En av de verkliga förmånerna med att jobba hemma under sin semester är att jag får följa folklivet i parken nedanför min balkong. Som folkliv sett är det inget särskilt men det lär vara det enda jag ser innan jag skrivit klart en halvdussin saker jag ligger efter med. Det som Solursparken i Vällingby saknar i spänning vinner den i tillgänglighet.

Bilden ovan är i det närmaste rörande. Den är tagen från min balkong någon gång i mars. Det var den första dagen för året som de väderbitna männen samlades i soluret. Snön var inte ens borta än men en kraft större än dem själva drog dem till denna speciella plats. Utomhusmännens återkomst till Solursparken är lite för Vällingby vad trandansen är för Hornborgarsjön.

I soluret kan man se män och någon enstaka kvinna häcka under alla utom de kallaste månaderna. Vad de gör där förstår jag inte. Jag förstår varför en del människor väljer att sitta i parker och dricka öl och ju mer jag tänker på de där sakerna som jag måste skriva desto bättre förstår jag. Vad jag inte förstår är varför man dras till att stå i ett solur. Kanske tänker man att det är mer sol där?

Nu är det sommar och parken är livligare än någonsin. Den lilla skaran från Soluret har mångdubblats och delat upp sig i flera rätt livliga kolonier i och kring parkens kanter. Joggarna är nästan lika regelbundna som flygplanen som lyfter från Bromma flygplats och under soliga dagar täcks gräset av fläckar av picknickfiltar och solstolar. På kvällarna spelas det brännboll, fotboll och kubb och grillfesterna brukar bli precis så där festliga så att ingen bryr sig om att ringa nationella insatsstyrkan även om de funderar på det. Under tiden sitter jag vid ett tangentbord på trettonde våningen och känner mig som L.B. Jeffries.

Ett speciellt roligt släkte bland parkmänniskorna är ensamsittarna. När man blickar ner mot parken ser man nästan alltid människor som sitter för sig själv någonstans på den stora gräsytan. De tänker säkert att de sitter undanskymt bakom häcken som kringgärdar parken men inget är undanskymt från min utkiksplats. Här uppifrån ser det rätt roligt ut med dessa utströdda människor i det gröna som sitter helt still, ofta under långa stunder. Ett speciellt exemplar sitter där i sin jeansjacka och med sin påse från Hemköp helt oavsett väderlek. Gödsvinet uppmuntrar så klart inte till narkotikabruk men om någon ändå skulle vara intresserad av detta ämne så är det åtminstone 35% chans att mannen i jeansjackan vet något om den lokala drogmarknaden. 35% chans att han väntar på kranen eller väntar på mannen med 26 dollar i sin hand. Det betyder förstås att det är 65% chans att han helt enkelt suttit där sedan de stängde det närbelägna Beckomberga mentalsjukhus 1995. Lycka till.

Sedan många år tillbaka kan man i Solursparken även uppleva Stockholms stadsteaters satsning på ”Parkteatern”. Förra årets föreställning drog 7 förväntansfulla åskådare vilka jag förmodar var en kombination av roddare och Vällingbys samlade kulturelit. För årets föreställning hade man valt ett drama av Bertolt Brecht och ifall man ändå inte har någon publik att ta hänsyn till så är det förstås ett utmärkt tillfälle att välja just ett stycke av scenkonstens allra mest överskattade författare.

Lastbilarna med utrustning var på plats redan tidigt på morgonen en söndag i juni. De byggde på scenen med stor frensi hela dagen trots att regnet hällde ner. Nya lastbilar anlände med ljudanläggning och denna installerades tillsammans med ljuset. Någon gång mellan fem och sex var allt klart med en timme till att ridån skulle gå upp. Det regnade fortfarande. Vid sjutiden tittade ett par personer ut från en av husvagnarna som ställts upp bakom scenen. Parken var öde och det regnade mer än någonsin. De gick tillbaka in i husvagnen och stängde dörren bakom sig. Morgonen efter började arbetet med att plocka ihop alltsamman igen. Någon föreställning blev det inte.

Jag stod förstås i fönstret och såg på alltsamman. Ett tag filosoferade jag över om detta väldiga arbete för en pjäs som aldrig kom att spelas kanske var en liknelse för livet självt. Sedan kom jag på att det nog bara var en liknelse för svensk kulturpolitik.

Regnet hänger åter i luften när jag skriver detta. Parken är nästan tom så när som på ett par, härdade män. När solen försvinner bakom molnen är parken åter deras.