Jag har aldrig haft anledning att betvivla min hustrus goda smak. Men ändå anstränger hon sig till det yttersta för att överaska mig på just det planet. Den här gången kom hon hem efter en tjänsteresa med en flaska för mig okänd bourbon. I valet mellan två sorter hade hon till och med dragit sig till minnes en gammal regel som jag vid ett ögonblick av klarsynthet formulerat, nämligen
Alla produkter, oavsett typ, som har en uppsättning horn i loggan eller på etiketten, tillhör troligen absoluta toppklass i sin kategori.
Detta är en regel jag kunnat applicera på tex verktyg, kläder, sprit och bilar (om jag hade haft en bil skulle det varit en Dodge).
Nu väser och rosslar Tom Waits från sin plats på min vackert röda skivspelare. Långsamt roterande mässar han någonting om Shore Leave, men det var länge sedan jag slutade försöka förstå vad han mumlar om. Istället häller jag upp ett glas Buffalo Trace.
Med sina 45% alkohol vinner den här drycken på att få sällskapa med ett par droppar vatten. När de tagit plats, och alkoholhalten därmed sjunkit till en nivå som inte kan räknas som desinficerande, har Buffalo Trace en torr smak av trä och spannmål. Långt inne bland smakämnena kan man ana en lite chokladaktig avrundning, men för detta krävs fantasi.
Det var ett tag sedan jag drack någon bourbon så min referensram är lite vingklippt, men instinktivt tycker jag denna påminner om Old Crow. Alltså en utmärkt bourbon att dricka när man inte fegar för lite tuggmotstånd. Något för den som vill känna smak av bisonoxar, vapenolja och vinden i skägget.
Destilleriet har anor från 1870 och gör därmed anspråk på att vara USA’s äldsta. Det är de säkert inte ensamma om att göra. Dock skänker buffeln på etiketten en ganska stor trovärdighet.
Om du någon gång undrat varför USA är världens största supermakt så har du antagligen inte tittat på Man v Food. En medelstor man vid namn Adam åker land och rike runt för att prova sig igenom lokala specialiteter. Han besitter inga egenskaper man finner hos en normal kritiker, han älskar allt han får smaka. Varje avsnitt avslutas med att Adam deltar i någon form av tävling, där det brukar handla om att äta extremt mycket av något animaliskt på väldigt lite tid.
Det här låter ju lite äcklande, och det är det visserligen. Men det är också riktigt bra. Jag känner mig inspirerad. Hur starka kan egentligen atomic chicken wings på Quaker Steak & Lube i Pittsburgh vara? Hur snabbt går den tyska korvbuffén Autobahn på Schmidt’s i Columbus, Ohio? Finns ens the sasquatch burger, ”the size of a barstool”? Nästa gång jag planerar en USA-resa ska jag åka dit Man v Food tar mig. Det kommer att bli vackert.
Han finns här, tillsammans med bra reseguider. I övrigt är man nog hänvisad till mindre lagliga sätt att få tag i avsnitten. De är ganska fyllda med reklam som det är, så samvetsgranna upphovsrättsentusiaster kan ändå tanka tryggt.
Skivmässor är alltid ett vågspel. Ibland kommer man hem med något värdefullt och ibland åker man hem med ett slitet exemplar av någon av Waylon Jennings 80-talsskivor och en lukt av gammal idrottshall som vägrar försvinna. Gårdagens mässa i Solnahallen kommer att gå till historien som en av de mer lyckade.
Det blev förstås mest countryskivor men jag tittade även djupt i några soulbackar med gott resultat. Tillställningen blev dock riktigt intressant när jag nådde backarna tillhörande en spritt språngande galen man som var mycket angelägen att slippa släpa hem några skivor. Jag hann bara börja bläddra innan han haltade fram till till mig och sa ”två kronor styck eller 100 för 99”. För den som finner priset på två kronor styck för högt återstod alltså möjligheten att köpa i bulk och därmed pressa ner priset till under en krona.
Jag såg för mitt inre hur det skulle vara att släpa 100 skivor genom snö och is till tunnelbanan, byta till gröna linjen vid Fridhemsplan och sedan bärga bytet till min lägenhet på 13:e våningen i Vällingby centrum. Där och då bestämde jag mig för att acceptera att betala två kronor styck. Jag kände mig rik och lite dekadent.
Man kan säga att jag gick loss ganska hårt i lågprisbackarna. Det var förstås mest skivor som man nog alltid visste skulle säljas för två kronor på en mässa i en idrottshall i Solna. De hade det skrivet över hela konvolutet. En del skivor var dock fullständigt relevanta. Jag plockade till mig ett par skivor med Dionne Warwick, någon Stevie Wonder och fler skivor av Jim Reeves än vad en man kan konsumera under en livstid.
Roligast bland fynden var nog skivan ”Country cookin'”. Den skivan innehöll avsnitt 161 och 162 av den amerikanska arméreservens radioprogram med samma namn. Programmen består av värden Lee Arnolds småprat med countryartister och, förstås, en hel del musik av dessa artister. De sändes den 16:e respektive 23 juni 1974.
Ett av avsnitten hade Little Jimmie Dickens som gäst och det i sig är värt två spänn. Kanske mer. Little Jimmie Dickens var inte bara liten, omkring 150 cm, han var också en god vän till Hank Williams och en nästan lika framgångsrik countryartist som denna under 1950 och 60-talen. Han är idag vid 90 års ålder den äldsta levande medlemmen av Grand old opry.
En detalj med skivan som roade mig, om än mest på grund av en generös uppfattning av vad som är roande, var de många budskapen om hur förträfflig den amerikanska arméreservens verksamhet är. Man får veta att de frivilliga i reserven jobbar hårt för ett grönare samhälle genom att bland annat ta flygfotografin av sjuka almar i Denver. Varje sådant inslag avslutas med en liten melodi och några slående slogans. ”It pays to serve in the army reserve”, etc.
Efter två avsnitt är jag redo att ta värvning.
Det var mörkt och kallt när jag hasade fram genom snön i Solna. I min papperskasse låg 23 nyinköpta skivor. Kanske kommer jag att lyssna på dem en gång och aldrig mer. Ändå var denna helgens skivmässa värt besväret. Det kanske lönar sig att tjänstgöra i arméreserven men det är inte helt utan förtjänst att ta sig till Solna ibland heller.
USA är byggt på majs. Vid något tillfälle i historien bestämde man sig för att majs är den grönsak som gäller, och hädanefter ska allt vi producerar komma därav. Amen.
Jag tror inte det är inskrivet i konstitutionen, men det är en tyst överenskommelse amerikaner emellan. Majs ger corn dogs (korv inklätt i majsdeg och friterat), pop corn, corn flakes, bourbon (!), corn syrup (en budgetvariant av lönnsirap). Man kan använda majs i ölbryggning om smaken inte är det viktiga, och det är det traditionellt inte i Amerika.
Om vi går ytterligare ett steg i förädlingen av majs används det för att mata boskap. Amerikanerna äter mycket majs, men det är ändå försumbart jämfört med hur mycket som går åt till utfodringen. Så allt kött man äter består till närmare hundra procent av majs. Bland annat byggs kycklingar helt av majs. Och som ni säkert anar kommer jag gå ett steg till i förädlingsprocessen, för av kycklingen blir det (om den får leva och är en hona) en höna, och ur hönan kommer så småningom ett ägg, indirekt helt och hållet byggt av majs.
Som den ultimata förädlingen av majs har ägg såklart en förnäm plats i det amerikanska samhället. Ägg är själva basen i den klassiska amerikanska frukosten. När man på restauranger beställer sin frukost är det inte helt ovanligt att rätten är två ägg, och sedan får man välja stil och tillbehör. I Sverige hade man fått nöja sig med det restaurangpersonalen ansåg var det föredragna sättet att servera ägget på, men i USA har man rättigheter. Leta efter ”two eggs any style” för full frihetsgaranti. Scrambled, sunny side upp, over easy, over hard, soft boiled, hard boiled, poached, listan tar aldrig slut.
Första gången jag var i USA tvingades jag, tack vare min världsovana okunskap, på knagglig engelska fråga vilka sorts ägg man kan få. Jag har aldrig i mitt liv känt mig så idiotförklarad. Antagligen har ryktet om denna händelse nått varje servitris i det stora landet, så om de sneglar misstänksamt på dig när du ska beställa från frukostmenyn så vet du varför. Nästa gång du är i USA, passa på att utnyttja dina nyvunna rättigheter. Och läs på innan så du vet vad du ska beställa.
Kinesisk mat äter man bäst där det finns kineser, inget illa menat mot restaurang Shanghai i Östersund. I Chinatown finns det i regel kineser och chinatowns finns lite varstans. I Amerika sägs chinatown i San Francisco vara den största men jag misstänker att detta är en gammal uppgift, chinatown i New York expanderar in i de italiernska kvarteren medan motsvarigheten i San Francisco är fastkilad mellan finanskvarterens skyskrapor. Den verkligt intressanta kampen dem emellan är dock var man finner den bästa maten. Av denna anledning presenterar jag härmed den stora chinatownbattlen.
Eftersom jag undervisar i jämförande studier ibland känner jag mig förpliktigad att genast erkänna problemen med mina urval, jag har två väldigt olika n. I New Yorks chinatown har jag bara ätit ett par gånger, på två olika restauranger. I San Francisco har jag ätit åtminstone ett dussin gånger på nästan lika många restauranger. Jag känner dock att både New Yorks och San Franciscos restauranger har så mycket gemensamt inbördes att man kan tala om två jämförbara grupper (eller faktorer på statistikspråk) och förresten har jag dragit i mig en halv jameson och skiter i de metodologiska invändningarna. Tävlingen genomförs i sju olika moment som poängsättes individuellt och segraren avgörs genom att summera alla sju betygen. Så här blir det:
Smak: Naturligtvis den viktigaste grenen och en där utfallet är ganska klart. De bedömda måltiderna i New York har hållit en acceptabel och framför allt jämn nivå smakmässigt medan de verkliga topparna och ett verkligt bottennapp skett i San Francisco. Nyansrik, välavvägd och intensiv smak verkar dock känneteckna restaurangerna i SF medan de i NY snarare känns igen på sin enkelhet och faktiskt genomgående torra smak. NY maten kan jag laga själv, maten i SF är jag beredd att betala för.
SF:
NY:
Autensitet: Kinamaten i San Francisco känns verkligen kinesisk medan den i New York i något fall kändes som Fågelskolans försök till kinesisk mat under den exotiska veckan. De kompletta rätterna, de så kallade rice platters, var i åtminstone två fall 90% ris i New York medan riset alltid behandlas som ett tillbehör i San Francisco.
SF:
NY:
Upplägg: Kinamat av den typen jag testade var i samtliga fall ganska enkel lunchmat där funktionalism är kung. det blir därför oavgjort i denna gren.
SF:
NY:
Miljö: Både New York och San Francisco erbjuder klart kinesiska omgivningar. Turistfaktorn är hög på båda platser men i New York verkar det som om kineserna kommer spridas även till omgivande trakter som saknar vykortsbutiker. Den yttre miljön vinner därför NY knappt men SF tar hem kampen om inomhusmiljön. I SF är mathanteringen lite mer livlig, det är levande djur av alla de slag och de övertrånga akvariumen är fler än någon annanstans. I New York får man vara glad om man hittar en halshuggen anka i fönstret, i San Francisco är det standard.
SF:
NY:
Stad: San Francisco och New York är båda med på listan över världens 10 koolaste platser. San Francisco är dock med sin bukt, sina kullar och hela sin kalifornitet kanske fyra eller femma. New York kan omöjligen vara något annat än etta.
SF:
NY:
Utbud: Chinatown i både San Francisco och New York har fler restauranger än vad du behöver. Det känns dock mer genomförbart att äta sig igenom SF än NY. Dessutom erbjuder New York inte bara kinesiska restauranger utan massor av andra asiatiska nationaliteter. San Francisco har också ett par asiatiska sidoländer men är mer old school i denna bemärkelsen.
SF:
NY:
Pris: San Francisco och New York är två dyra städer rent generellt sett, man måste käka lunch i Amarillo, Texas för att förstå exakt hur dyra. Chinatown i New York lider av affärslunchpriser medan motsvarigheten i San Francisco fortfarande kan skryta med priser som osar skarpt av slavarbetskontrakt. En rejäl måltid med exempelvis läcker Kung-Bao kyckling och ris kan fås för fyra dollar i SF medan en stor hög ris med gröna ärtor kostar det dubbla i NY. En riktig kinesisk öl i SF kostar en och femtio, i New York får man dricka bud för tre dollar. Ändå är kinamaten i NY billigare än mycket annan mat vilket räddar betyget.
SF:
NY:
Resultatet är alltså att San Franciscos chinatown avgår med segern med 24 småjävlar mot 21.
Det regnar i Boston. Inget lägger sordi på ströva-runt-i-stan-lusten som ett 24-timmarsspöregn. Jag tog inte ens på mig regnjackan i ett infall av bristande verklighetsuppfattning tidigt på morgonen.
Med detta som förutsättning övergick morgonens sightseeing och shopping snabbt i en målmedveten jakt efter det som absolut måste göras innan hemresan kl sju imorgon bitti. I mitt fall var detta spritinköp.
En snabb sökning på en populär sida på internet sa mig att jag skulle gå till Federal wines & spirits, och det är inget jag fick anledning att ångra. Lokalen var liten och klientelet var ungefär till hälften tunga alkisar. Jag hade inga direkta förväntningar, men de hade ett helt ok sortiment så jag bad om tips på lite bra bourbon.
Denna fråga gjorde ägaren så själaglad att han ägnade den följande trekvarten åt att prata destilleriteknikaliteter och whiskeymässor med mig. Mycket av det var begripligt, en del var det inte. Under vår konversation lyckades han svara i telefon och betjäna kunder med en avundsvärd simultankapacitet. När jag kom därifrån hade jag hans visitkort, namnet på en bra bourbonentusiast och -importör i Stockholm, två flaskor med ”good juice” och magen full med dyr bourbon som jag fick provsmaka under vårt samtal.
För de med andra böjelser hade affären även mycket bra öl och vad som verkade vara en hyfsat snobbig vinkällare. Om du är i Boston och törstig, missa inte det här stället.
Jag har aldrig haft anledning att betvivla min hustrus goda smak. Men ändå anstränger hon sig till det yttersta för att överaska mig på just det planet. Den här gången kom hon hem efter en tjänsteresa med en flaska för mig okänd bourbon. I valet mellan två sorter hade hon till och med dragit sig till minnes en gammal regel som jag vid ett ögonblick av klarsynthet formulerat, nämligen
