Jag har haft ett många år långt avståndstagande mot mjölkdrinkar. Mjölk i groggen har alltid varit lite motbjudande. Egentligen vet jag inte varför. En rimlig teori är att den sista jag drack var i den alltid dimmiga baren på Blekingska nationen, där det låga priset gav en white russian med en del vodka, en del kahlúa, tolv delar ljummen mjölk och med lite tur en isbit.
Men sist jag såg om den fantastiska filmen The Big Lebowski började jag så smått inse att det är dags att omvärdera den här dogman. Och i veckan som gick beställde jag en white russian, till tonerna av en sångerska vars bästa tid ligger på andra sidan år 2000, på House of jazz. Den smakade alldeles utmärkt, välkyld och stark som sig bör. Nyckeln verkar (föga förvånande) vara att inte ha för mycket mjölk/grädde. Det här receptet tycker jag verkar vettigt:
2 delar vodka
1 del Kahlúa
1 del mjölk eller lätt grädde
Depending on personal taste, any milk or cream will do. The Dude, at one point, even uses powdered nondairy creamer. Serve in an old-fashioned glass over ice.
Mycket sås har flutit under broarna sedan vi sist såg i kristallkulan. Min spaning går ut på att frosseri overdrive är vart vi är på väg just nu.
GI och low carb har varit på väg utför en tid nu. Överlappande ersätts den av tillsatshysterin. Naturlig mat, utan tillsatser är det som gäller, och detta tror jag inte undgått någon. Närodlat och hemgjort är nyckelord. Vi börjar äta fler delar av djuret än vad vi normalt annars gör, inälvsmat serveras på finkrogar. Grönsaker och rotfrukter vi tidigare fnyst åt träder fram, men det gör det å andra sidan vid varje ny trend. Olivoljan som tidigare kunde bota allt från reumatism till nageltrång får numera se sig ersatt av det närproducerade och helt naturliga smöret. Smöret som plötsligt blivit nyttigt igen efter att alldeles nyss varit orsaken till nyss nämnda krämpor.
Nästan vegetariskt.
Allt detta har redan hänt. Men vad är då runt hörnet? Jo, jag tror att det ohejdade frosseriet kommer att ta över. Så länge det vita brödet man äter är hembakat av ekologiskt närproducerat mjöl, och det centimetertjocka lagret smör är äkta smör från svenska kossor, så är det hela nyttigt. Så länge ölet man dricker kommer från svenska entusiaster i någon källare i dalarna så är det precis lika nyttigt som rödvin blev för några år sedan. Så länge man stoppar i sig litervis av skånsk blomsterhonung istället för raffinerat socker så är det ingen fara för blodsockret. Kolhydratstänket är helt bortbåst. Och så länge man äter svansen eller huvudet av ett djur är man så trendigt medveten om sitt köttätande att man nästan kan betraktas som vegetarian. Laxen är värsta svennamaten för miljöfientliga moderater. De riktiga finsmakarinnerstadsmiljöpartisterna äter bara huvudet och stjärten och ger filéerna tillkatten. Men bara om laxen är fångad av en ensam nordnorsk fiskare, i en eka utan motor och ett metspö som han täljde som barn av en gren som av egen kraft trillat av ett träd, såklart.
Vi kommer alltså under året få se mer av allt. Kolhydratstalibanerna tar ett steg tillbaka, och nypotatisen kommer att ätas i drivor på midsommarafton, med mycket smör på från en bonde som någon känner som gör smör som man gjorde det på 1430-talet. ”Så länge det görs precis så”, kommer någon att säga, ”…så är det nyttigare än gurka”. Äppelkaka är inte längre en efterrätt utan kan gott ätas som lunch eller mellanmål framåt hösten, så länge man plockat äpplena själv i kivik. Och till jul kulminerar det i ett frosseri där köttbullar och korv lämnat plats åt hemgjord sylta och grisfötter från ett nyskjutet vildsvin, och löjliga mängder hembakat vörtbröd och hemystad ost.
Efter det är alla hjärtligt trötta på det gångna året och nästa trend tar form. Jag uppmanar alla att börja spekulera i vad det kan vara.
Det regnar i Boston. Inget lägger sordi på ströva-runt-i-stan-lusten som ett 24-timmarsspöregn. Jag tog inte ens på mig regnjackan i ett infall av bristande verklighetsuppfattning tidigt på morgonen.
Med detta som förutsättning övergick morgonens sightseeing och shopping snabbt i en målmedveten jakt efter det som absolut måste göras innan hemresan kl sju imorgon bitti. I mitt fall var detta spritinköp.
En snabb sökning på en populär sida på internet sa mig att jag skulle gå till Federal wines & spirits, och det är inget jag fick anledning att ångra. Lokalen var liten och klientelet var ungefär till hälften tunga alkisar. Jag hade inga direkta förväntningar, men de hade ett helt ok sortiment så jag bad om tips på lite bra bourbon.
Denna fråga gjorde ägaren så själaglad att han ägnade den följande trekvarten åt att prata destilleriteknikaliteter och whiskeymässor med mig. Mycket av det var begripligt, en del var det inte. Under vår konversation lyckades han svara i telefon och betjäna kunder med en avundsvärd simultankapacitet. När jag kom därifrån hade jag hans visitkort, namnet på en bra bourbonentusiast och -importör i Stockholm, två flaskor med ”good juice” och magen full med dyr bourbon som jag fick provsmaka under vårt samtal.
För de med andra böjelser hade affären även mycket bra öl och vad som verkade vara en hyfsat snobbig vinkällare. Om du är i Boston och törstig, missa inte det här stället.
Just nu sitter jag i en gräsligt blå bil mellan Montreal och Boston. Kanada som ligger bakom oss har bjudit på ett flertal kulinariska upplevelser.
Till att börja med har Montreal, en stad fyllt av europakomplex, restauranger med en skylt som säger ”apportez votre vin”. Det betyder kort och gott att stället inte har fullständiga skyldigheter, men att man gärna får ta med sitt eget vin att dricka till maten. Med en alkoholdubbelmoral inte obekant för en svensk kan man ofta köpa sin flaska i en affär några meter bort.
Igår kväll var vi sugna på japansk mat, något de sägs vara bra på i Montreal. Vi hittade ett rejält sunkigt ställe med till synes noll gäster. Men inomhus var stället gigantiskt, och gott om folk. Minns ni scenen från polisskolan där de sitter och äter vid ett stekbord med en kock som väsnas överdrivet mycket och det hela slutar med att den stackars guldfisken, vars skål placerats på bordet i fråga, blir kokt? Precis så var det. Sedan stod kocken och jonglerade med sina verktyg och stekte och eldade och skämtade och vi såg förnöjt på och drack vår varma sake. Vad maten smakade är sekundärt, showen var värt det.
Dagen efter, dvs idag, strax innan vi passerade gränsen, dvs nyss, stannade vi på en diner. Jag beställde, som sig bör, hamburgaren. Den serverades dränkt i sås. Alltså hela burgaren. De hade gjort en helt vanlig burgare, och sedan hällt sås över den med bröd och allt. Såsen var något obestämbart geléartat. Nu hoppas jag stilla att detta var ett kanadensiskt påhitt och inget jag behöver uppleva igen.
Nu ser jag fram emot ett Boston fyllt av hummer och lokal öl. Som inte är dränkt i sås.
Hur inleder man bäst en morgon då man känner sig lite risig efter en tung gårdag som avslutades med en bourbondrink med utsikt över central park? Man går naturligtvis direkt till Brooklyn brewery några kvarter från lägenheten och smakar sig igenom deras sortiment.
Brooklyn är den senaste ölen som har gått från okänd till åtkomlig till fasta sortimentet till svennig. Ungefär samma klassresa som staropramen gjorde för något decennium sedan. Och precis som staropramen på sin tid, så förtjänar brooklyn sin uppmärksamhet. Trots sin storlek är de uppfriskande kaxiga. De gör nya experimentella ölar med några månaders mellanrum varav väldigt få når ut till oss vanliga dödliga. Den smaksatt med bacon sägs ha varit fruktansvärd, medan russinölen ska ha varit trevlig. Guiden berättar stolt att deras viktigaste ingrediens är New York tap water, som alla som varit här vet smakar simbassäng.
Bryggeriet kammar hem högsta betyg. Kvalitén på deras ölsorter varierar, men deras lager är nog det bästa i genren på bolaget.
I USA, för inte så länge sedan känt som ett land där man inte kan hitta en enda bra öl, hittar man numera massor med spännande sorter i minsta kvartersbutik. Ingen av flaskorna på bilden kammar hem högsta betyg men de har alla sina förtjänster. Inte minst är det kul att prova sig runt.
Det enda negativa i sammanhanget är att USA i och med detta verkar ha glömt bort sin tidigare paradgren skruvkapsylen. Nåja, det är ett billigt pris att betala.
Jag är alltså i det förlovade landet för att äta och dricka mig till en högre nivå av visdom. I en välsorterad spritaffär berikade jag idag med vad ni kan se på bilden. Expediten rekommenderade någon flaska på den medeldyra hyllan, varpå jag böjde mig ner och tog tre från den billigaste.
Mitt skrivdon här är en mobiltelefon så det blir inga långa inlägg, men se detta som ett livstecken och ett löfte om framtida tjat om vad jag gjorde i new york.
För bara ett ögonblick sedan, sett ur universums synvinkel, drack man obehindrat sprit på jobbet. Man rökte utan att tveka när man kom hem till folk. Satt man på flygplanet kombinerade man med fördel de två lasterna, medan man idag får nöja sig med en av dem. Nyhetsuppläsaren på TV kunde mycket väl avslappnat och coolt (även om det inte hette så då) röka en cigarett medan han berättade att Tage Erlander fortfarande var statsminister.
Man visste väl ganska tidigt att alkohol och tobak inte var det allra nyttigaste man kunde ägna sin tid åt, men speciellt skadligt var det ju inte heller. Två socialt accepterade droger, med någon enstaka nackdel som knappast överskuggade alla de positiva. Framför allt behövde man ju fyra fem glas whiskey för att hantera nerverna under en normal arbetsdag, och en timmes flygning utan ett halvt paket gula blend var direkt omänskligt.
Idag är situationen som bekant en helt annan. Men det finns en drog kvar. En drog som stämmer in på allt ovan, men som fått vara kvar. En flygning utan denna drog skulle vara direkt riskabelt ur flygsäkerhetssynpunkt. Ett längre möte på jobbet utan paus för en fix, accepteras inte. En arbetsplats utan fri tillgång på denna gudarnas rostade nektar är helt otänkbar. Jag pratar såklart om en av mina bästa vänner, kaffe.
Men om det nu är som jag säger, och kaffe är i samma ställning som alkohol eller tobak var för femtio år sedan, vad förtäljer oss då historien om kaffets framtid?
Bourbon är en fin dryck där image betyder mer än finsmakartrams. Men ska en bourbon verkligen se ut såhär? Flaskan är ju rätt snygg, men passar den till bourbon? Kalla mig gärna reaktionär.
Det är antagligen ingen slump att Fortune Brands som äger ri1 även har intressen i golfbranschen.
En mycket tydlig trend i dagens matklimat är att vi som konsumenter vill bestämma mindre och mindre själva. Vi vill gärna låta någon annan göra valet åt oss.
Freedom!
Det finns väldigt många exempel i restaurangvärlden. Många, kanske inspirerade av Gordon Ramsey, minskar och minskar sin meny till bara ett fåtal rätter. Djuret i Stockholm som några av oss besökte för några veckor sedan (och som jag hoppas snart recenseras här) serverar bara ett djur åt gången, olika delar av det i tre-fyra olika huvudrätter. Belle Epoque som jag åt på härom veckan har en vegetarisk, en fiskrätt och en kötträtt. Bloom, som jag åt på för några år sedan, var helt klart före sin tid och hade inte ens en meny. Man satte sig, de serverade och sen fick man betala.
Vin till maten ska vi inte ens prata om, det är bara utdöende dinosaurier som läser (och eventuellt begriper) vinlistan, vi andra ber kyparen/kyperskan berätta vad vi ska ta. Om det till äventyrs finns fler än tre rätter på menyn frågar vi densamme även om vad vi ska välja att äta.
Köttrestaurangerna går ifrån den hittills rådande regeln som gått ut på att ju finare en restaurang är, desto finare del av det aktuella djuret serveras. De finaste serverar oxfilé, något som känns ganska dammigt idag (om än inte på något sätt äckligt). De nya trevarna på området, till exempel Bastard i Malmö, låter istället de finare rätterna innehålla så udda delar av djuret som möjligt. Är det inte vitlökshalstrad tolvfingertarm från en närodlad skogsmus eller syltade rådjursögon till huvudrätten så är det inte längre värt över tvåhundringen.
Det är också populärt med närodlat och säsongsbetonat. Borta är den glädje som spritts tillsammans med den tekniska utvecklingen under hela 1900-talet, som möjliggjort att vi kan äta vad som helst, när som helst. Nu låter man sig begränsas av årstiderna helt frivilligt. Man kan beställa hem veckans grönsaker i en låda som någon annan plockat ihop. Man kan göra det med hela veckans mat för en hel familj för den delen, och då följer till och med recepten med. Man inte bara accepterar att någon annan sätter spelreglerna, man känner sig fri från att begränsas av sig själv.
Själv välkomnar jag detta. Eller rättare sagt, jag har gått på trenden. Jag gillar att flytta det valet från mig till någon annan. Det är behagligt att bara acceptera att man måste äta spetskål till middag, för att man prenumererar på en grönsakslåda för innerstadsmiljöpartister med dåligt samvete.
Den intressanta frågan är vart detta ska leda. Vi har kommit till den här trenden för att folk ville röra sig bort från färdigmat med dåliga råvaror och tillsatser. Samtidigt är den naturliga fortsättningen att vi blint accepterar vad som än serveras, och vi återkommer till någon form av TV-dinner deluxe, som utöver att vara färdigkomponerad och redo att micras, även kommer hem i sjupack varje måndag. Att gå på restaurang blir som att äta på ålderdomshem, man sätter sig vid ett långbord och slevar i sig vad någon dukar fram. I mina öron låter detta som motsatsen till dagens matdiskurs, men onekligen verkar vi vara på väg dit. Eller kan någon se en ljusare framtid?
