Stockholms hårdast trafikerade leråker är ett litet stycke mark utan asfalt precis vid tunnelbaneuppgången i Björns Trädgård. Där passerar dagligen tiotusentals människor på väg till Medborgarplatsen, moskén eller happy hour på Carmen. Om man vill beskåda dem så gör man det lämpligen på sushirestaurangen Murasaki. Det är också det bästa jag har att säga om stället.

Vi gick dit för att vi skulle finna varandra och för att vi inte visste bättre. Det första intrycket är egentligen ganska positivt, det är en prydlig liten restaurang med en mycket trevlig japansk bar på terrassen en trappa upp. Vi valde dock det nyktra alternativet på marknivå, trots att det hunnit bli fredag eftermiddag med sex minuters marginal.

Problemen började när det var dags att betala. För en sushi bestående av mycket blygsamma nio bitar lax blev jag skyldig 103 kronor. Eftersom jag först inte noterade att det fanns vanligt vatten att tillgå så beställde jag även en Loka mineralvatten och blev på så sätt tvungen att skilja mig från ytterligare en tjugokronorssedel.

Laxbitarna var mycket små på ett dekorativt men i slutänden otillfredsställande sätt. De serverades traditionsenligt med ingefära och en wasabi med lobotomeringsstyrka och det finns egentligen inget att invända mot smaken.

Upplevelsen solkas dock bortom räddning av det hutlösa priset. Det finns gott om sushiställen på söder och även om de för de mesta är lite dyrare än andra asiatiska restauranger så finns det gott om bättre och billigare alternativ. För den som finner sig stående i leran utanför Murasaki med lust för rå fisk så finns exempelvis alternativet att vandra några hundra meter bort till Folkunga sushi. Det är vad jag kommer att göra.