spaning efter den tid som flytt

Första kassen

av zonk

Det känns som om jag begår något slags synd. Efter flytten har det på något sätt blivit ont om hyllplats och nånstans så hamnar blickarna på de där böckerna som jag läst och inte kommer läsa om – och som inte är speciellt minnesvärda – eller böcker som jag fått i present och ännu inte läst på ett flertal, ibland uppåt dussinet, år – och inte riktigt planerar läsa, eller ens kan tänka mig att planera att läsa. Böcker som inte berättar en story eller väcker ett minne. Och nu åkte de ut. Bort till Emmaus Second Hand här i Lund, förhoppnings vidare därifrån till ett nytt hem och inte till pappersinsamlingen. Kanske uppskattar någon annan The Napoleon of Notting Hill mer än jag. Möjligen läser nån slut The Passion of New Eve. Eller öppnar den där boken av Kepler. Rentav ägnar mer än en förstulen tanke till att läsa boken med den ack så muntra titeln Vi, de drunknade. Jag vet inte. Deras vidare öden kommer för mig förbli obekanta. Egentligen är de inte först heller. Senast bohaget åkte runt inom landet (då från Skåne till Stockholm) så föregicks de av ett antal gamla kursböcker. Inte alla, bara de tråkiga, träiga, och de utan all charm. Det var några kassar. Dyra i inköp, nu rakt till pappersåtervinningen med sitt årtionde-gamla vetande helt ur takt med tiden. Om något borde man sålt dem second hand tidigare. Men någonstans fanns en illusion om att de skulle arbeta som små uppslagsverk. Eller om man vill och/eller behöver läsa in sig på något igen, som statistik. Jag har fortfarande kvar ett drygt dussin kursböcker i den här kanske inte helt genomtänkta eller realistiska avsikten. Eller för att de har någon slags charm. Filosofins Historia av Svante Nordin var ju rentav fascinerande läsning, ja, jag kan helt klart se mig själv läsa igenom valda delar av den. Någon dag. Snart, kanske, rentav? Men innan dess tror jag tyvärr hyllorna behöver rensas igen. Jag ska skaffa större, men det löser inte problemet att jag har ett flertal lådor böcker hos mina föräldrar, där de legat sen jag bodde på korridor, i väntan på den där ”riktiga lägenheten”. Jag vet inte om jag är där nu, men det är nog lika bra att ta tag i det. Tror jag. Även om det fortfarande känns lite som en synd att göra sig av med böcker.

Widerbergaren gråter

av zonk

Det är förstås gamla nyheter vid det här laget, men det vore ju bra konstigt om inte svinet gav Widerberg & Ko en liten dödsruna. Det var tydligen uppförsbacke att nyöppna anrika Widerbergs som ett hantverksbageri mitt under brinnande pandemi, och när kommunen sedan passade på att göra sandlåda och bygglek av gatan utanför (som i detta nu stoltserar med det för Lunds stadskärna ovanliga materialet asfalt, så mjukt och jämnt och modernt att det är fullständigt omöjligt att tåla i en sån stad som just Lund är), ja, då var sagan all. I augusti 2021 meddelades det som tidigare hörts på andra vägar, att konkursen var ett faktum. Vi avåt ju deras version av den klassiska studentlunchen Widerbergaren, denna legendariska torped av allsköns pålägg i en baguette, och fann den bristande gentemot sin anfader, men likväl känns det tråkigt att de inte fick någon chans att lyssna till våra råd och pröva igen.

Men den som lever får se. Det här var trots allt den tredje inkarnationen av Widerbergs – månne vågar sig någon modig själ på att försöka igen, nu när pandemin förhoppningsvis snart är historia? Eller skrämmer kanske den ovana asfalten utanför lite för mycket?

Widerbergs 2.0

av zonk

Inte mycket är sig likt inne på Widerbergs: borta är männen i vita rockar och pomadafrisyrer som karvar kött med sågar, borta är all världens chark- och köttprodukter. Istället är det, kanske tidstypiskt, ett bageri. Men det har inte hindrat att man åter serverar det som Widerbergs kanske var mest känt för bland oss studenter: den överladdade charktorpeden till baguette som kallades just widerbergare.

Förväntningarna är kanske inte alltför höga på att få återse något som ens kan minna om de excesser som forna widerbergare stod för, men på åtminstone denna punkt får vi ge version 2.0 fullt godkänt: den är massiv. Stor, bred, lång, och tjongfylld med en blandning från charken där vi till och med hittar pepparrotscremen och persikoklyftan på rostbiffen. Så långt allt väl, men i moderniseringen har man dessvärre valt ett övermåttan bitigt bröd som förvisso ger god gymnastik till ansiktsmusklerna med fokus på de runt käken, men som allt efter vad baguetten lider blir aningen tungarbetat. Likaledes har man längs hela brödet en riklig mängd majonnäs smaksatt med vad som verkar vara kapris. Återigen är det något som kanske kan vara pikant ett litet tag, men som blir övermåttan påfallande när det förekommer från ände till ände i riklig halt. Slutligen har man ett rejält inslag av picklad rödlök, och den återkommer lite för ofta för att vara rolig.

Likväl är det förbaskat trevligt att man åter tagit upp stafettpinnen och börjat servera widerbergare igen. Utveckling är likaledes oundviklig. Men får man kanske föreslå att de moderna tingen kan få sin lilla avdelning precis i början av baguetten, med kaprismayo och picklad rödlök, och sedan kan senare avdelningar få fokusera lite mer på sin egen grej? Det var trots allt widerbergarens kännemärke i forna tider, att skifta natur längs baguettens längd, och jag hade sagt att det vore både fint och riktigt att fortsätta på detta vis.

Fyra ting i tiden av fem möjliga. 89 kr på Widerbergs & Ko i Lund.

Rolles, Lund

av zonk

Att luncha som biologistudent i Lund var en ganska varierad upplevelse. Var man nere på zoologen, som låg vid UB i ett stort tegelslott på den tiden, innan allt skulle bli centraliserat och fyrkantigt, så låg ju Hemma hos Greken inom bekvämt gångavstånd, om man inte ville cykla till Widerbergs (ah, dessa Widerbergare, jösses, fantastiska tingestar, torpeder av baguette och finaste allt-i-charken). Var man uppe i tegelbruket på ekologen, som ligger precis bredvid kemicentrum, så var det lite skralare. Det fanns en ganska sorglig servering i huset, som varannan dag serverade köttbullsbaguette med rödbetssallad och varannan dag köttbullsbaguette med remouladsås och rostad lök. Det var kul en vecka men jag kan fortfarande känna smaken i halsen av en köttbulle halvvägs nere, slipprig av rödbetssalladens safter. Det är inte vackert. I närheten av ekologen fanns dessutom just inget: Bellinis pizzeria (perfekt för att somna efter lunch), att äta i lunchkaoset på teknis kårhus, teknis likartat kaotiska smörgåsförsäljning, och så Rolles vid getingevägen. Rolles var en korvkiosk av väldigt typiskt snitt, med snitsare som paradnummer, dvs en tunt utbankad bit skosula som maskerade som kött, som serverades rykande het med typ pommes och något som påminde om kryddsmör. Det var faktiskt inte så tokigt. Numera lever Rolles en tynande tillvaro, där endast parkeringsskyltarna minner om det forna namnet, på skylten säger det endast Sibylla. Jag ska inte säga om denna förändring i form inneburit någon större förändring i innehåll: snitsare finns fortfarande som lokal specialitet, och de var knappast heller innan något unikt för Rolles. Men någonstans saknar jag den gamla skylten.

Kebabvagnen, Lund

av zonk

Den var smått legendarisk runt millenieskiftet, kebabvagnen på Mårtenstorget. Många gånger mitt i veckan var det den enda nattamat som fanns att få i denna stad vars storlek ibland gör sig omilt påmind, lite som när man som ickestudent inventerar ställena att dricka öl på, och kommer fram till att man kanske inte ska gå till Botulfs ändå. Men kebabvagnen på Mårtenstorget återkom man till, ofta för en stödkebab på väg från uppvärmningen till kvällens huvudmål, och sedan en på vägen hem framåt två- eller tretiden (vissa väldigt urbana och kosmopolitiska uteställen hade faktiskt öppet så länge som till tre, vilket var närmast överväldigande). Så mången kebab avåts, kebabmästarens rop ”Nästa! Dressing! Mildstarkellervitlok!” är inpräntat på ens hjärnvindlingar, Steve (alltså Student-TV) gjorde reportage, kebabmästaren visste att man skulle ha extra feferoni, det var tider. Visst fanns Hamburgerstället, visst hade Falafelkungen öppet senare de flesta dagar, men vid Kebabvagnen stod man oftare och slabbade vitlökssås över skinnjackan, skorna och jeansen, tryckte i sig den där sista såsiga klumpen av våt pita, hyvlad kött-torped och safter, gled vidare mot nya mål i natten, mer eller mindre rakt, oftast mindre.

Det finns fortfarande en vagn på Mårtenstorget men den är fräsch, blå, och salladen är pigg som fan, brödet verkar seriöst men är segt, det är långt från millenieskiftets optimistiskt vita vagn, ja, även den gröna vagn som senare anskaffades när stadens mäktige ansåg den vita för anskrämlig och ville ha bort denna institution. Det är unga män uppe i vagnen, väldigt unga människor utanför, det är bländande sol och otroligt långt från de dagar när vi inte oroade oss för Y2k. Det är en å man inte längre kan kliva över, för det är inget kvar vare sig av den eller den man var, utom suddiga hågkomster. Men man kan fortfarande få extra feferoni. Om man kommer ihåg att fråga efter det.

En absurd nostalgi

av zonk

Vissa dagar vaknar jag med en absurt stark lust efter en liten kopp slätt snabbkaffe. Givetvis har man i tillräckligt med pulver för en mugg, fast i en kaffekopp av mormors-typ, en kopp av högst beskedlig storlek, lite större än en munfull men lätt som en fjäder i handen.

Det är bittert och förfärligt, helt obalanserat, beskt, och lägger sig som ett kaffeandedräkts-skapande lager i hela munnen. Men samtidigt är det fantastiskt gott, så starkt att hjärtat hoppar ett par extra steg redan när man lyfter koppen, svetten pärlar i pannan, och tänderna förbrunas av blotta tanken. Det är det här kaffet jag saknar, inte det institutionella bryggkaffet, inte det presso-bryggda färskmalda yirgacheffe-kaffet, inte automatkaffet utanför föreläsnings-salen, inte den dubbla espresson direkt vid disken.

En liten kopp slätt snabbkaffe är att vakna en tidig lördagmorgon och släntra direkt till datorn, innan man hunnit vakna tillräckligt mycket för att göra något ordentligt med dagen, med kaffebryggandet, med frukosten, med kläderna, eller något alls, en morgon när det heller inte är brått med något av detta.

Det är den bästa koppen.

Version 2.0

av zonk

Viss försöksverksamhet kräver envishet för att bära frukt. Pizzan på bilden är fortfarande en bit från det platonska ideal dess italienska anfader satte, men det går framåt. Man saknar fortfarande buffalomozzarellan men resten är på god väg mot det eldiga, onda hav som det ska vara, av gorgonzola, tabasco, stark korv och tomat. Lite extra tomatsås och en uppmaning till stor frikostighet med den starka såsen hjälpte otvivelaktigt. Hade man nu haft en vettig pizzeria som handhar buffalomozarella inom rimligt avstånd, hade saken varit biff. Men det är inte alls dumt som det är, faktiskt – det är redan en fördömt god pizza. Leve La Bomba! Leve pizzan!

Tre komma nittiofem ideal av fem möjliga.

Försöksverksamhet

av zonk

Tre års leverna vid foten av de italienska alperna gjorde visst avtryck på ens gom. En hel del tveksam öl dracks, och en del utmärkt, pasta avåts i lass, och likaså glass. Några av de största upplevelserna handlade dock om pizza, och speciellt då en viss specialare, La Bomba. La Bomba var en upplevelse, en mastodont, och som sådan har jag saknat den innerligt, till den grad att jag nu börjat försöka få de lokala pizzabagarna att skapa något slags faksimil. Det första försöket ser ni här på bilden ovan, och om ni inte gissat, är vi en bit ifrån målet. Där originalet är ett sannskyldigt hav av gorgonzola, tabasco, tomatsås och ohemult stark korv, toppat med fortfarande något kyliga bitar buffalomozarella som bara varit inne som snabbast, efter att resten gräddats i stort sett klart, är kopian något annorlunda. Till att börja med blev det fefferoni istället för peperoni, sedan var det visst lite skralt med tabascon, och slutligen var det inte precis buffalomozarella. Till pizzabagarnas ära får jag säga att de kom på förväxlingen peppe/feffe när jag redan satt i bilen med kartongen, och utlovade en gratis pizza vid nästa besök. Jag är dock osäker på om jag kommer fortsätta med min försöksverksamhet. Kanske får det bli en enkel pizza istället.

Bilder från sommaren

av zonk

Såhär års när det regnar småspik horisontellt kan det vara bra att påminna sig om vad man förlorat, om en tid på året när man kan vara utomhus utan att ägna sig åt avancerat självplågeri, och såna saker som halka eller vinterdäck känns ofantligt avlägsna. Se till exempel på Axela, ett ganska genomsnittligt stor stark & entrecote-hak på söder. Man kan sitta och svenna loss med bea och en kall Carlsberg under lövverket och lyssna på bilarnas stillsamma  dån på Götgatan ett stenkast bort och bara njuta av att det börjat svalna framåt kvällen, ja, känna sig lite som om man bor på någon lite mer beboelig plats än vår mestadels iskalla och ogästvänliga nord.

Det är på inget sätt något glassigt ställe men som sommarminne fungerar det utmärkt, det är sådär precis lagom ouppnåeligt och man börjar fundera över hur mkt flygskam man kan förtränga för chansen att på ett njutbart sätt äta utomhus igen inom de närmsta sex månaderna. De flesta semesterorter kan mycket väl förse en med fullgoda substitut till såväl köttbit som Carlsberg, om inte bättre, och när man är tillbaka kan man väl klara sig ännu ett tag innan insikten om behagligt väder passerat sin halveringstid och liksom försvunnit ur medvetandet och man åter är fast i tanken på omvärlden som ett grått och kallt elände man måste genomleva i evinnerlighet innan det finns hopp om livet igen.

Fyra sommarminnen av fem möjliga. Prisvärt för vad man får, om man är sugen på det.

Den transgressiva ölen

av zonk

Den transgressiva ölen är ölen du känner att du inte borde dricka men som ändå står där framför dig. Kanske är den ett brott mot arbetsmoralen, mot hälsomoralen, mot tidsmoralen eller bara sensmoralen. Eller så har du bara slutat dricka och ens en alkoholfri öl känns som en överträdelse, en bro för långt, en spatsertur längs Ginnungagapet, rysk roulette, eller att jonglera med nitroglycerin med en spann över huvudet. Det låter spännande att leva farligt men helst vill man kanske ändå inte sluta sina dagar i vithajens käftar eller med ett trasigt fallskärmssnöre i handen.

Gödsvinet Bromma tog i varje fall steget och resultatet var, som den snabbtänkte läsaren kanske hoppats eller gissat, inte riktigt så illa som att skjuta heroin på en skitig toalett eller brottas med bakfulla björnar bakom galler. Faktum var att det smakade öl, väldigt mycket öl, även om eftersmaken inte var densamma och alkoholen inte tryckte på några belönings-knappar i hjärnan – en halv procent räcker inte långt där, helt enkelt. Framförallt kändes det dock som att komma hem. Mången bägare har svingats på månget uteställe, vissa bättre, andra sämre, men det har varit en inramning till utekväll efter utekväll. Många jag känner har fortfarande denna vana och det kändes lite som att komma tillbaka till en gemenskap. Samtidigt var det, både där och då, och dagen efter, skönt att slippa den andra halvan: svängningar i temperament och hårbotten kan jag klara mig utan.

Tre öl utan att dricka öl av fem möjliga. Kostar mindre än den smakar. Alltmer spridd, med alltmer smak.