Min jakt på turkiskt äppelte har varit framgångsrik och märkvärdigt odramatiskt. Visserligen inledde jag den med att korsa Nälsta till fots för att på så sätt nå Rinkeby landvägen. Det kan vara en strapatsrik resa vilket inte minst illustreras av att jag hamnade i Hjulsta. Jag följde solen och en sägen om orientens handelsmän och de varor som de låter byta händer i det fjärran Rinkeby. Så förskräckligt avlägset är det ju förstås inte – jag ser Rinkeby från min balkong – men ska man vandra fyra till fem kilometer i eftermiddagssolen så behöver man ett romantiskt skimmer att filtrera UV-strålningen genom.
Jag anlände till sist Rinkeby med hjälp av tunnelbanan och även om det var ett ganska pittoreskt att vandra omkring där så uppvisade handelsplatsen anmärkningsvärt få försäljare av turkiskt äppelte. Rinkeby är naturligtvis känt för sin mångkulturella atmosfär och inne i den lilla basaren var det nästan som om man helt lämnat Sverige och hamnat i Malmö. Med två tomma händer och ett SL-kort for jag vidare mot innerstaden. Jag tog kortaste vägen till kaffebutiken Sibyllan på Östermalm där de trollade fram en stor låda turkiskt äppelte på under fyra sekunder. Varför ska jag alltid göra allt så svårt?
Det turkiska äppelte som man köper i Sverige är förstås inte lika bra som det man dricker i en gränd i Istanbul? Jo, det är det faktiskt och dessutom kommer det inga tiggerskor och visar upp sina undernärda barn vid mitt skrivbord i Vällingby. Från där jag sitter kan jag sörpla njutningsfullt och bortse från att det finns några som helst problem i världen. Med utsikt över Rinkeby.
Som framgår av bilden tillagar jag en hel kanna åt gången. Elma Çay är lika gott kallt. Man kan även hälla i ett par isbitar, en skiva citron och en skvätt gin och servera det som iste. Man är till och med förlåten om man häller i en sked socker. Det går åt rätt stora mängder torkade äppelbitar om det ska vara någon mening med det men det spelar ingen roll nu. Jag har upprättat en fungerande handelsrutt.
Jag besökte mitt lokala systembolag härom dagen. Nej, det är inte löpsedelmaterial. Jag noterade dock något som kan betecknas som intressant under stunder av grav tråkighet. Skruvkapsylen är på väg att ta över.
I likhet med alla som egentligen inte förstår något letade jag efter rödvin utifrån ursprungsland. Nationalitet har förstås i sig ingen betydelse för vinet. Om det talar till dig är det på ett språk som du förstår. Nationaliteten är dock en del av varumärket och vad det betyder beror på vilka stereotyper som du använder dig av. Köp ett franskt vin och du ser dig själv världsmatt smutta ur ett högt glas vid ett bord ut mot gatan medan du bryskt river av ett stycke till från pain richen. Ett australiensiskt vin är grillfest, ett sydafrikanskt är personalfest på en gymnasieskola och ett spanskt är att kräka sangria bakom glasskiosken på Kaananbadet. Personligen köper jag helst tyska, franska och ibland amerikanska viner.
Eftersom jag begränsar mig till vissa nationaliteter så börjar ett par hyllor bli ganska grundligt kartlagda på systembolaget. De nya flaskor som jag fann under mitt senaste besök var alla utrustade med skruvkapsyl. Jag har inget emot skruvkapsyl, jag tycker det är ganska praktiskt. Det var dock ändå förvånande att se högst respektabla viner krönta med en lite metallkrona. Jag gick igenom ett par hyllor och fann att kring hälften av alla flaskor hade skruvkapsyl. Så har det inte alltid varit. Det är inte länge sedan den i stort sett enda anständiga flaskan rödvin med skruvkapsyl var Gnarly Head(6597).
Med skruvkapsylen går kanske vinet samma väg mot förenkling som så många andra livsmedel. Frukt skärs upp åt oss, kakdegen kommer färdig från butiken och grillskivan har legat i marinad i ICA:s köttdisk under en ständigt allt längre bäst-före tid. Korkskruven kommer kanske snart fylla samma funktion som den där fina filékniven som man egentligen aldrig använder.
Problemet med att vin kräver en korkskruv har jag tidigare löst genom att helt enkelt köpa den enklaste och billigaste versionen jag hittar när behovet uppstår. Jag äger väldigt många dåliga korkskruvar. Oftast sker detta när jag är ute och reser och endast under senare tid har jag tillbehörsutrustat min resväska med en korkskruv komplett med en påskruvad vinkork som skydd för skador på väskan. En av mina korkskruvar köpte jag i Tunisien inför ett djärvt försök att dricka mig igenom landets vinsortimente. Vinet var ok men framför allt var det mycket bättre än det Eau-de-Kamel som jag tror att de destillerade fram från dadlar. Mitt resesällskap hade insjuknat i någon sorts galopperande raketmage så jag satt på rummet vi delade och ploppade upp ständigt nya flaskor medan jag drack och berättade anekdoter från mitt spännande liv som medelålders statsvetare för den redan plågade.
Det finns förstås en möjlig förklaring som jag hittills har förbisett. Det systembolag som jag besökte ligger på Ångermannagatan i Vällingby, mindre än 100 meter från min port. Som jag redan konstaterat så är detta en butik för den som dricker hellre än bra. Där köper västerorts hårt arbetande medelklass sitt lådvin och en betydande del av varorna konsumeras förstås i uret. Skruvkapsyl sparar tid i uret. Det är möjligt att systembolagen i den delen av världen som vi känner som något annat än Vällingby fortfarande har en större andel flaskor med traditionell kork. Om så är fallet så är det dock bara en tidsfråga innan trenden sprider sig österut på gröna linjen. Kom ihåg var ni hörde det först, skruvkapsylen kommer att ta över världen.
Det var en het förmiddag i Istanbul så jag drack hett te. Ärligt talat hade jag kunnat tänka mig en öl men givet omständigheterna föredrog jag att inte tänka alls.
Det var en smutsig gränd helt nära Taksim torget där Orhan Pamuk säkert bott någon gång under sin barndoms exil från släktens hyreshus bara några kvarter bort. Där jag satt kunde jag blicka ner mot Peras livliga gågata İstiklâl Caddesi medan den långsamt fylldes med flanörer. Egentligen väntade jag på att det skulle bli dags att åka ut till flygplatsen som i likhet med så mycket annat döpts efter Mustafa Kemal Ataturk, det moderna Turkiets grundare.
Det var hett turkiskt äppelte som jämte det kolsvarta kaffet är landets nationaldryck. De fruktteer som säljs i Sverige under kända varumärken är undantagslöst odrickbara. Turkiskt äppelte är dock något helt annat och om det görs rätt är det nästan lika bra som en öl en het söndagsförmiddag efter en veckas konferens i Turkiets kulturella huvudstad. Smaken beskrivs bäst som te med klara äppeltoner.
En kvinna några bord framför mig blåste sensuellt rök från en vattenpipa genom öppningarna i sin niqab. En amerikansk dam haltade in med en ryggsäck och en man från mellanöstern för att fråga den barnarbetande kyparen ifall toaletten kostade något. Jag tittade ner i mitt anteckningsblock och fortsatte skriva dessa rader.
Var kan jag få tag i bra turkiskt äppelte i Sverige? Helt säkert i Malmö men dit far jag inte än på ett tag och jag har fått smak på något som inte låter sig vänta. Jag är beredd att chansa på Skärholmen.
Den minderåriga kyparen i basketlinne försökte få mig att betala 10 lira för teet men jag gillade hans entreprenörsanda så jag lämnade ändå ett mynt på bordet när jag gick. Kvinnan i niqab verkade le från under sitt skynke. Den amerikanska kvinnan kom aldrig tillbaka.
Flygplatser är de mest alkoholliberala platserna i Sverige. Särskilt utmärker sig Arlanda men det dricks frisinnat även vid mindre flygplatser runt om i landet. Det spelar ingen roll vad klockan är eller vart man är på väg. Flyplatsölen är där ändå.
En gång åkte jag utomlands med nästan alla anställda på min dåvarande arbetsplats i Norrland. Vi flög från Frösön och mellanlandade på Arlanda för byte till Prag. Det var en oturlig transfer och vi hade flera timmar att slå ihjäl i Stockholm. Vi visste alla vad det betydde. Vi skulle snart ha ett fylleupplopp på vårt samvete. Det var åtminstone vad vi trodde. Vår kloka chef hade dock tänkt ett steg längre. Hon bokade en sal i Arlandas konferenscenter och tillsammans med ett par handfasta medlemmar ur den adminstrativa personalen ledde hon alla egensinniga akademiker som kedjefångar dit. Denna förutseende handling är dock inte det intressanta i sammanhanget. Det intressanta är vad som hände då vi släpptes ut igen och det fortfarande återstod 40 minuter tills planet lyfte mot Tjeckien.
Vi sprang. Det finns inget annat sätt att beskriva det. Vi sprang till en sportbar i terminal 5 och professorer, doktorander och lektorer kunde sedan ses hänga över en bardisk i intensiva och snart rätt irriterade försök att beställa innan avgång. Lugnet sänkte sig något efter den första ölen men jag såg till att hinna med en till och sedan en till innan vi tvingades springa till planet. När jag steg ombord hörde jag orden ”boarding completed”.
Vad är det som gör flygplatsölen så oundviklig? Det finns förstås de som är flygrädda och ibland intalar jag mig att det är därför jag dricker den. Det är förstås inte sant.
Mitt personliga rekord i flygplatsöl var under en resa till Ljubljana. Kvällen innan resan hamnade jag på en mycket sen efterfest i Östersund. Jag sov två timmar innan jag gick ner till det tidigaste morgontåget till Stockholm. Jag slocknade innan biljettviseringen. Eftersom jag satt min mobiltelefon på ringning vaknade jag någonstans mellan Uppsala och Arlanda. På Arlanda mötte jag mitt resesällskap. De satt i samma sportbar som den där gången vi reste till Prag. Vi hann med ett par öl även om jag hällde ut den första över bordet. Den snälla servitrisen gav mig en ny gratis. På planet möttes vi av hälsningsfrasen ”boarding completed”. Jag somnade.
Vi mellanlandade i Prag. Under en halvtimme letade vi efter en maträtt som inte var panerad – en i sällskapet var äggallergiker – sedan drack vi öl. Vi satte oss i en minimal kiosk och bar precis vid gaten. Där satt vi i ungefär 20 minuter efter det att vi sett vår sista levande själ. Sedan gick vi ombord. ”Boarding completed”. Jag somnade.
Det finns något mycket målmedvetet i drickandet av flygplatsölen. Historien om resan till Ljubljana är förstås extrem men flygplatsölen är för många ändå en självklarhet även vid mer konventionellt resande. En möjlig förklaring till att någon dricker öl klockan halv sju på morgonen på Arlanda är att den personen inledde dagen i Taipei 16 timmar tidigare. Denna förklaring hjälper dock inte de medelålders skånska affärsmän som inleder morgonen med en stor stark och en gammeldansk på Sturup innan de bordar första Stockholmsplanet.
Inrikesflygplatsölen är kanske den mest intressanta. Sportbaren på Arlandas terminal 4 är en plats som jag återkommer till. Innan jag flyttade till Stockholm passerade jag igenom den ungefär en gång i månaden. Även om det finns många skärmar som visar sport av olika slag så har jag aldrig träffat någon som verkar speciellt idrottsintresserad där. Däremot har jag träffat och pratat med en lång rad människor på affärsresor för företag i de mest skiljda branscher, någon politiker och några hemvändare från utlandssemestrar. Alla dricker flygplatsölen.
Jag är säker på att de allra flesta av de man möter i baren på inrikesterminalen inte skulle ha druckit någon öl den kvällen om det inte varit fråga om just en flygplatsöl. För att inte tala om eventuella kombinationserbjudanden av blasköl och jägermeister.
Är det resan i sig som gör att man känner sig friare att dricka? Man är ute ur fållan, ute på vägen, på drift om än bara för att presentera malmöfilialens delårsrapport för stockholmskontoret? För småbarnsföräldrar och andra personer med trängda privatliv kan det säkert vara en högst reell känsla av frihet för några timmar.
Varför dricker jag flygplatsölen? Den främsta anledning är nog att det ännu inte uppfunnits ett bättre sätt att få tiden att gå väldigt fort. På flygplatser är jag väldigt tidigt på plats och väldigt sent på planet. Jag vill tro att flygplatsölen har något att göra med båda de sakerna.
Ibland är svaret dock så enkelt som att flygplatsölen är fruktansvärt god. Låt mig berätta om den godaste flygplatsölen som jag någonsin har druckit.
Resan började även denna gång i Östersund och jag tror att jag skulle till Glasgow men det kan ha varit Paris eller Frankfurt. På grund av statlig reseersättning, omoralisk irländsk personalpolitik och ett par andra saker var det billigaste sättet att ta sig dit att först köra bil till Skavsta och sedan flyga med Ryan air. Problemet var att Ryan airs flighter går väldigt tidigt på morgonen, då luftrummet är billigt. Planet gick strax innan sju på morgonen vilket gjorde att jag fick köra kring klockan 22:00 på kvällen för att vara säker på att komma i tid till avgång.
Vid halv fem haltade jag in i den tomma terminalbygnaden utanför Nyköping. 68 mil värkte i varenda led och i varenda muskel. Det som smärtade mest var dock att jag redan innan hade vetat hur man mår när man stiger ur bilen på den grusade långtidsparkeringen. Detta var nämligen varken den första eller den sista gången jag reste på detta vis. Det var dock första gången jag beslöt mig för självmedicinering mot vägarnas alla krämpor. Baren öppnade vid sex och jag var där.
Jag köpte en halvliters Carlsberg och balanserade den i två trötta och lätt skakande händer bort till ett litet bord. Jag kände ännu norrlandsvägarnas gungningar när jag satte glaset till läpparna men med första munnen lärde jag mig att rulla med vågorna i perfekt harmoni. Knutar löstes upp i mitt inre och solen gick upp över heden. Först var jag lättad över att vara framme men ett par centimeter ner i glaset blev jag glad över att fortfarande vara på väg.
Finns det inget socialt stigma med att dricka en halvliters Carlsberg på Skavsta flygplats klockan halv sju en vardagsmorgon? Antagligen. Men där fanns väl ändå inga jag kände, inga som jag kände förpliktelser mot? Det är vad jag trodde. På en liten promenad med ölen i en nu helt stadig hand mötte jag min handledare från forskarutbildningen och hans fru. Jag orkade inte förklara att jag varit vaken i 24 timmar och kört bil i sju av dem. Samtidigt insåg jag att en förklaring inte var nödvändig. De stod i utkanten av serveringsområdet och såg lite överaskat på mig när jag gick mot dem. I deras händer såg jag att de höll varsin flygplatsöl.
Det regnar i Boston. Inget lägger sordi på ströva-runt-i-stan-lusten som ett 24-timmarsspöregn. Jag tog inte ens på mig regnjackan i ett infall av bristande verklighetsuppfattning tidigt på morgonen.
Med detta som förutsättning övergick morgonens sightseeing och shopping snabbt i en målmedveten jakt efter det som absolut måste göras innan hemresan kl sju imorgon bitti. I mitt fall var detta spritinköp.
En snabb sökning på en populär sida på internet sa mig att jag skulle gå till Federal wines & spirits, och det är inget jag fick anledning att ångra. Lokalen var liten och klientelet var ungefär till hälften tunga alkisar. Jag hade inga direkta förväntningar, men de hade ett helt ok sortiment så jag bad om tips på lite bra bourbon.
Denna fråga gjorde ägaren så själaglad att han ägnade den följande trekvarten åt att prata destilleriteknikaliteter och whiskeymässor med mig. Mycket av det var begripligt, en del var det inte. Under vår konversation lyckades han svara i telefon och betjäna kunder med en avundsvärd simultankapacitet. När jag kom därifrån hade jag hans visitkort, namnet på en bra bourbonentusiast och -importör i Stockholm, två flaskor med ”good juice” och magen full med dyr bourbon som jag fick provsmaka under vårt samtal.
För de med andra böjelser hade affären även mycket bra öl och vad som verkade vara en hyfsat snobbig vinkällare. Om du är i Boston och törstig, missa inte det här stället.
Just nu sitter jag i en gräsligt blå bil mellan Montreal och Boston. Kanada som ligger bakom oss har bjudit på ett flertal kulinariska upplevelser.
Till att börja med har Montreal, en stad fyllt av europakomplex, restauranger med en skylt som säger ”apportez votre vin”. Det betyder kort och gott att stället inte har fullständiga skyldigheter, men att man gärna får ta med sitt eget vin att dricka till maten. Med en alkoholdubbelmoral inte obekant för en svensk kan man ofta köpa sin flaska i en affär några meter bort.
Igår kväll var vi sugna på japansk mat, något de sägs vara bra på i Montreal. Vi hittade ett rejält sunkigt ställe med till synes noll gäster. Men inomhus var stället gigantiskt, och gott om folk. Minns ni scenen från polisskolan där de sitter och äter vid ett stekbord med en kock som väsnas överdrivet mycket och det hela slutar med att den stackars guldfisken, vars skål placerats på bordet i fråga, blir kokt? Precis så var det. Sedan stod kocken och jonglerade med sina verktyg och stekte och eldade och skämtade och vi såg förnöjt på och drack vår varma sake. Vad maten smakade är sekundärt, showen var värt det.
Dagen efter, dvs idag, strax innan vi passerade gränsen, dvs nyss, stannade vi på en diner. Jag beställde, som sig bör, hamburgaren. Den serverades dränkt i sås. Alltså hela burgaren. De hade gjort en helt vanlig burgare, och sedan hällt sås över den med bröd och allt. Såsen var något obestämbart geléartat. Nu hoppas jag stilla att detta var ett kanadensiskt påhitt och inget jag behöver uppleva igen.
Nu ser jag fram emot ett Boston fyllt av hummer och lokal öl. Som inte är dränkt i sås.
