Vällingby

Tillbaka till livet

av Johan

Vi brukar skämta här på Gödsvinet om vilken betydelse vår lilla blogg har i den stora, stora världen. Egentligen så inser vi förstås att inte världen stannar bara för att vi slutar skriva ett tag. Den kanske saktar in lite eller så. Det är utifrån den förståelsen som vi betraktat de senaste veckornas dåliga uppdatering. Samtidigt som inläggstorkan här på gödsvinet inte i sig är en så stor katastrof så samverkar förstås den med andra katastrofer som inträffat på den senaste tiden. Orkanen Irene, massmorden i Syrien, fotbollsförlusten mot Ungern (vem visste att de hade ett landslag?), tillsammans med sådana, var för sig hanterbara katastrofer har vår frånvaro slagit hårt mot mänskligheten.  

Av ödet sammanförda grupper av människor har vandrat planlöst över Vällingbys gator som zombies i brist på vägledning och själsligt ledarskap från oss. Ingen vet om Nils finns eller någonsin funnits, vi förlorade för länge sedan kontakten med Malmö och en expedition är medan jag skriver detta på väg upp för de italienska alperna mot Zonks senaste kända gömställe. 

Med stor makt vilar ett stor ansvar och vi har inte levt upp till det. Min koncentration på det uppdrag som givits mig av historien har brustit medan jag likt en Heimdal stått som portvaktare mellan det kaos som är sommaren och det kosmos som är terminstarten. 

Under den plågsamma omställningen till ordnade förhållanden har jag helt försummat att skriva om öl och, vad värre är, även att dricka den. Ett lika uppmuntrande som oroväckande stycke statistik är att jag under en dryg vecka utan öl tappat tre kilo kroppsvikt och fler ovanor än vad jag visste att jag hade. Lyckligtvis är vägen tillbaka varken lång eller svår. 

På bilden syns några av de oktoberfestöl som jag inhandlade under morgonens första timmar. Längst bak ser du en fond av Hofbrau och det är också så jag ser på säsongens öl. Hofbrau är den högsta, bredaste och viktigaste av alla oktoberfestölen. De vilar alla i denna trygga hamn av frisk, klar och ytterst välsmakande öl av bayerskt märke. 

Sedan ser du några spaten i septembers egna kostpyramid. Spaten är endast ett halvt steg bakom Hofbrau och ett fullgott alternativ till den i nästan alla sammanhang. Lite längre fram solar sig Paulaner, det lite excentriska släktingen som man måste gilla men som man samtidigt kan få lite för mycket av under långa helger av samkväm. Allra längst fram står Flying dogs mer experimentella oktoberfestöl där experimentet består i att göra en god tysk öl i Colorado. 

Bilden visar min omedelbara framtid. Det finns mycket att dricka och det finns mycket att skriva. Jag tänker göra båda de sakerna. Gödsvinet har till sist återvänt. 

Josephs bar

av Johan
Bild: www.josephsbar.se
Bild: www.josephsbar.se

En verklig glädje med att ha flyttat till Stockholm är förstås att få presentera sin sida av huvudstaden för människor som kommer på besök från ens tidigare existenser. När Kalle från Lund kom på besök kändes det angeläget att relativt omgående bege sig till Nisses i Hässelby gård. När mina föräldrar var på besök för inte så länge sedan kändes det på liknande sätt viktigt att få visa dem Josephs bar i Vällingby centrum. 

Det var åtminstone så jag resonerade. I själva verket hade jag aldrig tidigare varit på Josephs trots att det knappt är möjligt att ta en bild på restaurangen från utsidan utan att få med åtminstone en del av mitt hus i bakgrunden. Hade jag levt granne med himmelriket eller stod vi i begrepp att genomgå en skärseld?

Det är ju något speciellt med familjemiddagar. Då vi klarat av samtalsämnen som ”kul att få ses utan att behöva bära flyttlådor” och listan över vem som dött sedan sist gled samtalet över till inredningen på Josephs bar. Josephs verkar satsa på en ganska dunkel och förmodat exklusiv klubbmiljö även i resturangdelen av lokalen. Det är åtminstone vad de åstadkommit och även om de gamla ansåg att det var ”fint” så kunde jag inte sluta fundera över valet att låta en blå och en gul neonslinga löpa runt den halvmånesformade lokalens fulla längd. 

Många av de som sökt sig till Josephs denna torsdagseftermiddag hade hoppat över lunchen för mer prioriterade utgifter. Tomglasen stod tätt på den delvis övertäckta uteserveringen och den enda servitrisen hade fullt upp att leverera ständigt nya bägare med öl och vitt vin till törstiga västerortsbor. Trots arbetsbelastningen var hon ett mönster av tillmötesgående och välvilja, vilket inte minst illustreras att min far ville ge dricks för första gången i sitt liv. Låt vara att han kanske kunde ha sträckt sig till ÖVER en procent av totalsumman nu när han ändå gjorde ansträngningen.  

Men nu går vi händelserna i förväg. Vi beställde pizza vilket inte var att göra Josephs långa meny rättvisa. Världen är dock en gång för alla inte rättvis och ärligt talat kände inte någon av oss sig särskilt äventyrlig. Pizzorna var i likhet med övriga rätter väl tilltagna och serverade med föredömlig snabbhet. De smakade som alla pizzor jag någonsin ätit i hela mitt liv har smakat och jag antar att det är det som är meningen med rätten. Bland rätterna vi inte beställde fanns alla kombinationer av fläskkött och bearnaisesås man kan tänka sig och ingen behöver lämna baren utan en prisvärd portion friterad potatis. De erbjöd dock även lax och skaldjur men jag valde att inte försöka. Ett rejält mål med mat på Josephs bar ger dig garanterat färg på kinderna men det är svårt att förutsäga vilken.  

På Josephs är ölen billig och stämningen gratis. Om stämningen får dig självmordsmässig är alltså inte Josephs ersättningsskyldig. När jag återvänder är det därför för ölen. 

För jag återvänder nog. Det känns på något sätt befriande att ha en inte så trygg hamn att lägga till i när vintern drar in över Vällingby och systembolaget av någon jävla anledning är stängt hela tiden. Josephs kanske kan bli den där platsen där alla kan ens namn eller åtminstone ens blodgrupp. Viktigast av allt är att jag hittat den enda rimliga platsen att tillbringa alla mina framtida släktsammankomster. 

Steamer folköl 3,5%

av Johan

Allt tar lite längre tid på sommaren. Att ge en törstande allmänhet en redogörelse för provdrickningen av folkölsversionen av Steamer från Jämtlands Bryggeri har tagit mig något i närheten av två veckor. Jag är inte stolt och rätt långt ifrån nöjd. Allt för många förlitar sig på Gödsvinet för vägledning och andligt stöd. Låt mig så till slut förtälja om Steamer 3,5%.

Det var en vacker morgon i den denna fagra sommarmånads begynnelse. Herregud, nu har jag rattat in mig på någon biblisk frekvens. Börjar om.

Det var bara timmar till mitt plan vände hem till Vällingby som jag kom ihåg mitt verkliga uppdrag i Jämtland. Under flera dagar hade jag glidit runt i Östersund utan att skänka en tanke åt den planerade smugglingen av folköl från republiken. En hastig blick på klockan sa mig dock att jag skulle hinna införskaffa de åtråvärda flaskorna om jag gick till Ica Matmästaren precis i tid för butikens öppnande. Det fanns ingen tid att förlora.

Ica Matmästaren är butiken där jag köpte min lunch varje dag i fem år och personalen bar på en oroväckande frånvaro av förvåning när jag rusade in som dagens första kund och köpte ett par folköl.

Väl tillbaka hos mina värdar insåg jag att jag rimligtvis inte kunde packa alla de flaskor som jag köpt. Senast jag packade en flaska i det incheckade bagaget på flyget lyckades någon grundligt alkoholiserad fransk bagagekastare krossa den så grundligt att det såg ut som om kläderna körts i en mixer tillsammans med däggdjuret som bar dem. Jag packade en enda och hoppades på norrländsk återhållsamhet vid hanteringen på Frösö flygplats.

Det gav mig förstås den välkomna uppgiften att inleda bedömningsarbetet samma morgon. Jag öppnade en flaska och fortskred till att bedöma den ute i trädgården där nämnda värdar redan var igång med att klippa häckar, gräs och andra saker som jag inte tänker låtsas som om jag förstår något om. Som jag ser det var vi alla i arbete.

Steamer folköl 3,5 smakar märkbart mycket som Steamer 5,2. Fast svagare. Den har samma bruna färg, samma lätt brända smak, tydliga beska och karamellarom som den starkare släktingen men alltsamman var helt enkelt nedskruvat ett par steg. Steamer folköl slår med lätthet ut de flesta andra folköl men viktklasser existerar av en anledning. Priset är förstås högre än för de flesta folköl och bara några kronor lägre än för starkölen. I priset på en Steamer folköl ingår dock även ett bidrag på en krona till de som vill bevara ångbåten Thomée.

Att dricka en öl i trädgården var ett fint sätt att avsluta vistelsen i Östersund och nu när jag tänker på det så var det även ett fint sätt att inleda vistelsen i Östersund. Det är nu bara dagar tills jag inleder ännu ett par dagar i Jämtland. Yran kallar och när Yran kallar tar man emot samtalet. Amen.

Steamer – om att smuggla folköl

av Johan

Östersundspostens internetupplaga kunde härom dagen presentera goda nyheter från Jämtlands bryggeri. Bryggeriet har valt att släppa den utmärkta ölen Steamer som folköl. Det goda i denna nyhet är inte att alkoholhalten förändras i en öl som redan är god utan att den på detta sätt blir mer tillgänglig. Steamer finns idag bara i systembolagets beställningssortimente och även om detta har blivit betydligt mer lättanvänt så är det förstås fortfarande ett hinder att man behöver beställa en hel back och vänta en tid på leverans. 

Ett nytt problem i sammanhanget är att Jämtlands bryggeri valt att enbart sälja folkölen i butiker i just Jämtlands län. Jag har förstås redan skrivit bryggeriet med en ivrig uppmuntran att lansera ölen i hela landet eller åtminstone Vällingby. Informationsavdelningen har ännu inte svarat på min förfrågan. 

En rolig aspekt på folkölssatsningen är att en krona för varje såld flaska går till att rädda ångbåten Thomeée, som är avbildad på ölens etikett. Östersunds kommun har bestämt sig för att lägga ner denna ytterst populära turistattraktion för att istället satsa på att värma upp stortorget med värmeslingor så att det är isfritt under vintern. Detta i en stad med fem till sex månader av dubbelsiffriga minusgrader som dessutom profilerat sig som ”Vinterstaden”, staden där man kan räkna med is och snö.

Turligt nog reser jag till Östersund redan på fredag för ett återbesök hos vänner och forna kollegor på ett lokalt universitet. Naturligtvis kommer jag att plocka med mig ett stort antal Steamer folköl när jag återvänder från republiken Jämtland. På så sätt har jag möjlighet att bli världens första folkölssmugglare.

Alla har förstås inte denna möjlighet att överskrida gränsen för utförsel av svaga varor men alla borde försöka. Om man inte bor i Östersund så har man kanske inte så mycket glädje av att Thomée räddas men ölen i sig är värd en kamp. Så skriv till Jämtlands bryggeri, kontakta din Ica-handlare eller kedja fast dig i ölhyllan på Coop Extra. Folket behöver Steamer. 

Parkliv

av Johan

En av de verkliga förmånerna med att jobba hemma under sin semester är att jag får följa folklivet i parken nedanför min balkong. Som folkliv sett är det inget särskilt men det lär vara det enda jag ser innan jag skrivit klart en halvdussin saker jag ligger efter med. Det som Solursparken i Vällingby saknar i spänning vinner den i tillgänglighet.

Bilden ovan är i det närmaste rörande. Den är tagen från min balkong någon gång i mars. Det var den första dagen för året som de väderbitna männen samlades i soluret. Snön var inte ens borta än men en kraft större än dem själva drog dem till denna speciella plats. Utomhusmännens återkomst till Solursparken är lite för Vällingby vad trandansen är för Hornborgarsjön.

I soluret kan man se män och någon enstaka kvinna häcka under alla utom de kallaste månaderna. Vad de gör där förstår jag inte. Jag förstår varför en del människor väljer att sitta i parker och dricka öl och ju mer jag tänker på de där sakerna som jag måste skriva desto bättre förstår jag. Vad jag inte förstår är varför man dras till att stå i ett solur. Kanske tänker man att det är mer sol där?

Nu är det sommar och parken är livligare än någonsin. Den lilla skaran från Soluret har mångdubblats och delat upp sig i flera rätt livliga kolonier i och kring parkens kanter. Joggarna är nästan lika regelbundna som flygplanen som lyfter från Bromma flygplats och under soliga dagar täcks gräset av fläckar av picknickfiltar och solstolar. På kvällarna spelas det brännboll, fotboll och kubb och grillfesterna brukar bli precis så där festliga så att ingen bryr sig om att ringa nationella insatsstyrkan även om de funderar på det. Under tiden sitter jag vid ett tangentbord på trettonde våningen och känner mig som L.B. Jeffries.

Ett speciellt roligt släkte bland parkmänniskorna är ensamsittarna. När man blickar ner mot parken ser man nästan alltid människor som sitter för sig själv någonstans på den stora gräsytan. De tänker säkert att de sitter undanskymt bakom häcken som kringgärdar parken men inget är undanskymt från min utkiksplats. Här uppifrån ser det rätt roligt ut med dessa utströdda människor i det gröna som sitter helt still, ofta under långa stunder. Ett speciellt exemplar sitter där i sin jeansjacka och med sin påse från Hemköp helt oavsett väderlek. Gödsvinet uppmuntrar så klart inte till narkotikabruk men om någon ändå skulle vara intresserad av detta ämne så är det åtminstone 35% chans att mannen i jeansjackan vet något om den lokala drogmarknaden. 35% chans att han väntar på kranen eller väntar på mannen med 26 dollar i sin hand. Det betyder förstås att det är 65% chans att han helt enkelt suttit där sedan de stängde det närbelägna Beckomberga mentalsjukhus 1995. Lycka till.

Sedan många år tillbaka kan man i Solursparken även uppleva Stockholms stadsteaters satsning på ”Parkteatern”. Förra årets föreställning drog 7 förväntansfulla åskådare vilka jag förmodar var en kombination av roddare och Vällingbys samlade kulturelit. För årets föreställning hade man valt ett drama av Bertolt Brecht och ifall man ändå inte har någon publik att ta hänsyn till så är det förstås ett utmärkt tillfälle att välja just ett stycke av scenkonstens allra mest överskattade författare.

Lastbilarna med utrustning var på plats redan tidigt på morgonen en söndag i juni. De byggde på scenen med stor frensi hela dagen trots att regnet hällde ner. Nya lastbilar anlände med ljudanläggning och denna installerades tillsammans med ljuset. Någon gång mellan fem och sex var allt klart med en timme till att ridån skulle gå upp. Det regnade fortfarande. Vid sjutiden tittade ett par personer ut från en av husvagnarna som ställts upp bakom scenen. Parken var öde och det regnade mer än någonsin. De gick tillbaka in i husvagnen och stängde dörren bakom sig. Morgonen efter började arbetet med att plocka ihop alltsamman igen. Någon föreställning blev det inte.

Jag stod förstås i fönstret och såg på alltsamman. Ett tag filosoferade jag över om detta väldiga arbete för en pjäs som aldrig kom att spelas kanske var en liknelse för livet självt. Sedan kom jag på att det nog bara var en liknelse för svensk kulturpolitik.

Regnet hänger åter i luften när jag skriver detta. Parken är nästan tom så när som på ett par, härdade män. När solen försvinner bakom molnen är parken åter deras.

Kaffe/Kaka

av Johan

Jag testar ett nytt sorts kaffe och jag är inte säker på att jag gillar det. Det är ett vackert o’boy-brunt pulver tillverkat i Somalia och förpackat i Saudiarabien i stilfulla plaspåsar som den på bilden. Det yttersta lagret av plastpåse är förresten mitt helt bortkastade försök att något minska den stickande lukten av mycket gamla pepparkakor. Kanske skulle jag ha hållt mig till det franskrostade från Sibyllan på Östermalm.

Sibyllans kaffe och tehandel på Sibyllegatan är en anrik butik med ett fruktansvärt potent franskrostat kaffe och personal som alla ser ut lite som Anne på Grönkulla i sina klänningsaktiga förkläden. Påsen med Somali special coffee köpte jag inte där utan i en liten butik i Rinkeby. Mannen i kassan såg inte ut som Anne på Grönkulla utan mer som en jemenitisk brännvinsadvokat. Han satt bakom sin disk klädd i en sliten kavaj och ett allvarligt sinnelag medan han summerade priset för mina två kaffepåsar med hjälp av en miniräknare.

Mitt besök i Rinkeby var en del i en episk resa genom den blåa linjens samtliga stationer. Det var så jag och mejeri-Robin valde att underhålla vår gemensamma vän Kalle som var på besök från Lund. Rinkeby var bara en av många stationer och vi blev inte långvariga. Jag har hört talas om att Stockholmare ibland tar gäster från andra platser till Rinkeby för att visa upp en annorlunda sida av staden. Det var det förstås inte fråga om i detta fallet, i jämförelse med mitt gamla kvarter i Malmö är Rinkeby ungefär lite exotiskt som centrala Sävsjö.

Somali special coffee är inte det enda resultatet från vår resa längs den blå linjen men sedan jag fått tillbaka känseln i fotlederna och en del av balanssinnet är kaffet det mest bestående. När jag nu sitter vid mitt skrivbord i Vällingby med en ångande het kopp vid min sida kan jag inte låta bli att undra om det var värt det. Kaffet smakar pikant av peppar, lökpulver och explorer vodka. Det ska dock sägas att smaken av explorer vodka kan ha orsaker inte förutspådda eller uppmuntrade av producenten.

Till riktigt gott kaffe ska man enligt en enig expertis ha en god kaka. Därför är det bara logiskt att jag till mitt somaliska spritkaffe äter en liten, rysk tranbärskaka av tysk lågprisfabrikat. Kakorna är inhandlade på Matrjojska ryska och baltiska livsmedel och delikatesser i Hässelby gård. Det är små, halvsega degkakor med en något parfymerad fruktsmak. De gifter sig med det somaliska kaffet ungefär som Eva gifte sig med Adolf. Det kommer inte att bli långvarigt.

Kaffe och kaka är en svensk tradition. Det är ännu idag ett av de enklaste sätten att njuta i vardagen man känner till i folkhemmet. Jag kan därför inte låta bli att känna som om jag misslyckats.

Food Garden, Viking Cinderella

av Johan

Man måste fråga sig varför man väljer att åka på kryssning med Viking Cinderella. Jag har gjort det. En starkt bidragande orsak i mitt fall var att Gödsvinet fick två kryssningsbiljetter med alla måltider av Viking Lines marknadsavdelning. Om du åker hoppas jag att du har ett bättre skäl.

Food Garden är Cinderellas största à-la-carte restaurang och man kan förmodligen argumentera för att det är den bästa. Vi begav oss omgående dit efter bordning klockan 18:00 på kvällen. Det var jag, mejeri-Robin och Kalle och ingen av oss hade ätit något sedan kvällen innan. Jag och Kalle hade visserligen inlett dagen i Vällingby med varsin kopp somaliskt kaffe spetsat med explorer och vi hade alla spenderat eftermiddagen med närande tysk öl på Bishop’s Arms på Folkungagatan men hungern infann sig ändå. Vi var redo för nästan vad som helst Viking Line var villigt att ställa på bordet framför oss. Förutsättningarna skulle inte ha kunnat vara bättre.

Vi fick ett vackert beläget bord bara ett lager med pansarglas från Stockholms grönskande skärgård. Vi satt där ett tag innan det dök upp en man som undrade om vi önskade något att dricka. Det var inte vad jag hade tänkt på men med frågan kom jag på bättre tankar. Vi valde öl och lät det fortsätta komma resten av måltiden.

Food Garden har sex olika förrätter på menyn vars karaktär är marin och nordisk, jag beställde en toast skagen och mina medresenärer krävde varsin kallrökt fjällröding. Min toast var fullständigt anständig i alla avseenden utom storlek. Det var en toast av snitt-karaktär vilket förmodligen är acceptabelt om man aldrig ätit motsvarande rätt på Eriks bakficka för ungefär samma pengar. Även fjällrödingen var en smakbit och föga mer men mejeri-Robin och Kalle var ändå försiktigt positiva till upplevelsen. Efter att ha sköljt ner min snitt med ett glas OP var jag beredd att ansluta mig till de nöjda och gå vidare.

Huvudrätten innebar en helstekt oxfilé café de Paris med örtbakad potatis. Köttet var för kokkonsten vad IKEA är för möbelsnickeriet men det var utan vidare godkänt för mänsklig konsumtion. Som ursäkt för att kalla rätten Café de Paris hade Viking Lines kock spritsat en liten klick med apelsinfärgat kryddsmör vars smak jag aldrig uppfattade. Till detta serverades en tredjedels ungspotatis och hade jag inte stulit de pommes frites som Kalle fått för sin oxfilépepparstek så hade jag förmodligen aldrig hämtat mig från upplevelsen.

Nu låter det här som om jag spenderat en helg med att avstå från mat till förmån för dryck för att sedan klaga på hårt arbetande sjökockar för att de inte kan stilla den hunger som uppstår. Det finns förstås ett spår av sanning i detta men rätterna jag åt var även rent objektivt underdimensionerade och de står därmed i stark kontrast till den lidelsefyllda överkonsumtion som annars är Viking Lines kännetecken.

I det perspektivet är det en lättnad att Cinderella fick möjlighet att återupprätta sin profil med efterrättsbuffén. Jag äter vanligtvis inte efterrätt och jag är grundligt ointresserad av alla slags sötsaker. Givet de rådande omständigheterna beslöt jag mig dock för att pröva samtliga installationer på socker och fettbuffén. Det skulle komma att visa sig vara ett upptåg som krävde stort mod och en ännu större tallrik. Där fanns alla sorters choklader, praliner, pajer, krämer, ostar och puddingar och jag åt dem alla. Även om många av de små efterrätterna nog inte tjänade på att blandas så smakade det som man skulle kunna förvänta sig och om man är någon som gillar sådana efterrätter så är nog buffén i Food Garden en fest.

Hur sammanfattar man då en trerätters middag på Cinderellas Food Garden? För att lyckas måste man återgå till frågan om varför man åker på kryssning med Viking line. Om jag verkligen hade varit ute efter den bästa trerätters middag jag kunde finna så hade jag aldrig satt min fot på båten, inte ens om jag tog hänsyn till priset. Man kan utan vidare få en bättre trerätters middag för samma pengar iland.

En middag på Food Garden på Cinderella måste ses i ett helt eget sammanhang. Det är en middag på väg till Finland eller till ett lägre stadie av medvetande. En middag på Food Garden är ingenting om man inte följer upp den med ett halvdussin romgroggar i baren efteråt. Middagen förlorar helt sin mening om den inte följs av regelvidriga spontanfester med studentkåren från Jönköpings högskola. De tre rätterna är inga alls om de inte leder fram till en Long Island Ice Tea på akterdäck någon gång morgonen efter. Vi gjorde allt det där och på något sätt verkade det rätt på ett sätt som saker bara är rätt på ett fartyg fyllt av nordens mest berusade passagerare.

En middag på Viking Cinderella följer sin egna logik och jag är inte rätt person att ifrågasätta den. Den jag åt där för ett par veckor sedan var i objektiv mening rätt medioker. Middagen var dock en omistlig del i en upplevelse som på ett högst subjektivt sätt var värd att minnas.

Tre krogar i marginalen

av Johan
Foto: Kalle Bergdahl

 

Det finns två huvudsakliga tillvägagångssätt att välja mellan när man beskriver kvarterskrogar. Det objektiva tillvägagångssättet innebär i regel att man skriver målande beskrivningar av illa stekt mysteriekött, personal som serverar med tummen doppad i vinet och toaletter man egentligen inte vet om de fungerar längre.

Det subjektiva tillvägagångssättet innebär istället att man beskriver hur krogen måste uppfattas av dem som av någon anledning ständigt återvänder dit. Båda tillvägagångssätten roar mig men av flera anledningar anser jag att det subjektiva tillvägagångssättet är mer intressant.

Varför skall jag påpeka att ölutbudet är dåligt på Nisses i Hässelby gård för någon som vill sitta ner och dricka en enda sort? Vad har det för betydelse om biffen är bättre på Operakällaren för någon som precis slagit sig ner med veckans V75 på Den galne kocken i Rissne? Framför allt: Hur kan jag någonsin hävda att människor har roligare på någon Stureplanskrog än på ett ställe som Dovas på Kungsholmen?

Under helgen besökte jag samtliga dessa tre kvarterskrogar och ifall det inte redan framgått så vet jag inte hur jag ska beskriva dem. Tänkte köpa lite tid.

En anledning till att det blev tre krogar på två dagar var att Gödsvinets Vällingbykontor hade besök av Kalle från en av mina tidigare hemstäder, Lund. Det var således mitt uppdrag att visa upp det finaste som Stockholm har att erbjuda så det var bara logiskt att vi inledde med att ta gröna linjen ut till Nisses i Hässelby gård. Nisses ligger precis vid tunnelbanestationen vilket är anledningen till att stället är det enda i Hässelby jag hittar utan att först hamna någonstans i Lunda industriområde med en känsla av att jag aldrig borde ha tagit den där sista stroh-shoten.

Mejeri-Robin var med oss och utan att veta tror jag han valde den kavaj som mest fick honom att se ut som en tjänsteman från tillståndsmyndigheten. Upplyft av det elaka i detta försökte jag se ut som en äldre, något alkoholiserad och mycket elak polis vilket, det ska erkännas, är något som jag är rätt dålig på. Serveringen var, hur som helst, lite nervig men mycket tillmötesgående.

Pizzorna var ungefär lika blöta som resten av restaurangen men det var ändå ganska rofyllt att sitta och blicka ut över systembolaget med en Åbro i handen, låt vara att det bara var lunchtid på Nisses.

Naturligtvis har bygdens store son, Ken Ring, skrivit om Nisses i Hässelby gård i minst en av sina låtar. Ken Ring är för Hässelby vad Åsa-Nisse är för Knohult, han odlar hemma och blir tagen av länsman för drograttfylla två gånger innan lunch varje dag och allt folk i byn säger är ”Åhh, Ken, du är för galen”.

Foto: Kalle Bergdahl
Foto: Kalle Bergdahl

Det var först dagen efter som vi tog oss till Den galne kocken i Rissne, ett annat givet turistmål för varje stockholmsresenär. Den galne kocken ligger strax bakom tunnelbanestationen och är det för långt att gå kan man ta buss 118 mot Hallonbergen ända fram till dörren. Jag hoppas innerligt att ingen kör själv till Den galne kocken för det är förmodligen omöjligt att komma därifrån nykter. Jag beställde en lätt lunch bestående av en jämnbrun black and white, en stor öl och en gammeldansk. Det kostade mig kring 200 kronor och var värt varje öre.

Priserna var inte heller höga på Dovas på St Eriksgatan. Det kom förstås inte som en överraskning men det är ändå svårt att inte känna sig nöjd när man för 30 kronor kan slå sig ner i den livliga lokalen med en av husets 50cl öl framför sig på den slitna bordsskivan.

Kanske är det ändå fel att poängtera hur billiga dessa kvarterskrogar är. Man riskerar ju då att antyda att de som besöker dem helt enkelt är fattiga människor som skulle ha gått någon annanstans om de bara hade råd. En del är säkert det och hade gjort så om de haft det. De allra flest uppskattar nog dock att få äta och dricka utan krav, serverade något som inte är dyrt för prisets egna skull. Det är ungefär så jag tänker.

Gnarly Head olde vine zinfandel (6597)

av Johan

Den enda levnadsregel som jag någonsin tagit på allvar är att man ska dricka som det dricks där man bor. Jag har flyttat ett par gånger och varje gång har jag valt att assimilera mina dryckesvanor med den nya omgivningen. När jag fortfarande bodde i Karlskrona drack jag alltså tysk smuggelöl och när jag flyttade till Lund drack jag det som såldes på den Blekingska Nationen vilket på den tiden betydde ljummen Åbro. Under min vistelse i Kalifornien blev det mycket Sierra Nevada och ibland den lokala stoltheten Sudwerk. I Östersund fann jag Jämtlandsöl och i Malmö drack jag precis vad som helst. Allt i enlighet med de lokala traditionerna.

När jag flyttade till Stockholm bodde jag först på Norrmalm där jag gick och handlade franska viner med konstiga namn bland aktiemäklarna och affärsjuristerna på Systembolaget passagen. Nu bor jag till sist i Vällingby och vad är då mer passande än att börja dricka lådvin?

Jag har druckit Gnarly Head förrut. Det är ett av de underligaste vinet jag någonsin stött på. Det är mycket fruktigt och påtagligt alkoholsött. I smak ligger det någonstans mellan björnbärssaft och portvin och ju mer jag tänker på det misstänker jag att detta är vad drycken består av.

Vinet har nyligen kommit på dunk, förmodligen på grund av dess stora popularitet bland folk som vanligtvis inte dricker rödvin. Gnarly head sålde mycket även på flaska, trots att en sådan kostade 89 kronor, 20-30 kronor över systembolagets andra storsäljare. Även dunken är något dyrare än genomsnittet med sina 269 kronor.

Gnarly head olde vine zinfandel är utmärkt till lättare rätter, kallskuret, grillat och gräl i radhuset.

269 kronor på systembolaget, nummer 6597 i katalogen

3 russin av 5 möjliga

Sommaren och dess drycker

av Johan

Sommaren rasar tvärs över hela Stockholm, från bergstoppen på södermalm där jag gör mitt dagliga värv till mitt rofyllda örnnäste här i Vällingby. Rusigt skamlösa människor bjuder ut sig till solens strålar i parker och grönområden. Så sent som i går såg jag två tonåringar ligga och hångla i solen vid Anna Linds grav på Katarina kyrkogård.

Den plötsliga sommaren har haft direkta fysiska konsekvenser på omgivningen här ute i västerort. Från mitt fönster på 13:e våningen har jag utsikt över mil efter mil av förort. Villor, radhus och låga hyreshus sträcker sig mot Hjulsta och evigheten. På vintern ser jag dem alla mycket klart men eftersom det är väldigt gott om träd i de gamla bostadsområdena här ute så försvinner nästan all bebyggelse under lövverk så fort våren gått över i sommar.

En dag befinner man sig i förortseländet, nästa dag blickar man ut över skogsmånen Endor. Endast Kista med sin blanka skyskrapa sticker upp vid horisonten likt Smaragdstaden i Trollkarlen från Oz.

Med sommaren kommer inte bara löv på träden. Precis lika förutsägbara är sommarens alla drycker. Kungen bland dem är en dryck som jag dricker nästan dagligen när temperaturen kryper över 15 grader, vilket sedan jag flyttade från Östersund kan bli flera dagar om året. Jag syftar förstås på det irländska isteet.

Irländskt iste påminner på det stora hela om vanligt iste. I själva verket gör jag det alltid med hjälp av en helt vanlig påse iste-pulver från Lipton’s. Vad som skiljer irländskt iste från vanligt iste är förstås samma sak som skiljer irländska arbetsplatser från vanliga arbetsplatser. Whiskey.

Irländskt iste tillagas så här: Häll upp innehållet från en påse Lipton’s iste med citronsmak i ett kärl som rymmer minst 1 liter. Tillsätt 2-3 dl Jameson whiskey och rör om länge. Fyll på med 6-7 dl  kallt vatten, några isbitar och eventuellt några skivor citron. Låt stå kallt ett tag.

Detta är receptet som präglat mina 10 senaste somrar. Det blir inte sommar innan man gjort sin första kanna och man kan ofta förneka sommarens frånfälle långt in i september med hjälp av ännu ett glas sötsur whiskeygrogg. Irländskt iste smakar av strävt av citron då whiskeyn dödat den söta eggen och alla smakerna förenas i den gemensamma smaken av sommar. Detta är drycken som gjort ett stort antal storsjöyror lite yrare och somrarna i stort lite mer febrigt berusa(n)de.

Receptet är förstås långt ifrån originellt. I själva verket verkar tillverkarna av Jameson whiskey också ha insett dess potential. En gång för ganska många år sedan köpte jag en stor flaska Jameson på en flygplats någonstans. Vid det tillfället fick jag och alla andra som köpte en sådan flaska också en liten påse med pulver, inte olik Lipton’s iste, som man blandade med vatten och Jameson för att få en iste-liknande dryck som smakade av citron. Detta var för mig en bekräftelse på att bra idéer sprider sig själva eller att någon från Jamesons destilleri installerat spionkameror i min lägenhet.

Hur det än är med den saken planerar jag låta denna dryck definiera även denna sommar. Jag sippar på ett glas irländskt iste medan jag skriver detta. Det är viktigt att dricka mycket när det är varmt.