Jag har aldrig spelat golf. Endast en gång har jag besökt en golfbana. Det var när min förra arbetsgivare förlade sin julfest till Lunds Akademiska Golfklubb. Ändå kan jag inte låta bli att känna ett helt nytt intresse för spelet då jag läser Dagens Nyheters internetupplaga idag.

Där kan man läsa om hur den svenska golfaren Carl Pettersson trodde sig ha missat kvalgränsen till Canadian Open i fredags. Hans spontana och såvitt jag förstått spelet helt naturliga reaktion var att förlita sig på golfölen. Petterson berättar för DN:

Jag är inte en vanlig svensk som har smal midja och äter en banan efter nio hål… Jag tog en öl efter rundan, och plötsligt hade jag druckit sju. Min caddie fick köra hem mig. Jag var inte i dåligt skick på något sätt, men jag ville inte köra, sade han på presskonferensen efter segern.

Fenomenet ”caddie” framstår i sken av detta som smått genialt. Jag lär mig mer om golf hela tiden. Nu visade det sig förstås att Pettersson hade kvalat och efter sin utförliga golfölsterapi gick han morgonen efter in i tävlingen där han var ytterst nära att sätta en 59-runda vilket jag förstått syftar på antal slag och inte antal öl. 59-rundor är vad golflegender är gjorda av. Carl Pettersson vann Canadian Open och den miljon US dollar som ingick i äran.

Historien i DN blir bara bättre när man får höra att han haft ett dåligt 2009 efter ett utmärkt 2008. Anledningen lär ha varit att han gått ner 14 kilo och börjat styrketräna. Med hjälp av golfölen och alla de rätter som dessa drycker kräva hittade han dock till baka till ”spelet” och vem kan annat än att gratulera honom.