5 volymprocent, dvs högst rimliga styrkor – aldrig tal om någon spritsmak. Inhemsk bärs nummer sju, Bedele, fick jag inte tillfälle att testa. På den alkoholfria fronten har vi Harar sofi, en root beer-liknande skapelse som påminner en del om hakim stout, men även om svagdricka och utspädd cola. Kort sagt, ingen större upplevelse – men sen är jag förvisso inget större fan av root beer.