Att jag är en ölnörd visste ni vid det här laget, men vet ni också att jag är en grönt te-nörd? Ok, inte så nördig att jag kan en massa om det, eller att jag börjar prata om energiflöden och indisk medicin, men jag tycker att det är vansinnigt gott.

Japanskt te har jag dock hållit mig ifrån. Inte för att jag egentligen tycker illa om det, utan för att jag blivit utsatt för det i så fel situationer. Alla som varit i Japan vet att grönt te-glass ofta är den enda efterrätten på menyn, och det serveras i så obscena mängder att man blir avskräckt för en ganska lång framtid. Gärna med bönsås, men det är utanför ämnet.

Dessutom serveras japanskt te ofta i pulverform, något som inte direkt gör det rättvisa.

Men gillar du grönt te finns det ingen anledning att hålla sig ifrån Kukicha. Fantastiskt smakrikt, på grönt tes egna subtila sätt. Lite sött, fylligt, bra smak av granskog och med den där milda tonen av mint som kan slå igenom långt bak.

Utseendet är karakteristiskt. En massa stjälkar och mög får en att undra om det är genuint eller slarvigt. Det förra håller jag och internet på. Koka upp ditt vatten, och häll sedan lite kallvatten i det. Eller koka bara inte upp det till hundra grader, det viktiga är att det inte är kokhett. Grönt te blir generellt rätt trist vid för höga temperaturer. Låt det inte heller dra mer än runt två minuter, samma sak händer då. Och ta det från en som gärna låter earl grey-påsen ligga i tills den börjat självupplösas.

Kukicha kan man köpa lite här och var, men satsa på en riktig tebutik. Lidl har det knappast. Fyra och en halv yogainstruktörer av fem möjliga.