Nyheterna från den ryska proxyinvasionen i östra Ukraina är sämre än på länge och mindre trovärdiga än någonsin. Ingen vet vad som egentligen händer men alla vet att det inte är bra. Det är i situationer som denna som man gör bäst i att sluta stirra på allt som flimrar förbi för stunden och istället försöker finna en mer beständig berättelse.
Serhij Zjadans böcker är egentligen ytterst olämpliga som referenslitteratur till den pågående konflikten men jag utmanar vem som helst att finna en bättre vägledning till livet som alkoholiserad punkare i Kharkiv. Eller, för den delen, något ens hälften så välskrivet, underhållande och engagerande som hans anarkistiska poesiprosa från en vardag som ung i östra Ukraina.
Zjadan kommer från den lilla staden Starobilsk i landets allra östliga provins Luhansk, en av de tre provinser som kommit under attack från något som ser ut som Helsingborgs klack under ledning av den ryska underrättelsetjänsten.
Luhansk och de andra provinserna i öster beskrivs av Zjadan i boken ”Anarchy in the UKR” även om en beskrivning av Serhij Zjadan inte är vad du kanske vanligtvis tänker på som en beskrivning.
Han blandar berättelser från hans resor i de ukrainska anarkisternas fotspår med barndomsminnen från trakten, skildringar från storstaden Kharkivs underjord och rätt mycket annat som du inte hade väntat dig.
Inte minst viktig är musiken. Egentligen är den nog allra viktigast. Läs här vad Serhij Zjadan skriver om musiken och säg sedan om något bättre någonsin skrivits om ämnet:
Den bedräglighet med vilken hög musik drabbar dig, den eufori som fyller dig när du står framför ett par stora, svarta högtalare, gör dig desorienterad för alltid, den förvrider dina ben och drabbar inte minst ryggraden, efteråt kan du inte längre gå på gatorna som förr, inte sova ända till lunch i din varma säng och gömma dig för solen under kudden – musiken stympar dig, förvränger dina senor, driver in korkskruvar och skruvmejslar i dig som den kan kontrollera dig med, den implanterar tusentals receptorer i dig, tusentals blanka klämmor och strömbrytare, hela tiden rusar en främmande energi genom dig likt vagnar lastade med järn, ett främmande blod flyter igenom dig, svart och hett, den musik som du en gång lyssnat på förändrar din hudfärg, den krymper dina pupiller, gör läpparna smalare, rösten tvär, lungorna retliga, den blåser upp venerna och sprutar in ett torrt bordsvin som gör dig vinglig varje gång du hör musiken så att du faller ur det yttre och för dig helt neutrala ljudrummet, ner i den mardrömslika undervattensvärld som är ditt egna livslånga sound.
Det är ok om det inte är precis så som du har tänkt på musik men personligen är jag redo att köpa hans version om än bara för att den har en skönt surrealistisk övertalningsförmåga. Han fortsätter, förresten, med att berätta om Neil Young. Det låter så här:
Allt beror på musiken och de främmande idéer som du en gång började fyllas upp av, du släppte in dem på ditt territorium, underkastade dig den främmande rytmen och började efterapa den, härma dess mimik och rörelser och några ansvariga hittar du knappast – ingen kommer att förbjuda bluesen för att den krossat varenda ben i din kropp, ingen i staten Texas kommer att sätta Neil Young i elektriska stolen för att hans gitarr har slagit ut alla dina tänder. Freedom, säger Neil young och ger dig fingret. Freedom intygar juryn och tar en paus för att äta lunch. Freedom gnyr du och nickar och går till en tandläkare du råkar känna.
Serhij Zjadan har som berömd författare och musiker inte kunnat undgå att dras in i det elände som lagt sig över hans hemland. Han är engagerad i rörelsen som stödde protesterna på Majdan-torget i Kiev och tidigare i vintras blev han för det överfallen av en rysk helsingborgsklack i Kharkiv men han var tillbaka på barrikaderna igen efter några dagar på sjukhuset.
Om man är bra på ukrainska eller om man är naiv nog att tro på Bings översättningstjänst så kan man följa hans aktiviteter på Facebook.
Vi andra är hänvisade till att läsa hans böcker en gång till. Eftersom jag kände mig tvingad till att citera stora delar av boken ”Anarchy in the UKR” ges här inte utrymme att mer än nämna den andra av hans böcker som är översatt till svenska. Den heter ”Depeche Mode” och är otroligt nog ännu lite bättre än den förstnämnda.
