Stockholm

Boulehallen, Stockholm

av Johan

Plågade vandrade vi på Södermalms gator. Askmolnen hängde tunga över staden och förgiftade snöflingor blandade sig med ett långsamt regn. Apokalypsens fyra ryttare hade uppenbarligen ridit in i staden och ingen av oss trodde de var där för att se SM-finalen i innebandy. Det fanns under de omständigheterna få logiska handlingar för olyckliga som oss. Vi bestämde oss för att spela boule.

Boulehallen på Närkegatan är en mycket vacker plats om man finner den. Mellan den och världen står en stålport vanligtvis avsedd för skyddsrum eller tyska porrklubbar. Boulehallen har tidigare varit en bilverkstad.

Personligen uppskattade jag att de lagt toaletterna precis innanför dörren men jag kan samtidigt förstå de som argumenterar för att urinoarerna borde avskärmas med mer än tre slips-smala tygremsor hängda i den meterbreda ingången till rummet. Det är svårt att veta om man bör hälsa på alla som kommer in genom porten när man står där. Kan någon skriva Ribbing? Hon svarar inte mig längre.

Baren, boulen och allt annat nås genom en spiraltrappa i rostfri metall som leder ner en bit i den stockholmska underjorden. När vi anlände serverade de buffé för män på after work. Eftersom jag inte alls gått till jobbet den dagen så kändes det konceptet inte rätt. Buffén såg dock mycket animalisk ut.

Öl är ett koncept jag tror på och om någon föreslår att den dricks medan man slungar metallklot i ett grundligt sandat flerbilsgarage mellan klunkarna så är jag den första att anta utmaningen.

På det stora hela är boule och öl två verksamheter som man mycket väl kan ägna sig åt samtidigt, även om jag ägnade mer geist åt det senare än det förra. Naturligtvis vann jag ändå bouleturneringen ledigt.

Det är tråkigt när idrotten tillåts överskugga alkoholen men trots vissa oroväckande tendenser klarar boulehallen av den balansgången. Efter två timmar av kastande och ifrågasättande av varandras ögonmått drog vi oss tillbaka till en soffgrupp en bit från ett av hallens bordtennisbord.

Från denna position fick vi ta del av en av mänsklighetens äldsta ritualer: Rundpingisen.

I Boulehallen pågår under varje fredag under våren SM i rundpingis . Första pris lär vara en weekendresa till en av Tysklands finaste rundpingklubbar i Berlin.

När vi klättrat upp för trapporna och tagit oss förbi urinoarerna var vi snart åter utsatta för elementen under öppna skyar. Det hade slutat regna och askan hade dragit vidare till en plats dit inte SAS längre når. Faran var över och livet kunde fortsätta. En dag kommer dock undergången att återvända och gud hjälpe då den som inte äger ett bouleklot.

KGB, Stockholm

av Johan
Har någon sett denna öl? Mannen i bakgrunden kan ni ärligt talat behålla

Vad är det ryskaste som finns? Det är förmodligen inte öl och det är förmodligen inte baren KGB i Stockholm men jag gillar båda ändå.

Att inreda en bar i rysk stil utan alkoholister gör sig helt enkelt inte så jag bestämde mig för att dra mitt strå till stacken och gå dit.

Precis som i det gamla sovjet fanns det en kö till entrén och precis som i det gamla sovjet var kön födelseplats för några av de mest potenta ryktena i unionen.

I lördags gällde ryktet att den politiske kommisaren i dörren krävde kontanter och endast kontanter. I den lilla sovjet som var mitt sällskap utsågs en person till löpare och värdetransportör. Det var en sällsam syn att se honom på jakt efter närmaste bankomat försvinna ilsket springande ner för samma trappor som Krister Pettersson en gång sprungit upp för efter utfört dåd.

Då han efter 10 minuter ännu inte kommit tillbaka började jag misstänka att han missförstått ingångsvärdena och att han skulle återvända med rubel.

Naturligtvis tog dörren kort, VISA errövrade Ryssland och KGB föll förmodligen strax därefter. Vår löpare föll inte men jag tror att han dog lite då han återvände efter 20 minuter på språng.

Väl inne öppnade sig en värld av två sorters ryska öl och ungefär 19 olika sorter från Colorado. En av de ryska sorterna syns på bilden, det är en ganska anonym sak med spridda fläckar av humle som inte ens barpersonalen kunde uttala namnet på. Den andra sorten var döpt efter det ryska namnet för Östersjön och den skulle förmodligen stå sig ganska väl i en jämförelse med en spark på knäskålen.

KGB är en bar i tre små våningar där den understa rymmer något sorts dansgolv och den minsta scen jag sett utanför den Blekingska Nationen i Lund. Det finns två barer och båda kräver stor brutalitet av dem som försöker ta sig fram till arbetare och kamrater i personalen. Revolutionen kräver uppoffringar och vägen till att få något att dricka är full av dem.

Inredningen är rysk i detaljerna och de är tillräckliga för samtal på ett sätt som inredningen i irländska pubar inte är längre.

Priserna i baren är fullständigt acceptabla och ordföraren vet att jag inte accepterar vad som helst. En konstig rysk öl kostar 68 kronor men kan man tänka sig mer välkända drycker så kan man finna frid utan att spräcka femårsplanen för fylleri.

En trevlig detalj var att de istället för musik spelade en språkkurs i ryska på toaletten. Under den tid jag spenderade där han jag dock inte lära mig tillräckligt för att kunna smuggla kärnvapen och om någon frågar så har jag heller aldrig tänkt göra det.

Denna kväll spelade ett begåvat folkmusikband vid namn Räfven på undre däck i denna strandade Potemkin. Det genomsnittliga folkmusikbandet får mig att springa i skrikande i motsatt riktning oavsett vilken riktning detta är. Räfven spelade dock främst östeuropeisk musik och min stora svaghet för balkanbuskis böjde mitt omdöme tillräckligt mycket för att uppskatta deras konsert.

Många mer än uppskattade den, flera besökare utvecklade men för livet. Människor i alla åldrar dansade, grät, moshade och crowd surfade sig igenom en konsert som kan ha varit soundtrack till en etnisk konflikt. Luften tog fullständigt slut under konserten i den lilla lokalen men folket där var ändå upptagna med viktigare saker än att andas.

När jag nu ser tillbaka på helgen som förflutit så återvänder tankarna till stunder på denna den ryskaste baren på den delen av Malmskillnadsgatan.

Mersmak kräver inte smak och jag kan utan vidare tänka mig att återvända dit.

Ensam dör fiskhandlaren

av Johan

Det blev fisk idag och fiskhandlaren blev glad. För ett tag åtminstone. Han har det nämligen inte så roligt. Det är helt enkelt inte lätt att vara fiskhandlare. Nej, detta är verkligen ingen rolig historia.

Fisken var en vackert panerad torskfilé som trängdes med 4-5 färskpotatisar i en behållare av plast. En utmärkt remouladsås anslöt i egen burk. Femtionio kronor, ett fynd bland lunchrätter i Stockholm.

Det var inte svårt att se att nästan ingen valt fisk idag. Det var väldigt tomt på kunder men väldigt tätt med matpaket i den lilla fiskbutiken på Södermalm. Det är absolut inget fel på butiken. Den är relativt nyöppnad men de färdiglagade rätterna är goda och fisken är fin nog åt en astronaut. Folk vill helt enkelt inte köpa fisk.

Allt prat om omega 3, djurhållning och klimatförändringar har inte ändrat på någonting. En torsk har helt enkelt inte en chans idag.

Det kan bero på skräckminnen från skolmåltiderna men egentligen tror jag inte det. Det handlar helt enkelt om att ingen direkt gillar att äta fisk för att den smakar fisk. Kossorna från Brasilien smakar åtminstone enligt de flesta godare och de kan man äta som köttfärssås eller stekta tillsammans med bearnaisesås. Det går inte att konkurrera med bearnaisesås i det här landet.

Speciellt oattraktiv är fisken om den kräver någon sorts behandling. Ingen gillar att ha en stor död fisk liggande på skärbrädan hemma.

Det finns förstås en reaktion på denna diskriminering av fisken och jag är nog en del av den. När jag på restaurang ställs inför valet mellan en fisk och en sådan där sydamerikansk ko så brukar jag, med lite för hög stämma svara ”JAG TAR FISKEN”. Ifall jag tror att någon missade detta budskap, vilket trots allt är väldigt osannolikt, så upprepar jag det med någon variation.

”OJ! FISKEN SER FIN UT!” etc.

Alla ska veta att jag tar fisken. Jag vet inte varför detta är viktigt men det är det. Kött är slappt men fisken är fin. Något sådant.

Vi är trots detta inte så många som tar fisken men det är fler som gör det på en restaurang än som går till en liten fiskbutik på Södermalm kring lunch.

Det har legat flera fiskbutiker i just de lokalerna tidigare. Alla har de dött, en efter en. Jag antar att det är svårt att sälja något annat än fisk i en butik som en gång varit fiskaffär, så de kommer tillbaka.

Jag har ännu inte berättat det mest tragiska med mitt lunchbesök tidigare idag. Jag såg mig inte för när jag plockade fram min matlåda. Min blick gick fascinerad runt de många havsdjuren. Den mäktiga marulken var där, märkbart irriterad över en grupp av sik som stimmade alldeles intill. Ett par rödingar var förlorade i tankar om Jämtland och noterade inte när ett större sällskap sill välde in från en spann av plast. En gös från Hjälmaren stirrade platt rakt fram och påminde på det stora hela rätt mycket om en professor i förvaltningsrätt som jag känner lite grann.

Själv stod jag snart mitt på golvet och blickade ner i min matlåda. Den var fylld med oxjärpar. En annan relik från skolmåltiderna som tydligen haft en lyckligare fortsättning än den panerade fisken.

Den lilla fiskbutiken sålde en kötträtt som alternativ till dagens färdiglagade fisk. Till och med i en fiskbutik måste man alltså klargöra att ”JAG TAR FISKEN”. Inget är självklart längre.

Jag bytte ut de njurliknande köttfärsbiffarna mot redan omsjungna torsk och gav ett par skrynkliga sedlar till en vänlig men väldigt plågad man bakom disken. När jag vände mig om och gick ut lämnade jag honom mycket, mycket ensam.

Ersta terass, Stockholm

av Johan

Jag har ätit många, många gånger på Ersta terass. Så sent som idag frågade kocken om jag ville bli medlem men jag vet inte i vad. Med tanke på den häpnadsväckande utvecklingen som restaurangen genomgått sedan jag var där förra gången är jag dock beredd att bli en troende.

Det var första gången på ett tag som jag besökte terassen och det var med lågt ställda förväntningar. Som jag mindes det från hundra tidigare luncher var Ersta terass restaurangen med Stockholms vackraste utsikt men kanske tråkigaste mat.

Man brukade bli serverad fisk i fyrkantiga block med hastigt påhällda, krossade tomater. Det brukade se ut som en massaker i tetris-land på servingsplåten. Sönderkokt potatis, mickrofärdiga köttfärsbiffar och salladsbuffé från en konservburk, stället hade allt.

Ersta terass ligger i anslutning till Ersta sjukhus och förmodligen var det just sjukhusmat man åt när man satt där och blickade ut över strömmen och hela stan från högt uppe på Stigberget.

Något har hänt och det är bra. Idag beställde jag ”fisken” och fick en bit vitling som var perfekt stekt och täckt i en smörsky, kapris, selleri och ett antal andra grönsaker som jag hade behövt mitt exemplar av ”Flora i färg” för att identifiera. Fisken serverades med något som kan ha varit färskpotatis och var det inte det så bryr jag mig inte om skillnaden. Det var utsökt, salladsbuffén var en rätt i sig och Stockholm såg ut ungefär som vanligt.

Vid ett tillfälle satte jag något i halsen. Till och med detta lämpar sig Ersta terass för, jag var omgiven av uppskattningsvis 27 överläkare som genast greppade sina knivar. Inget blodspillan var dock nödvändig.

Kaffet var gott också.

När nu läget har fått gifta sig med en förträfflig lunchmat och en acceptabel stockholmsnivå på priset (80kr) så är Ersta terass ämnat för storhet

Fyra riktigt välstärkta vitrockar av fem möjliga

T-Banegrillen, Hökarängen

av Johan
T-banegrillen är inte helt lätt att lägga märke till

Endast väldigt lite är egentligen känt om denna snabbmatsinrättning och dess självförklarande namn. Det är ett sådant där ställe som man kan passera tusen gånger utan att riktigt lägga märke till det. Kanske har det alltid legat där, ingen vet.

Grillen är hur som helst placerad i ett mycket litet skjul mellan Hökarängens tunnelbanestation och Farsta brandstation. Det var där jag fann den en gång för länge sedan då jag för första gången bytte från tunnelbana till buss på min väg till Sköndalsbro. Åren gick och endast nyligen kom jag mig för att testa menyn där, då jag blivit akterseglad av buss 182 med nästan 20 minuter till nästa.

Från utsidan av den skokartongstora byggnaden framstår inte T-banegrillen som ett särskilt attraktivt lunchalternativ men då alternativen aldrig många och i bästa fall bara delvis skräckinjagande i Hökarängen så valde jag att gå in genom den för låga dörren.

Insidan av T-bane grillen ser ut att ha inretts i ett samarbete mellan Sibylla och Tännäs sameby. Allt är gjort av omålat trä vilket också kan indikera att lokalen tidigare tjänstgjort som busskur.

Jag kände mig modig och beställde en tunnbrödsrulle och en coca-cola.

Tunnbrödet var något torrt men välstruket med smör. Potatismoset kom med ett glatt pling från en lucka i väggen. Den smala korven som lite resignerat blickade ut över brödkanten såg ut att ha haft en svår sista tid, helt utan värdighet. Grönsakerna tillförde mycket lite vitaminer och ännu mindre färg till anrättningen.

Det hela var dock acceptabelt under omständigheterna, låt vara att de var eländiga, och saken var trots allt över ganska snabbt. Den sista stumpen av smulande tunnbröd offrade jag till den gröna holken på busshållplatsen.

Jag lämnade den och T-banegrillen där och steg på bussen utan att se mig om.

Två kulor mos av fem möjliga

Texas Burger Co

av Johan
"Så säg Willie, vad tycker du om att de kallar sig Texas Burger?"

Det har sagts att en burgare är en burgare och aldrig någonsin och aldrig någonstans har det varit så sant som ikväll på Texas Burger Co vid Stureplan i Stockholm.

Ingen kan bli besviken på 150 gram kött och en kall öl men ingen kan direkt heller minnas upplevelsen mer än två timmar senare. I själva verket kunde jag inte ens minnas namnet på restaurangen när jag nu lagt alldeles för få steg mellan mig och det värsta av Stockholm. Jag var tvungen att använda www.google.se (de är nya men de är bra).

Jag valde restaurangens standardburgare och att inte fundera för mycket på det. Jag tror att man fick en bit saltgurka till. Åtminstone hoppas jag att det var en saltgurka.

Menyn sa att burgaren serverades med ett fritt val av friterad potatis men de skrev inte ut vem som gjorde valet. Det var hur som helst inte jag och det var antagligen bäst så.

Den för kvällen influgne affärsjuristen som deltog i måltiden såg ut att drömma sig bort till förhandlingsprotokoll och avtalsbilagor som en flykt till något mer färgstarkt och spännande medan han petade i den lilla plastburken med sur, marinerad vitkål.

Jag uppskattade musiken som helt påtagligt strömmade ut i lokalen och vidare ut på en iskall Birger Jarlsgata. Loretta Lynns varma stämma tinade flera kvadratmeter is på trottoaren men kunde göra mycket lite åt atmosfären inomhus. När Willie Nelson plötsligt talade till mig från en högtalare på väggen var det med ett budskap om att gå hem eller bli full på det där sättet som man bara kan bli i en countrylåt.

Fast Willie var aldrig riktigt där och vi var tvungna att gå vidare. Närvaro var helt enkelt inget som kännetecknade platsen där vi hamnat för en timme av ord om tider och platser som måste ha varit bättre.

Texas Burger Co är en kedja och restaurangen på Birger Jarlsgatan är avsedd att bli den felande länken mellan det enkla ursprunget borta på Kungsgatan och något högre, bättre som enligt obekräftade rykten existerar vid kvarteren kring Stureplan.

Jag är inte säker på vad det är men jag är rätt övertygad om att det inte finns på Texas Burger Co.

Hem till Lidl

av Johan

Under ett års tid bodde jag med Lidls butik som närmaste granne, vid Dalaplan i Malmö. Det var ett år av kompromisser, förundran och transfetter.

Det fanns flera saker som jag gillade med Lidl också. Folköl var en sådan sak. En annan sak var att folk som antagligen inte sitter i Nordeas styrelse också kan få känna sig rika där. Stora barnfamiljer hade råd att köpa både godis och färsk frukt, små tanter kunde köpa något att bjuda på till kaffet och så vidare. Jag brukar tänka på det när jag hör folk i övre medelklassen argumentera för att maten ”måste få kosta”.

Sedan jag flyttade är min närmaste matbutik förmodligen NK:s saluhall. Dit går jag vanligtvis inte, sådana ställen får mig att känna som om någon skall komma fram och fråga mig om biljetten.

Det är svårt att hitta en butik med billig mat i denna delen av stan helt enkelt eftersom folk här hyser en djup misstänksamhet mot billig mat. Därför betalar man massor för precis samma Ica-produkter som är billiga någon annanstans.

Ica Hötorget är ett utmärkt exempel. Det enda sättet att få tag på färskt bröd i den butiken är att köpa ett dussin av de triangelformade mackorna och skrapa bort mellanläggen.

Konsum Sveavägen är rätt trevligt trots den kreativa prissättningen. De har dessutom en fyndspann med sekunda köttprodukter som jag brukar krafsa runt i med båda händerna. I regel är detta det första jag gör i butiken, innan jag går och klämmer på limpor eller besöker veckans provsmakning. Sedan de installerade de helautomatiska kassorna så har dock min relation till Konsum Sveavägen försämrats märkbart. De åldrade kassörskorna, som enligt ett obekräftat rykte tidigare arbetat på Ica Vildgåsen i Lund, har svårt för den nya tekniken och jag har svårt för deras sätt att ge instruktioner.

Precis som i Malmö ligger dock svaret på mina matproblem tvärs över gatan när man kliver ut från Konsum. Precis som i Malmö kommer svaret från Tyskland och det heter Lidl. Mitt nya Lidl ligger bara en liten bit längre upp på gatan från Konsum, inte långt från Handelshögskolan.

Lidl, Lidl, Lidl, folkets saluhall och mitt hem i matvärlden!

Folkunga Sushi, Stockholm

av Johan

”En sushi-restaurang på Södermalm?”, kanske du tänker och det är faktiskt helt korrekt, de har sådana där nu.

Detta är i min mening en av de bättre, låt vara att denna uppfattning nästan helt formats  av att Folkunga Sushi ligger ungefär 2 minuters gångväg från min arbetsplats och att jag inte testat några andra ställen.

Jag är dock inte ensam om att återvända dit. Varje gång man pressar sig genom dörren kring lunchtid möts man av en stor samling män i 35-årsåldern alla klädda som Anderssonskans Kalle.

En visdom stor och sann för sushi-restauranger är dock att de flesta bara hämtar mat och att sittplats går att finna även när det verkar omöjligt.

En mellanstor sushi-tallrik kostar 80 kronor och då ingår soppa, te och all tjuvlyssnad information om förlagsverksamhet för queer-litteratur som du kan äta.

Sushin ser ut och smakar exakt som all annan sushi överallt i världen, möjligtvis med undantag för Japan. Laxen är fin men den där kräftstjärten saknar som vanligt all smak och de drycker som kräftor kräva. Inte mycket att säga om maten egentligen. Det är sushi. Du kommer att må som en sjöelefant en timme efter lunch men av någon anledning känner du snart ett behov av mer fisk.  

Det är egentligen det bästa man kan säga om Folkunga Sushi, man kommer tillbaka.

Tre fina fiskar av fem

Djuret

av Johan

Djuret är en restaurang med en idé, ingen tvekan om den saken. Den inkluderar kött. Mest kött egentligen. Fast med finess och ett gott hantverk. Sedan så är allt väldigt rutigt, det hör till på något sätt.

Hur vi fick ett bord en lördagskväll kommer jag aldrig att förstå. Visserligen var det OS och Melodifestival på TV och det värsta snökaoset sedan 1987 lamslog huvudstaden men ändå.

Restaurangen på Lilla Nygatan i Gamla Stan var liten, gemytlig och uppvärmd när vi en efter en trillade in genom dörren likt fyra av Armfeldts karoliner. Lokalen var smakfullt inredd med turkiska mattor på golvet och grislampor i taket. P.G Wodehouse möter John Wayne Gacy.

Det finns en annan idé också. På Djuret äter man ett djur åt gången. Jag förstod först principen som att man äter en individ åt gången men senare har jag förstått att det är en ras åt gången. Detta förklarar att det fanns stek åt alla och att kocken slapp finna användning av alla kroppsdelar på den hjort vi åt.

Skrev jag stek? Naturligtvis menar jag steken, den bestämda formen är inte förhandlingsbar, även om det alltså rör sig om många stekar från en flock av hjortar.

Steken var bra. Hjort och rådjur brukar variera mellan att vara antingen torra eller mjälla, nästan leveraktiga när man tillagat dem. Jag vet inte vad kocken utfört för slags voodoo på den här köttbiten men den var saftig och mör på ett sätt som jag aldrig upplevt att hjort kan vara. De hade trots allt en poäng, detta var inte stek, detta var steken.  

Steken hade sällskap av några små svampar och lökar och de kom väl överens. Stämningen förstärktes ytterligare på tallriken då en stor klick med potatismos anslöt sig till sammankomsten. Kanske var det inte potatismos, det kan mycket väl ha varit potatismoset. Som allt bra potatismos innehöll det mycket få potatisar men en väl tilltagen dos med smör. Smöret.

Till detta drack vi ett vin som ingen av oss läste namnet på, vi följde prislistan tills vi hittade något med bara tre siffror. Ett utmärkt val. Djuret har annars ett gott dryckesutbud med ett flertal bourbons som verkar passa in i den speciella miljön där. Gamla köttkvarnar som ljusstakar, köttvågar som klädhängare och bordsdukar med slaktintruktioner? Då är det bourbon.

Sammantaget var det en bra idé och en trevlig upplevelse vilket är en kombination som jag hade slutat tro på.

4 starka kadaver av 5 möjliga

 

Det öde landet

av Johan
Inte alla vet att Vattenfalls huvudkontor ritades av Kim Il Sung, kommunistledare och evig president för Demokratiska Folkrepubliken Korea.

Det finns platser i världen där människor inte kan äta sig mätta och det finns till och med platser där människor inte kan finna något att äta alls. Jag har precis varit på en sådan plats och jag är skakad. Råcksta var verkligen inte vad jag hade förväntat mig.

I visningskallelsen stod det att man skulle vara i god tid vilket i Råckstas fall måste ha varit någon gång på 1950-talet. 45 minuter innan utsatt tid för min lägenhetsvisning steg jag av gröna linjen vid Jämtlandsgatan. Området kring tunnelbanestationen domineras av Vattenfalls huvudkontor men jag var inte där för utsikten.

Eftersom jag var där i god tid så gick jag en promenad kring de tidstypiska punkthusen från en annan, mer modernistisk era. Det skulle visa sig vara en mycket orginell idé, ingen går på promenad i Råcksta, promenader var något som modernismen försökte planera bort. Tunnelbanan kom 1952 och i dessa optimismens tidevarv såg man fram emot en framtid där alla åkte tunnelbana överallt.

Det finns dock mycket bra att säga om 1950-talet också. Som att det har upphört. 1950-talet får på det stora hela inte när nog tillräckligt med uppskattning för att ha övergått i nutid.

På min i det närmaste hebreiska ökenvandring genom betongen var jag noga med att lägga märke till var mataffärer och restauranger låg, för den eventualitet att alla 19 personer före mig i bostadskön skulle omkomma i ett oväntat ninjaöverfall.

Det som lite skämtsamt kallas Råcksta centrum har en igenspikad Ica-butik, det är det närmaste man kommer. Jag letade men fann inget jag kunde associera med livsmedel och då har jag ändå rätt livlig fantasi på det området.

Det finns ingen mataffär i Råcksta och det finns ingen restaurang. Det finns ett kafé, som förstås också var stängt eftersom mörkret höll på att falla och ljuden från andra sidan spåren började komma allt närmare.

Det finns en liten alkisbar, med namnet Råcksta krog, men där inne fann jag bara tre fårade män på varsin köksstol med varsin pripps som slutat bubbla ungefär samtidigt som övriga Råcksta.

Vad äter folk i denna modernistiska sovstad? När jag efter visningen åter gick mot tunnelbanan funderade jag på om människorna där bara sattes på laddning över natten inne i Vattenfalls monstruösa anläggning då de återvänt från något underbetalt arbete i IT-branschen inne i staden. 

Kanske får jag anledning att återvända, kanske har jag inget val. Då tar jag med spritköket.