Det finns många olösta frågor i världen. Vad hände med myteristerna på Bounty? Var blev bosättarna i Roanoke av? Hur hade Ingvar Oldsberg sett ut i helskägg? Varför är E.T. så ful?

De förbleknar dock alla inför ett större mysterium: vad, exakt, skiljer Beck’s Next från en vanlig Beck’s? Flaskan må vara genomskinlig, och ha en marginellt annorlunda etikett, men utöver detta, är de två förvillande lika. Trots långa, noggranna efterforskningar med glaset i hand, har Gödsvinet syd inte lyckats uppfatta något som helst utmärkande särdrag hos Next. Den är, liksom sin enäggstvilling, en schysst stor stark, helt enkelt: hyfsat besk, inga bismaker, smakar som det ska. Inget spännande, men inte dåligt. Kanske är det helt enkelt så att de som köper Beck’s i parti och kubik är fullnöjda med den nya flaskan, och inte förväntar sig vidare innovationer på ett par år. I sådana fall kan jag bara gratulera Brauerei Beck & co. De har hittat sin nisch, de håller sig till den, och det fungerar bevisligen. Under allt detta ruvar dock en djupare, existentiell fråga: det finns förvisso tusentals ölsorter i världen, men hur många av dem kan man egentligen särskilja? Hur många finns det egentligen, och hur många är bara infinitesimala variationer på något man redan smakat? Som svensk kämpar man med sådana teutoniskt dystra tankar blott alltför ofta, men håller huvudet högt: var dag, mot nya djärva öl!

Tre kloner av fem möjliga. I.o.m att Beck’s standard-starköl (1549) ingår i sortimentet, existerar Beck’s Next i ett kvantum-mekaniskt mellanting av vara och icke-vara på systembolaget, likt nån slags ölens Schrödinger-katt.

Med en frisk smak av välklorerat vatten rinner Rothaus Tannen Zäpfle raskt nerför halsen, om inte annat så för att man snarast vill dricka något annat. Halvvägs ner blommar smaken ut i en svavelosande, sumpig nyans av utgången fulöl, lite i stil med den klassiske tysken HB, Hofbräus standardöl. Jag trodde länge att denna distinkt obehagliga biton var ett misstag, eller resultatet av just utgången öl, men efter att ha stött på den såväl när jag druckit HB på flaska som på fat, har jag insett att tyskarna helt enkelt vill ha det såhär. De är sannerligen ett märkligt folk. Tannen Zäpfle, förresten, vad betyder det, och är det en omskrivning för något helt annat? Jag varken vill eller vågar spekulera vidare, men det borde vara bortom allt rimligt tvivel att svaret inte kan bli trevligt.

En kloratom mol allen, av fem möjliga.

Kanske är det livet såhär i förskingringen, i de italienska alperna, som sätter sina spår – efter tillräckligt många nära-vattnet-upplevelser, blir man liksom beredd att gripa efter varje halmstrå. Plötsligen sitter man där med en nyöppnad rauchbier, trots att man tidigare haft milt sagt blandade upplevelser av rökt malt i ölen.

Men egentligen är det faktiskt inte så pjåkigt. Det knepigaste är helt klart doften: man undrar om man tryckt huvet ner i en nygarvad läderväska, eller om någon gömt vältjärade båttampar i ens sinusar. Tankarna går till många saker, och inga av dem är menade för mänsklig förtäring ens på skoj. Men smaken är betydligt vettigare: rejält maltig, med en torr fin beska, allt inramat av en tung, oljig rökighet. Det blir ett rätt sympatiskt giftermål mellan single malt-rökighet och torr, besk, maltig öl. Nej, det här är inte den skrikröda danska salamin jag minns, det är riktigt sympatiskt faktiskt, om än inte i klass med De Molens skapelser i besläktade genrer.

Tre och en halv överraskning av fem möjliga. Pröva en rauchbier idag! Kanske gillar du det också?