Sommaren är över och det hjälper inte att låtsas som något annat. Den alternativa verklighet vi känner som semester finns inte längre. Detta är den verkliga verkligheten där en pizza har kalorier, en måndag har förpliktelser och en flaska Jameson har konsekvenser.
Förändringen är tydlig på min arbetsplats. Idag på lunchen talades det vitt och brett om olika träningsprojekt som just skulle till att sjösättas. Friskvården vid min arbetsplats skiljer sig något från den genomsnittliga. Under våren bestod den huvudsakligen av att en teologie doktor som också är amatörboxare bjudit in sparringpartners till gymmet längst ner i byggnaden där jag jobbar. Det var därför med fullständig uppriktighet som vi idag kunde erbjuda vår nya praktikant att “få stryk av en präst i källaren”. Uppslutningen har hittills varit en besvikelse.
Själv springer jag runt Grimsta naturreservat en gång i veckan plus minus en gång. Mest minus. Det är ungefär åtta kilometer och det tar mig sådär en trekvart under vilken jag vanligtvis hinner med 1-3 hjärtstillestånd. Under min djupt ovärdiga uppvisning på denna sträcka under senaste lördagsmorgonen noterade jag markant skillnad i löparspåret. Vanligtvis är det bara befolkat av mig och ett par tusen kanadagäss med orolig mage (vilket spåret för övrigt har gemensamt med min förra runda i Pildammsparken i Malmö). I lördags var det dock relativt tätt mellan löparna. Löpare är förresten ett stort ord i sammanhanget. I de flesta fall var det medelålders kvinnor som skuttade fram i strax under normal gångtakt. Jag föreställer mig att det var just dessa kvinnor som under en normal semesterhelg hade legat utslagna på grund av en ansvarslös överdosering av grillad grishals och solljummen Oude Kaap. Nu är tiden att försonas med sina synder.
Nu är jag förstås direktdiskvalificerad att kasta den ordspråkliga första stenen. Min semester gick på det stora hela ut på att jag gjorde vad jag vanligtvis gör men på ett mer lättjefullt sätt. Att skriva på en vetenskaplig artikel är en ganska anständig sysselsättning om man kan kosta på sig rödvinspauser och oplanerade utflykter till storstadens många nöjen med jämna mellanrum. Jag har aldrig skrivit något så långsamt i hela mitt liv.
En viktig del i höstens hälsosamma omställning är förstås den mentala hälsan. En intressant form av självterapi uppenbarade sig för mig idag i form av en cyklande operasångerska. På väg ner för Katarinavägen mot Slussen hör jag ett märkligt ljud närma sig i hög hastighet. Det lät lite som Valkyriakörerna i “Apocalypse Now”. Innan jag hunnit vända mig om susade en kvinna i min egen ålder förbi ute på gatan på en cykel och hon sjöng för vad jag förmodar var toppen av hennes förmåga. Det var första gången som jag blivit omkörd av ett högt C. På vilket sätt det hjälpte kvinnan vet jag inte men själv kände jag mig stärkt på något sätt.
Förmodligen var den cyklande sångerskan ute efter att fördriva någon sorts demoner. Det är viktigt att få avreagera sig men också att utöva behärskning. Behärskning går att öva upp. Jag brukar ge mig själv små belöningar när jag lyckats behärska mig. Vid en tidigare arbetsplats drog jag ett streck på ett papper för varje dag som jag kunde kväva impulsen att ta med ett skarpladdat skjutvapen till jobbet. Ibland blev det flera streck i rad. Nu skämtar jag förstås. Det ska också vara hälsosamt.