Jag är vanligtvis inte mycket för traditioner. Det finns dock återkommande högtider som är så fina att man inte kan låta bli att ryckas med i festligheterna. Den kanske främsta bland dessa är systembolagets släpp av höstens nyheter.

Förväntningarna på året släpp var höga och de bara växte när vanligtvis välunderrättade källor berättade om de oktoberfestöl som ingick bland nyheterna. Jag höll ut till klockan fyra innan jag smet från kontoret. Det var ungefär två timmar efter att jag kommit dit.  Det finns en tid för allt men det finns bara en första september och bara ett höstsläpp. Det var åtminstone vad jag trodde.

Hyllan för nyheter är vanligtvis välfylld på Östermalms mest uppnästa systembolag. Idag fann jag också en rad nyheter men inga som helst oktoberfestöl. Jag hejdade ett förbipasserande biträde med en offensiv helkroppstackling för att fråga efter det tyska guldet. Han informerade mig motvilligt om att höstsläppet ej skall sammanblandas med oktoberfestsläppet. Det senare inträffar tydligen först i mitten på september och det skall ses som ett ”släpp i släppet” av höstens nyheter.

Jag köpte en av allt som var nytt och gick ut på Nybrogatan med en molande längtan till Bayern. Föga visste jag att mina prövningar bara börjat.

Det skulle visa sig att någon spottat ett tuggummi på spåret någonstans i höjd med Liljeholmen och till följd av detta befann sig tunnelbanan i ett långt gånget tillstånd av upplösning längs med hela den röda linjen. De tåg som fortfarande var operativa var fulla till bristningsgränsen och sedan lite till. På Östermalmstorgs tunnelbanestation gick det inte att borda tåget mot Norsborg med mindre än hot om dödligt våld och trots traumat på systembolaget var jag inte fullt ut där än.

Den röda linjen till T-centralen var uppenbarligen ett förlorat slag redan från början och jag bestämde mig snart för att bryta upp och hajka bort till Hötorget i hopp om att den gröna linjen klarat sig bättre. Det var därför jag kunde ses släpa en komplett uppsättning av systembolagets höstkollektion över Stureplan och längs med Kungsgatan kring klockan fem i eftermiddags. Jag var åtminstone inte tyngd av några oktoberfestöl.

Tåget mot Hässelby strand verkade först fullständigt normalt. Visserligen satt jag inklämd mellan en hårdrockare och – mer oväntat – en ortodox jude men efter att ha pendlat mellan Vällingby och Slussen ett par månader så har jag på tunnelbanan redan sett alla mänskliga särarter kända av vetenskapen.

Vad ingen av oss kunde veta var att tågets förare hade för avsikt att testa huruvida man kan få 1500 pendlare att lyfta från sätena samtidigt. Han accelererade upp tåget i häpnadsväckande hastighet för att sedan bromsa kraftigt. Denna process upprepades ett halvdussin gånger mellan varje station. Sedan förtöjde han hela tåget vid perrongen i Kristineberg i 10 minuter, förmodligen så att vi passagerare skulle få tillfälle att begrunda det stora som vi precis fått vara med om.

Då vi åter rullade annonserades det från högtalarna att det befann sig inte mindre än fyra tåg på Tranebergsbron samtidigt. Jag var inte säker på om vi förväntades applådera eller ringa en taxi.

Återstoden av resan var relativt odramatisk. Jag förväntade mig att mannen i AC/DC tröjan skulle gå av i Rocksta men han lämnade oss redan vid stationen innan. Han var förmodligen glad att vara back in Blackeberg.

Mina egna känslor var mer blandade. Den dramatiska färden från staden hade jag spenderat med att fånga rullande flaskor och skriva det här utan att armbåga min hebreiske granne mellan revbenen. Att blogga på papper kommer aldrig att slå igenom under sådana omständigheter.

Jag ser inga oktoberfestöl komma min väg än på ett tag. Det är dock – påminner jag mig – blott september. Det finns en tid för allt.