spaning efter den tid som flytt

Close, but no cigar

av zonk

Hoppet, hoppet kan blossa upp så hastigt, och släckas så fort. Fransk fruktkola, visst låter det som det hade kunnat fungera som något slags substitut för klassikern från Ako? Men nej. Istället för att som Brio smaka lite för lite, har fransmännen tryckt ner för mycket smak i sin fruktkola. Istället för en behaglig, lite pastellig, mjuk och krämig kola, blir man här närapå överfallen med fruktsmaker. Ja, och bärsmaker. Låt oss inte debattera om det borde ha hetat Ako frukt-och-bär-kola. Ni vill inte se den debatten. Det hade blivit smutsigt och hårt. En amerikansk presidentkampanj hade framstått som ett under av renhårighet och slag över bältet i jämförelse. Nåväl. Fransmännen håller inte igen, det smakar som sjutton, och ja, det är ju inte dåligt. Man kan göra så, men det är inte rätt. Det är inte en ordentlig fruktkola. Det har konsistensen och tugget helt rätt, men smakmässigt är det motsvarigheten till att trycka ner alla tangenter och pedaler på kyrkorgeln samtidigt, det är kul, men inte i längden. Likväl är det här en motgång som ger oss styrka, motsatsen till en Pyrrhus-seger – varje förekomst av någon slags fruktkolor talar ju för att det nånstans därute finns någon som begriper sig på hur sådant verkligen ska tillverkas. Hoppet lever, ja, hoppet lever än!

Fransk fruktkola, tre smakbomber av fem möjliga. Lösgodis för runtikring 20 kr/hg på en lokal Ica-affär.

Second place is the first loser

av zonk

Man skulle kunna beskriva Brio frukt som en Ako fruktkola, fast inte lika krämig. Men man får inte glömma att den heller inte är lika skönt tuggig – först är den för hård, sedan för seg. Smakerna är snarlika, men lite tunnare, lite fattigare. Påsen är mindre, och är inte glatt rutig och prasslig. På det hela taget är alltså Brio frukt ett andrahandsval, en sekunda vara, en nödlösning. Den har dock en stor förtjänst jämfört med Ako fruktkola: den finns i sinnevärlden, den är tillgänglig, för en mindre summa kan du gå ut ur en butik med en påse i handen. Så även om second place is the first loser, som Dale Earnhardt brukade säga, har nöden ingen lag, och man tager vad man haver. Jag kommer köpa Brio frukt igen. Det kommer vara med blandade känslor, inte utan en viss sorg och saknad efter gångna tider, men jag kommer göra det.

Tre ersättningar av fem möjliga. Finns billigt i de flesta bättre snabbköp.

So close, yet so far away..

av zonk

Jag undrade för ett ögonblick om det gick att lirka ut dem, eller diskret bryta upp plasten. Fruktkolorna tittade på mig, försmädligt, retsamt, ur sitt polyetenfängelse. Nedan låg bara deras choklad-mint-bröder: ätliga, rentav inte så tokiga, men lättglömda, likt tillvaron lite för bruna. Jag slog en blick över axeln, tanter med fryst fisk och unga män med innerslangar trängde sig förbi. Ingen personal inom synhåll. Men modet hade fallerat mig. Resignerat rafsade jag ner några Ako chok-kolor och ett par andra sorter i en pappmugg, halvt på måfå. En genomskinlig, ondsint barriär skulle hindra mig från att nå mitt mål, plastburen hade vunnit, ännu en gång skulle jag gå hem utan mina Ako fruktkolor.

Var är min fruktkola?

av zonk

Jag var på affärn idag och behövde handla snask; somliga sammankomster kräva dessa sötsaker, ju mindre sagt om detta desto bättre. Hursom. Jag gick en vända bland godishyllorna, sedan ytterligare en. Pulsen steg. Det hettade kring nacken. Var i hela fridens namn har de gömt fruktkolorna? Ako, var är du? Här är man borta från landet några år, och undviker sedan godis ytterligare några pga vissa hälsoproblem, och så plötsligen har de slutat sälja Ako fruktkola! Sådana grundpelare bland godiset, sådana gottarnas giganter, plötsligen borta, puts väck. På internet finns spridda spår men annars är det som de aldrig funnits. Tydligen ska Cloetta ha sålt nån slags revival-variant så nyligen som 2016, men annars är det tomt, väldigt tomt. Man får ta sig några andra mer eller mindre välkända påsar och spatsera mot utgången, modfälld och tom inuti.

Flashbacks

av zonk

När man spenderat några år borta från vanlig mat kan man bli lite nyfiken. Ibland leder nyfikenhet en ner på vägar till ädelost, kebabpizza, potatisgratäng och andra ädla ting. Ibland hamnar man inte precis där man tänkt sig. Grandiosa capriciosa micro-pizza är kanske inget man saknat sådär intensivt, men det dök liksom upp ett sug, en dag. Skräpmat lockar kanske den som ätit en myckenhet ris och mycket lite annat i ett par år? Likt en bilolycka, kanske man inte kan låta bli att undra, att ta en närmare titt? Hursomhelst blev micropizzan en madeleinekaka av sällan skådat slag. Det är något med smaken på tomatsåsen, den lite kufiska kryddningen som drar åt.. basilika? dragon? nån slags ospecad medelhavs-örtkrydda? Något med det aningen sladdriga brödet, den lite för varma osten, den trötta skinkan? Det tar sinnet omedelbart tillbaka till sleten bakfylla, flottiga korridorkök, dataspels-käk, b-rullar på VHS, eftermiddagsslappande i väl insuttna/insunkade soffor, bryggkaffe, jordnötsringar.. det är som en fläkt av gångna tider. Var sak har dock sin tid och micropizzans är nog dåtiden. Jämfört med i princip vad som helst har den inga större meriter, och det kan nog få gå fem år till innan nästa skyfflas in i munnen.

Två flashbacks av fem möjliga. Finns överallt och du borde antagligen köpa något nyttigare, godare, eller billigare.