restauranger

Ersta terass, Stockholm

av Johan

Jag har ätit många, många gånger på Ersta terass. Så sent som idag frågade kocken om jag ville bli medlem men jag vet inte i vad. Med tanke på den häpnadsväckande utvecklingen som restaurangen genomgått sedan jag var där förra gången är jag dock beredd att bli en troende.

Det var första gången på ett tag som jag besökte terassen och det var med lågt ställda förväntningar. Som jag mindes det från hundra tidigare luncher var Ersta terass restaurangen med Stockholms vackraste utsikt men kanske tråkigaste mat.

Man brukade bli serverad fisk i fyrkantiga block med hastigt påhällda, krossade tomater. Det brukade se ut som en massaker i tetris-land på servingsplåten. Sönderkokt potatis, mickrofärdiga köttfärsbiffar och salladsbuffé från en konservburk, stället hade allt.

Ersta terass ligger i anslutning till Ersta sjukhus och förmodligen var det just sjukhusmat man åt när man satt där och blickade ut över strömmen och hela stan från högt uppe på Stigberget.

Något har hänt och det är bra. Idag beställde jag ”fisken” och fick en bit vitling som var perfekt stekt och täckt i en smörsky, kapris, selleri och ett antal andra grönsaker som jag hade behövt mitt exemplar av ”Flora i färg” för att identifiera. Fisken serverades med något som kan ha varit färskpotatis och var det inte det så bryr jag mig inte om skillnaden. Det var utsökt, salladsbuffén var en rätt i sig och Stockholm såg ut ungefär som vanligt.

Vid ett tillfälle satte jag något i halsen. Till och med detta lämpar sig Ersta terass för, jag var omgiven av uppskattningsvis 27 överläkare som genast greppade sina knivar. Inget blodspillan var dock nödvändig.

Kaffet var gott också.

När nu läget har fått gifta sig med en förträfflig lunchmat och en acceptabel stockholmsnivå på priset (80kr) så är Ersta terass ämnat för storhet

Fyra riktigt välstärkta vitrockar av fem möjliga

Ät Kanada

av Jonas

Just nu sitter jag i en gräsligt blå bil mellan Montreal och Boston. Kanada som ligger bakom oss har bjudit på ett flertal kulinariska upplevelser.

Till att börja med har Montreal, en stad fyllt av europakomplex, restauranger med en skylt som säger ”apportez votre vin”. Det betyder kort och gott att stället inte har fullständiga skyldigheter, men att man gärna får ta med sitt eget vin att dricka till maten. Med en alkoholdubbelmoral inte obekant för en svensk kan man ofta köpa sin flaska i en affär några meter bort.

Igår kväll var vi sugna på japansk mat, något de sägs vara bra på i Montreal. Vi hittade ett rejält sunkigt ställe med till synes noll gäster. Men inomhus var stället gigantiskt, och gott om folk. Minns ni scenen från polisskolan där de sitter och äter vid ett stekbord med en kock som väsnas överdrivet mycket och det hela slutar med att den stackars guldfisken, vars skål placerats på bordet i fråga, blir kokt? Precis så var det. Sedan stod kocken och jonglerade med sina verktyg och stekte och eldade och skämtade och vi såg förnöjt på och drack vår varma sake. Vad maten smakade är sekundärt, showen var värt det.

Dagen efter, dvs idag, strax innan vi passerade gränsen, dvs nyss, stannade vi på en diner. Jag beställde, som sig bör, hamburgaren. Den serverades dränkt i sås. Alltså hela burgaren. De hade gjort en helt vanlig burgare, och sedan hällt sås över den med bröd och allt. Såsen var något obestämbart geléartat. Nu hoppas jag stilla att detta var ett kanadensiskt påhitt och inget jag behöver uppleva igen.

Nu ser jag fram emot ett Boston fyllt av hummer och lokal öl. Som inte är dränkt i sås.

L’Air de Rien, Bryssel

av Johan
Schopenhauer?

Jag är statsvetare och Bryssel är statsvetarnas Serengeti. Det är där man kan se de verkliga vilddjuren vandra i det fria. Därför åker jag dit ibland men jag gör det inte lättvindigt. Det är nämligen en utmanande stad om man är ute efter att äta, dricka och överleva.

 Bryssel är ett steriliserat Paris och har man varit i Paris så vet man att det inte blir mycket kvar efter en sterilisering. Maten i Bryssel är helt enkelt lika smakfull som stadens arkitektur, invånare och kollektivtrafik.

 Hur som helst fann jag mig en kväll stående utanför en restaurang med det lätt Schopenhauerska namnet Láir de Rien. Platsen var en del av Bryssel som inte ligger i livösa landskapen kring EU-institutionerna men inte heller inne i gamla stan. Vi var sydväst om de gamla delarna, i vad en reseledare hade kallat en mer genomsnittligt Belgisk stadsdel. Gatuadressen var Chausse de Waterloo 559.

Utvändigt såg restaurangen ganska trevlig ut med sina höga fönster från något sekelskifte som inte var det senaste och med sin bräckliga port som öppnades på hörnet. Det kan mycket väl ha varit en butik i ett tidigare liv. Invändigt hade någon inrett i stil avsett för kaffebarer under slutet av 1990-talet, starbucks-imitation. Det är inte den stilen man vill ha.

Maten visade sig komma ganska nära att kompensera även för de inredningsmässiga snedstegen. Jag åt ett osannolikt mört stycke kött med en rödvinssås som smakade som ingen annan jag träffat på. Jag är osäker på vilken del av kossan som biten kom ifrån men den var skuren i skivor och täckt med ett tunt lager finhackad lök som simmat ett par längder i något aromatiskt. I sällskapet konsumerades det bland annat tournedos som panerats i ett heltäckande lager grovmalen svartpeppar, även detta utsökt enligt uppgift. Paradgrenen i Bryssel är förstås den friterade potatisen och de missade inte målet med den heller.

När den första verkliga missen kom så gick det ingen obemärkt dock. Det var vinet, de kallade det en pinot noir men tankarna gick till kylskåpskall körsbärssaft. Det var en klar flaska från Alsace som var sönderkyld och dessutom helt smaklös även i tinat tillstånd. När vi påpekade kylningen för servitrisen undrade hon vad vi förväntade oss att hon skulle göra med flaskan. Jag hade ett par förslag på den punkten, som jag dock avstod från att yttra. Hon erbjöd sig istället att värma den med händerna samtidigt som hon gjorde klart att denna teknik snart skulle omöjliggöras av hennes arbetsuppgifter. Vi drack eländet.

Atmosfären var rätt trevlig, trots inredningen, där satt en blandad skara människor, varav färgklicken bestod av en grupp med konservativt eleganta damer kring 80 i helt osannolika frisyrer som förklarar vad staden gjorde med Elisabeth Höglund.

Priset var klart överkomligt, min rätt kostade 17 euro vilket är billigt i Bryssel

Fyra brysselkex av fem möjliga

T-Banegrillen, Hökarängen

av Johan
T-banegrillen är inte helt lätt att lägga märke till

Endast väldigt lite är egentligen känt om denna snabbmatsinrättning och dess självförklarande namn. Det är ett sådant där ställe som man kan passera tusen gånger utan att riktigt lägga märke till det. Kanske har det alltid legat där, ingen vet.

Grillen är hur som helst placerad i ett mycket litet skjul mellan Hökarängens tunnelbanestation och Farsta brandstation. Det var där jag fann den en gång för länge sedan då jag för första gången bytte från tunnelbana till buss på min väg till Sköndalsbro. Åren gick och endast nyligen kom jag mig för att testa menyn där, då jag blivit akterseglad av buss 182 med nästan 20 minuter till nästa.

Från utsidan av den skokartongstora byggnaden framstår inte T-banegrillen som ett särskilt attraktivt lunchalternativ men då alternativen aldrig många och i bästa fall bara delvis skräckinjagande i Hökarängen så valde jag att gå in genom den för låga dörren.

Insidan av T-bane grillen ser ut att ha inretts i ett samarbete mellan Sibylla och Tännäs sameby. Allt är gjort av omålat trä vilket också kan indikera att lokalen tidigare tjänstgjort som busskur.

Jag kände mig modig och beställde en tunnbrödsrulle och en coca-cola.

Tunnbrödet var något torrt men välstruket med smör. Potatismoset kom med ett glatt pling från en lucka i väggen. Den smala korven som lite resignerat blickade ut över brödkanten såg ut att ha haft en svår sista tid, helt utan värdighet. Grönsakerna tillförde mycket lite vitaminer och ännu mindre färg till anrättningen.

Det hela var dock acceptabelt under omständigheterna, låt vara att de var eländiga, och saken var trots allt över ganska snabbt. Den sista stumpen av smulande tunnbröd offrade jag till den gröna holken på busshållplatsen.

Jag lämnade den och T-banegrillen där och steg på bussen utan att se mig om.

Två kulor mos av fem möjliga

Texas Burger Co

av Johan
"Så säg Willie, vad tycker du om att de kallar sig Texas Burger?"

Det har sagts att en burgare är en burgare och aldrig någonsin och aldrig någonstans har det varit så sant som ikväll på Texas Burger Co vid Stureplan i Stockholm.

Ingen kan bli besviken på 150 gram kött och en kall öl men ingen kan direkt heller minnas upplevelsen mer än två timmar senare. I själva verket kunde jag inte ens minnas namnet på restaurangen när jag nu lagt alldeles för få steg mellan mig och det värsta av Stockholm. Jag var tvungen att använda www.google.se (de är nya men de är bra).

Jag valde restaurangens standardburgare och att inte fundera för mycket på det. Jag tror att man fick en bit saltgurka till. Åtminstone hoppas jag att det var en saltgurka.

Menyn sa att burgaren serverades med ett fritt val av friterad potatis men de skrev inte ut vem som gjorde valet. Det var hur som helst inte jag och det var antagligen bäst så.

Den för kvällen influgne affärsjuristen som deltog i måltiden såg ut att drömma sig bort till förhandlingsprotokoll och avtalsbilagor som en flykt till något mer färgstarkt och spännande medan han petade i den lilla plastburken med sur, marinerad vitkål.

Jag uppskattade musiken som helt påtagligt strömmade ut i lokalen och vidare ut på en iskall Birger Jarlsgata. Loretta Lynns varma stämma tinade flera kvadratmeter is på trottoaren men kunde göra mycket lite åt atmosfären inomhus. När Willie Nelson plötsligt talade till mig från en högtalare på väggen var det med ett budskap om att gå hem eller bli full på det där sättet som man bara kan bli i en countrylåt.

Fast Willie var aldrig riktigt där och vi var tvungna att gå vidare. Närvaro var helt enkelt inget som kännetecknade platsen där vi hamnat för en timme av ord om tider och platser som måste ha varit bättre.

Texas Burger Co är en kedja och restaurangen på Birger Jarlsgatan är avsedd att bli den felande länken mellan det enkla ursprunget borta på Kungsgatan och något högre, bättre som enligt obekräftade rykten existerar vid kvarteren kring Stureplan.

Jag är inte säker på vad det är men jag är rätt övertygad om att det inte finns på Texas Burger Co.

Ett sällskap på en

av Johan

Poängen med snabbmat är att den är snabb och under lyckliga omständigheter även mat. Detta är väl anledningen till att man går till ställen som McDonalds, Burger King , Max och så vidare? Min teori är att snabbheten helt säkert är något som kunderna uppskattar men det är inte anledningen till att de söker sig mot frityroset i stora klungor. Förklaringen till kundernas antal är deras antal.

De gånger jag ställer mig i skottlinjen för en köttsemla med engelskspråkigt namn är företrädesvis när jag reser för jobbet eller för att komma undan detsamma. Jag reser ensam och om jag även äter ensam så gör jag det inte sällan på en plastbricka. McDonalds framgång sammanfaller med ett ökat ensamätande utanför hemmet.

Det finns förstås inga hinder för att gå på en traditionell restaurang själv också men något i det formatet säger att det egentligen är en social verksamhet. När man går på restaurang är det inte för maten och den nedlåtande serveringen i sig utan för att umgås. Att sätta sig själv vid ett bord med vit duk och tända ljus är lite som att gå till danspalatset och valsa ensam. All respekt åt den som klarar av det men folk kommer att prata.

McDonalds är i kontrast rent affärsmässigt, man tar sin bricka och sätter sig i ett hörn för att äta och inget annat. Den 17-åriga gothtjejen bakom kassan skulle inte bry sig om man självantände och dog och det är just det man uppskattar.

Det finns en annan anledning till att ensamätarna föder McDonalds mer än vad McDonalds föder dem. Det finns inget fint sätt att säga detta men har du sett dig själv när du äter på McDonalds? Jag var för ovanlighetens skull på just en sådan restaurang med två gamla kollegor för ett tag sedan och det var ingen rolig syn. Vi satt alla tre tysta medan vi i skam rotade runt bland papper och plast efter föda på brickan. Med allt mer glansiga händer och ansikten tryckte vi i oss utan att se varandra i ögonen. Någon av oss tänkte säkert att det var trevligare att gå dit själv.

En tredje anledning till att gå dit själv är ju just att det inte är så särskilt socialt meriterande att äta på McDonalds. Detta är åtminstone fallet bland de professionella akademiker som jag vistas bland, de är antingen vänsterradikala eller vinsamlare eller båda sakerna och en Big Mac passar varken till pinot noir eller revolutionen. 

Känslorna är dock aldrig ömsesidiga, McDonalds kan leva med nästan vilka kunder som helst. Hos dem är vi fria från alla sociala band som bundit oss i århundranden. Någon av oss tänker säkert att vi trodde det skulle vara roligare.

Folkunga Sushi, Stockholm

av Johan

”En sushi-restaurang på Södermalm?”, kanske du tänker och det är faktiskt helt korrekt, de har sådana där nu.

Detta är i min mening en av de bättre, låt vara att denna uppfattning nästan helt formats  av att Folkunga Sushi ligger ungefär 2 minuters gångväg från min arbetsplats och att jag inte testat några andra ställen.

Jag är dock inte ensam om att återvända dit. Varje gång man pressar sig genom dörren kring lunchtid möts man av en stor samling män i 35-årsåldern alla klädda som Anderssonskans Kalle.

En visdom stor och sann för sushi-restauranger är dock att de flesta bara hämtar mat och att sittplats går att finna även när det verkar omöjligt.

En mellanstor sushi-tallrik kostar 80 kronor och då ingår soppa, te och all tjuvlyssnad information om förlagsverksamhet för queer-litteratur som du kan äta.

Sushin ser ut och smakar exakt som all annan sushi överallt i världen, möjligtvis med undantag för Japan. Laxen är fin men den där kräftstjärten saknar som vanligt all smak och de drycker som kräftor kräva. Inte mycket att säga om maten egentligen. Det är sushi. Du kommer att må som en sjöelefant en timme efter lunch men av någon anledning känner du snart ett behov av mer fisk.  

Det är egentligen det bästa man kan säga om Folkunga Sushi, man kommer tillbaka.

Tre fina fiskar av fem

Djuret

av Johan

Djuret är en restaurang med en idé, ingen tvekan om den saken. Den inkluderar kött. Mest kött egentligen. Fast med finess och ett gott hantverk. Sedan så är allt väldigt rutigt, det hör till på något sätt.

Hur vi fick ett bord en lördagskväll kommer jag aldrig att förstå. Visserligen var det OS och Melodifestival på TV och det värsta snökaoset sedan 1987 lamslog huvudstaden men ändå.

Restaurangen på Lilla Nygatan i Gamla Stan var liten, gemytlig och uppvärmd när vi en efter en trillade in genom dörren likt fyra av Armfeldts karoliner. Lokalen var smakfullt inredd med turkiska mattor på golvet och grislampor i taket. P.G Wodehouse möter John Wayne Gacy.

Det finns en annan idé också. På Djuret äter man ett djur åt gången. Jag förstod först principen som att man äter en individ åt gången men senare har jag förstått att det är en ras åt gången. Detta förklarar att det fanns stek åt alla och att kocken slapp finna användning av alla kroppsdelar på den hjort vi åt.

Skrev jag stek? Naturligtvis menar jag steken, den bestämda formen är inte förhandlingsbar, även om det alltså rör sig om många stekar från en flock av hjortar.

Steken var bra. Hjort och rådjur brukar variera mellan att vara antingen torra eller mjälla, nästan leveraktiga när man tillagat dem. Jag vet inte vad kocken utfört för slags voodoo på den här köttbiten men den var saftig och mör på ett sätt som jag aldrig upplevt att hjort kan vara. De hade trots allt en poäng, detta var inte stek, detta var steken.  

Steken hade sällskap av några små svampar och lökar och de kom väl överens. Stämningen förstärktes ytterligare på tallriken då en stor klick med potatismos anslöt sig till sammankomsten. Kanske var det inte potatismos, det kan mycket väl ha varit potatismoset. Som allt bra potatismos innehöll det mycket få potatisar men en väl tilltagen dos med smör. Smöret.

Till detta drack vi ett vin som ingen av oss läste namnet på, vi följde prislistan tills vi hittade något med bara tre siffror. Ett utmärkt val. Djuret har annars ett gott dryckesutbud med ett flertal bourbons som verkar passa in i den speciella miljön där. Gamla köttkvarnar som ljusstakar, köttvågar som klädhängare och bordsdukar med slaktintruktioner? Då är det bourbon.

Sammantaget var det en bra idé och en trevlig upplevelse vilket är en kombination som jag hade slutat tro på.

4 starka kadaver av 5 möjliga

 

Frihet är att inte bestämma själv

av Jonas

En mycket tydlig trend i dagens matklimat är att vi som konsumenter vill bestämma mindre och mindre själva. Vi vill gärna låta någon annan göra valet åt oss.

Freedom!
Freedom!

Det finns väldigt många exempel i restaurangvärlden. Många, kanske inspirerade av Gordon Ramsey, minskar och minskar sin meny till bara ett fåtal rätter. Djuret i Stockholm som några av oss besökte för några veckor sedan (och som jag hoppas snart recenseras här) serverar bara ett djur åt gången, olika delar av det i tre-fyra olika huvudrätter. Belle Epoque som jag åt på härom veckan har en vegetarisk, en fiskrätt och en kötträtt. Bloom, som jag åt på för några år sedan, var helt klart före sin tid och hade inte ens en meny. Man satte sig, de serverade och sen fick man betala.

Vin till maten ska vi inte ens prata om, det är bara utdöende dinosaurier som läser (och eventuellt begriper) vinlistan, vi andra ber kyparen/kyperskan berätta vad vi ska ta. Om det till äventyrs finns fler än tre rätter på menyn frågar vi densamme även om vad vi ska välja att äta.

Köttrestaurangerna går ifrån den hittills rådande regeln som gått ut på att ju finare en restaurang är, desto finare del av det aktuella djuret serveras. De finaste serverar oxfilé, något som känns ganska dammigt idag (om än inte på något sätt äckligt). De nya trevarna på området, till exempel Bastard i Malmö, låter istället de finare rätterna innehålla så udda delar av djuret som möjligt. Är det inte vitlökshalstrad tolvfingertarm från en närodlad skogsmus eller syltade rådjursögon till huvudrätten så är det inte längre värt över tvåhundringen.

Det är också populärt med närodlat och säsongsbetonat. Borta är den glädje som spritts tillsammans med den tekniska utvecklingen under hela 1900-talet, som möjliggjort att vi kan äta vad som helst, när som helst. Nu låter man sig begränsas av årstiderna helt frivilligt. Man kan beställa hem veckans grönsaker i en låda som någon annan plockat ihop. Man kan göra det med hela veckans mat för en hel familj för den delen, och då följer till och med recepten med. Man inte bara accepterar att någon annan sätter spelreglerna, man känner sig fri från att begränsas av sig själv.

Själv välkomnar jag detta. Eller rättare sagt, jag har gått på trenden. Jag gillar att flytta det valet från mig till någon annan. Det är behagligt att bara acceptera att man måste äta spetskål till middag, för att man prenumererar på en grönsakslåda för innerstadsmiljöpartister med dåligt samvete.

Den intressanta frågan är vart detta ska leda. Vi har kommit till den här trenden för att folk ville röra sig bort från färdigmat med dåliga råvaror och tillsatser. Samtidigt är den naturliga fortsättningen att vi blint accepterar vad som än serveras, och vi återkommer till någon form av TV-dinner deluxe, som utöver att vara färdigkomponerad och redo att micras, även kommer hem i sjupack varje måndag. Att gå på restaurang blir som att äta på ålderdomshem, man sätter sig vid ett långbord och slevar i sig vad någon dukar fram. I mina öron låter detta som motsatsen till dagens matdiskurs, men onekligen verkar vi vara på väg dit. Eller kan någon se en ljusare framtid?

It’s all about freedom.