Spanien

Nomada La Manchurita (11297)

av Johan

Jag har vanligtvis inte mycket att säga om gose men det har vanligtvis heller aldrig direkt hindrat mig. Gose är en sur-salt öl från östra Tyskland om det inte räcker för dig så kryddas den i likhet med alla öl du gillar med koriander.

Ölen på bilden är, mig veterligen, inte kryddad med koriander. Den är kryddad med kombucha, en sur-söt asiatisk te-dryck med påhittade hälsoeffekter. Ingen verkar helt säker på var i Asien man först jäste detta te men alla vet var gose som denna kommer ifrån. Spanien.

Nomada La Manchurita är en art-typiskt blekgul dryck med en doft av fläderbärssaft och jäst. Smaken är också blekgul men med en långt mer invecklad och, när allt är sagt och gjort, angenämare karaktär. Den smakfullt citrussyrlig men också lite örtig och inte alls så salt som en rad gose, som faktiskt kommer från Östtyskland, kan få dig att förutsätta.

I mitt naiva tillstånd ifrågasättande undrade jag på vägen till Hammarby sjöstads systembolag varför butiken valt att släppa en gose mitt i högsommaren. Jag undrade också varför de valt att släppa den endast på mitt tredje närmaste systembolag men den frågan kan jag låta bero.

Nomada La Manchurita är ett alldeles inspirerat val av sommardryck. Den är frisk, nästan uppfriskande, och jag rodnar endast fläckvis inför att kalla den ”fräsch”. Gud vet att det inte är ett ord som jag har anledning att använda ofta. Den är också bara laddad med 4 volymprocent så man dricka precis hur många som helst i sommarsolen.

27:90 kronor på systembolaget, nummer 11297 i katalogen

4 Bergamott av 5 möjliga

Laugar Punkarra

av zonk

Laugar-PunkarraLiksom Gödsvinet Gamla Enskede så har nu Gödsvinet Bromma varit åstad på grund av byggbuller, närmare bestämt skulle tre-fyra decimeter betonggolv bilas bort i källarlokalen inunder G. Brommas krypin. Exakt vad som kan betraktas som rimliga levnadsbetingelser har ju onekligen skiftat en del i Sverige och numera verkar takhöjd under 2.70 inte anses mänskligt eller godtagbart för någon, liksom ett badrum ju helst ska rymma en mindre bil utöver ett halvdussin deluxe-stora torkskåp, torktumlare, tvättmaskiner etc för att det ska kallas rimlig levnadsstandard. Hursomhelst. Gödsvinet fann för gott att lämna detta behjärtansvärda arbete för framtida boendes fromma långt bakom sig, och spendera några dagar på sydligare breddgrad, närmare bestämt i Madrid. Nu är det ju ett slag sen Gödsvinet Bromma senast svingade en bägare, men en medresenär tog tillfället i akt och botaniserade i en lokal ölspecialists kyl, och kom hem med inget mindre än den vagt skånsk-klingande Laugar Punkarra. Enligt vad internet kan förtälja är det, precis som försäljaren sade, en Session IPA, session då i sammanhanget alltså kodord för att det ska gå att dricka ett flertal på raken utan att det ska bli övermäktigt för gom eller lever. På 4% faller den också helt klart i session-styrkeområdet, där det inte borde bli nån brist på eftersmak, men samtidigt inte så sulorna sväller efter första klunken. I brist på noggrannare utfrågning eller noteringar, får vi gå på recensentens omdöme, ”schysst”, som får betraktas som ganska gott, givet att recensenten ifråga ofta är ganska petig med vad som kan betraktas som bättre mat eller dryck. Recensenten ifråga får betraktas som ett fan av rak, schysst IPA, om inte humlebomber, och hade väl snarast greppat efter en Oppigårds på systembolaget. Ja. Lite sådär på omvägar får vi nog alltså säga att Punkarra är helt ok, rentav riktigt hyfsad, och att man kan göra sämre än att hälla upp ett glas med dess ofiltrerat halmgula droppar. Den som lyster därtill får nog dessvärre bege sig till sydligare breddgrader, ety Systembolaget ej tillhandahåller den här i den bistra nord. Möjligen kan den som känner sig vågad försöka få med sig en Naparbier (nr 11770) från samme bryggare, men om den kan vi inte förtälja.

Tre och ett halvt schysst av fem.

Casasola

av zonk

casasolaDet ska sägas att avd Bromma inte drog sig till Spanien för ölets skull. Air Iberia – vars säten för övrigt skuffats samman tills benutrymmet är tillräckligt endast för personer som lider av dvärgväxt, ofrivilligt benlösa, eller småbarn – lade ribban med sitt ölutbud: Carlsbergs standardblask samt Mahou Cinco Estrellas, två öl om vilket det mest positiva man kan säga är att de otvetydigt är öl, och inte, säg, apelsinjuice. Likväl finns det ljusglimtar, och en av dem är det lilla bryggeriet Casasola, intill småstaden Valladolid. Inhyst i vad som tidigare växlat mellan kloster och lokala rövarbaroners hemvist, brygger de en handfull enkla, lättsamma, men högst njutbara öl. Inspirationen har hämtats såväl från lärlingsskap hos italienska bryggarna Baladin, som från besök av Belgare insyltade i produktion av trappist-öl. Ölutbudet skiftar något efter säsong, med en vinteröl och en sommaröl samt ett flertal som ständigt är i produktion, men vi fick tillfälle att smaka på samtliga utom sommarvarianten.

casasola-tripleCasasola Benedictine är en lätt, enkel men absolut inte simpel dubbelmalt, och är undantaget som bekräftar regeln – söderöver tendererar dubbelmaltar ofta åt det jolmiga. Frisk, humlig utan att driva iväg i IPA-överdåd, är det en öl som kan passa till lite av varje, t.ex. att bara dricka rakt upp och ner. 3 / 5.

Casasola Tripel (bild t.h.) är deras belgiska ale, en för genren relativt lätt och frisk variant (den observante läsaren börjar redan här märka ett mönster), lite ungefär som en fruktigare, rundare Leffe Blonde, och det är ju inte alls dåligt. 3.5 / 5.

casasola-ness-nessCasasola Silos är en mörk öl, där bryggarna laborerat med inte mindre än fyra varianter på malt, apelsinzest, muskot, och honung från lokala bikupor. Med den där särskilda talangen – vi ska inte säga om den kommer från landet självt, eller inhämtats från italienarna på Baladin – är det hela ändå lättsamt att dricka, om än ganska runt i smaken, sött och maltigt. 3 / 5.

Höjdpunkten är Casasola Ness Ness (bild t.v.), bryggeriets imperial porter. Det här med starka smaker .. ja. Det är helt enkelt mest väldigt porter, och inte så imperial, det där plåtiga genomslaget av humle saknas. Men det är torrt, otroligt nog, trots en massiv vägg av malt i alla dess Carnegie-knäckiga aromer, och högst smakligt. 3.75 / 5.

Casasola bryggeri: fyra förlupna munkar av fem. Ungefär två timmar med bil från Madrid, men boka visning i förväg, de har enligt uppgift annars mycket skrala öppettider. För att bryggarna ska dra upp portarna får man vara några stycken, säg tio eller så. Inga av ölen finns att tillgå på systembolaget.

Mahou Negra (1723)

av zonk

En mörk lager? Från Spanien? Kanske är en viss initial skepsis begriplig – spansk lager är inte precis det mest spännande Gödsvinet syd stött på i ölväg, och mörk lager smakar deprimerande ofta som ljus lager med en dos mörk sirap. Vi må alltså vara förlåtna om en spansk mörk lager inte låter så upphetsande.

Men Mahou Negra var faktiskt en glad överraskning, låt vara att förväntningarna alltså inte precis var högt ställda. Det är definitivt ingen bitterhetens zenit, men likväl ingen sockerdricka heller. Maltigheten är om inte komplicerad så behagfull, och det finns liksom en känsla av att humlen funnits med i bryggprocessen, så som det så ofta inte gör med öl från dessa regioner. Därmed inte sagt att det är någon särdeles spännande öl, men det är absolut ingen plåga att tömma glaset. Så det får Mahou sägas ha gjort med den äran.

Ska du bara dricka en mörk lager idag, drick Mahou Negra.

Tre bruna solar av fem möjliga.

Art Cervesers

av Jonas

Jag har redan nämnt att öl inte är Spaniens starka sida. Men när man är på resande fot vill man ju gärna vara sådär turistigt genuin och då får man hålla till godo med vad som bjuds. Därför spreds ett nöjt leende på mina läppar då vi sprang in i någon form av ”bondens marknad” vid nio-hugget en kväll i Barcelona (det är helt normala öppettider för spanjorerna). Där stod en slyngel och sålde öl som han påstod att hans farbror bryggde någon fjärdingsväg norr om stan. Jag köpte på mig en ale, en starkare ale och en stout att utvärdera.

Flama Ale

Den här smakade bra, men var något av en generisk ale. Eventuellt aningen tråkig, men inte dålig.

Coure Ale

Detta är den starkare alen, och är bryggd för att värma de huttrande spanjorerna under mörka vintrar där dagstempen kryper under 15-strecket minst ett par gånger per säsong. Den är en starkare storebror till Flama Ale, och smakar också lite för vanligt. Men alkoholen ger en tung sötma, och kombinationen gör denna mer spännande. Det är mer hugg, men ändå är den balanserad. Inte tung som svenska vinterölar kan vara, men med sina 8,3% värmer den bra.

Fosca Stout

Detta känns amerikanskt. Den där skarpa känslan som kombinationen av kaffe, humle och stålindustri ger är tongivande. För sina blyga 5% alkohol har den en imponerande tyngd. Detta var den bästa hittills.

Du hittar bryggeriet här, eller på närmsta spanskspråkiga bondens marknad efter mörkrets inbrott.

Spanien, fyra knasiga dygnsrytmer av fem möjliga.

La Cervesera Artesana

av Jonas

Spanien är sannerligen inte ett land känt för sin goda öl. Estrella dominerar i Barcelona, något man förstår när man på vägen från flygplatsen passerar deras enorma fabrik. Men skam den som ger sig tänkte jag under mitt besök i Barcelona. Och tro det eller ej, men jag lyckades leta reda på en bryggpub, alltså en pub som också brygger sitt eget öl.

Som de svennar vi är tog vi tunnelbanan dit när det var läge för en eftermiddagsöl, men då hade de inte ens öppnat. Enligt gängse spansk dygnsrytm öppnar de först klockan åtta, vilket vi alltså fick reda på den hårda vägen. Men efter några varv till i tunnelbanan och en middag var vi där igen framåt kvällen.

Bryggeriet serverar ett antal hembrygder under samlingsnamnet Iberian. Ägargubben själv förklarar gärna allt om dem, men inte på något begripligare språk än spanska. Vid vårt besök verkade han aningen barsk, men han mjuknade betänkligt efter att jag berömt hans öl med två av det tiotalet spanska ord jag behärskar. De flesta kranarna var tomma när vi var där, men vi smakade på en ganska god stout, som var frisk och skarp, och smakade mycket kaffe. Vi smakade även på en ljus rököl som var förvånansvärt ren och trevlig i smaken. Den var ljus och frisk men med en naturlig röksmak. Rököl är svårt att uppskatta, men detta var en av de bättre jag smakat. Vi hoppade över honungsölen, för det kan jag inte föreställa mig hur det kan bli drickbart.

Ta en titt på deras hemsida, om inte annat så för att få se en av de allra jobbigaste sidorna på hela internet. Bryggpuben var inte alls så jobbig, snarare riktigt trevlig. Med den här kartan hittar du dit utan att behöva besöka deras hemsida.

La Plata och sardellerna

av Jonas

Ansjovis är en komplicerad fisk. Det är i vardagligt tal egentligen inte alls en fisk, utan en speciell inläggning av skarpsill. Det finns även en fisk som heter ansjovis, och den brukar serveras inlagd. Då kallar vi svenskar den konsekvent nog för sardell, men i övriga världen är det detta som heter ansjovis. Jag tror att det är så här det hänger ihop. Virrigt är bara förnamnet. Hädanefter pratar jag om fisken ansjovis.

På La Plata i Barcelona kan man äta utmärkt friterad ansjovis. Det är ett litet hak med ett fåtal bord, på en hörna i en gränd nära hamnen i gamla staden. Spanjorerna äter på de allra konstigaste tider, men råkar man av en slump äta samtidigt som de går kön ut på gatan. Eller ja, det är inte någon egentlig kö eftersom man blir serverad även om man inte lyckades tränga sig in i lokalen. Tallrikarna med friterade ansjovisar åker fram och tillbaka, och folk slukar dem på stående fot. Någon har rensat dem på inälvor, men i övrigt är de friterade med huvud, ben, fenor och allt, och det är så man äter dem. Utan tillbehör.

Personalen pratade inte ett ord engelska, men med lite signalering kunde vi få fram att vi ville äta och dricka. De hade tre olika tapas, de redan nämnda ansjovisarna, korv och inlagd ansjovis (sardeller alltså). Han fortsatte duka fram saker tills vi signalerade stopp.

Stämningen var hög, och ljudvolymen likaså. Var tionde minut hyschade barmannen åt det mest högljudda sällskapet och de lydde. Man fick intrycket av att han hyschat var tionde minut de senaste femtio åren.

Detta är påträngande genuint, och smakar ytterst gott. Ta dig dit om du kan. La Plata, fyra rejält inlagda sillfiskar av fem möjliga.

Karta.